När han vaknade var hon borta. Solen sken utanför och gnistrade i en iskall frostig skog, men trots det var det iskallt i bilen och han huttrade, trots att hon hade lagt sin jacka över honom och en extra tröja över hans ben. Lillflickan sov fortfarande i baksätet tillsammans med hunden och hon hade fått en filt över sig. Fotspår utanför i snön talade om för honom att Nyx gått sin väg och han insåg först efter några minuter att han faktiskt satt och väntade på att hon skulle komma tillbaka. Han borde bara köra sin väg, lämnade hon bilen så fick hon skylla sig själv, men han gjorde inte det. Han satt kvar och undrade vart hon gått. Kanske för att uträtta något behov ute i buskarna, han kände själv att det tryckte på och han behövde uppsöka en egen buske. Han såg ner på sina fötter som torkat igen under de timmar de sovit. Gick han ut skulle han bli blöt, satt han kvar skulle han få slå en knut på den om han skulle klara sig hela vägen till närmaste mack. Med ett irriterat stön öppnade han dörren och klev ur bilen. Snön kylde genast av hans fötter och ville även smita in under tröjan och han virade armarna hårt om sig medan han skyndade sig bort till några träd för att uträtta vad han behövde. Han halvsprang sen tillbaka innan fötterna kändes helt bortdomnade och när han öppnade bildörren påminde han sig om de flaskor med färdiga drinkar som han visste fanns i packningen. Han rotade rätt på dem och öppnade en. Han drack för mycket. Kanske han borde lägga av med det, men spriten fick hans nerver att lugna sig och hans hjärna att fungera. Det var inte precis som om han var beroende eller något. Han kunde sluta precis när han ville och dessutom söp han sig inte full, han drack bara lite för att klarna hjärnan. För den delen var det en jäkligt dålig idé att sluta dricka just nu, när allt var som det var. Lillflickan rörde på sig i baksätet och verkade ha vaknat till. Han borde åka nu, innan Nyx kom tillbaka. Han kom sig inte för att vrida på startnyckeln och ta sig därifrån, han satt kvar med sin flaska med alkoläsk och såg ut på den snötäckta skogen som fanns där. Hon kom nu, gående genom skogen som om hon hade all rätt i världen att vara där. Hon betedde sig alltid som om hon hade all rätt i världen till allt, tänkte han medan hon kom upp bredvid bilen och satte sig bredvid honom. Hon hade ingen jacka på sig och han påmindes om att hon lagt sin jacka över honom för att han inte skulle frysa. Dumma tjej, varför kunde hon inte bara vara otrevlig rakt igenom. Det hade varit lättare för honom att hantera henne. Hon slängde en blick på hans hand som höll i flaskan.
”Sprit till frukost?” frågade hon.
”Ja, det finns ju inte så mycket annat!” fräste han. Han insåg att han lät irriterad trots att hon faktiskt inte ställt frågan särskilt anklagande, bara som en vanlig fråga. Det fick honom att känna sig ännu mer skyldig.
”Jag är hungrig!” klagade Léonin i baksätet och han såg att Nyx vände på huvudet och såg på flickan med ett leende så litet att det knappt gick att se, och av någon anledning så blev det slut på flickans gnäll och hon nickade.
”Jag vet,” sa hon, som om det vore något Nyx sagt. Milan försökte ignorera dem. De levde tätt ihop hade han förstått, det där var inte första gången de gjorde så där. Tittat på varandra och bara genom någon rörelse plötsligt visste vad den andre ville. Kanske man blev så av att vara systrar, han visste inte. Han hade visserligen en syster hemma i Tjeckien men han och Nadia hade aldrig haft så bra kontakt. Inte nu på senare år i alla fall. Inte med sin bror heller för den delen. De hade sitt på sitt håll och han var ju oftast bara hem och vände när han besökte föräldrarna.
”Då kör vi då,” sa Nyx och han vaknade ur sina funderingar. Han gjorde som hon sa och de svängde tillbaka ut på vägen.
”Vi behöver stanna vid första bensinstation,” sa hon, som om han inte redan förstått det. Han svarade henne inte, bara körde. Hon borde egentligen köra, hon behövde lära sig så han slapp, så hon inte längre behövde honom, men det verkade som om hon inte riktigt var på humör den här morgonen och han tänkte inte bråka med henne. Några mil kvar till Lyon och där skulle de förhoppningsvis kunna skiljas åt. Där kanske han skulle kunna ta sig vidare hem till Tjeckien utan att polisen tog honom och utan att han behövde hamna i något unket franskt fängelse. Hennes tjat om franska polisen, La Défense och allt annat började sätta sig i huvudet på honom som ett enda stort ”Tänk Om”. Ja, tänk om hon hade rätt. Tänk om han skulle råka riktigt illa ut om de tog fast honom. De verkade ju ha bestämt sig för att han var lika skyldig som hon. Han slog bort tankarna igen. Hon började få honom in i sina tankebanor, precis som hon ville. Hon var en genmod, det var klart att hon var rädd för polisen och ville skrämma honom till att vara det också.
”Akta!” Nyx skrek till och han vaknade upp ur tankarna och väjde med knapp nöd undan från en räv som sprungit upp på vägen. Han kände hur hans hjärta klappade hårdare innanför bröstbenet och han svor tyst för sig själv. Hon mixtrade onekligen med hans hjärna tillräckligt för att få honom ur balans.
”Herregud, hur kör du? Titta på vägen när du kör!” Nyx lät irriterad och uppskrämd på samma gång och han gjorde en lätt grimas åt henne.
”Det var bara en räv,” muttrade han, men fick genast dem båda emot sig.
”Rävar har faktiskt också rätt att leva!” skrek flickan i baksätet. ”Du kunde ha dödat den!”
”Leo har rätt, det var nära att du körde ihjäl den,” höll Nyx med. Milan trodde inte sina öron. Tjejen sköt gladeligen poliser men skrek för att en räv höll på att bli ihjälkörd.
”Det var för fan bara en räv!” upprepade han.
”Den gick bredvid vägen, helt synlig, varför såg du den inte? Jag sa ju att det inte är bra att köra när man dricker! Pierre sa alltid att man inte…” Hennes nya påhopp på hans drickande gjorde honom arg. Hon hade ingen rätt att kritisera honom, inte det minsta. Inte efter en flaska Ice. Han saktade av och svängde in vid vägen. Han hejdade en bitsk kommentar och insåg när han vred på huvudet att han gjorde rätt som höll sitt humör i schack.
”Eftersom du bedömt mig olämplig så kan väl du köra,” sa han och var nöjd med sin lugna röst. ”Du ska ju ändå lära dig.” Hon stängde hastigt munnen och såg nästan rädd ut för ett ögonblick. Milan njöt. Nu var det hans tur att kritisera, hans tur att hamna i maktpositionen och hon var tvungen att göra som han sa. Hennes ögon smalnade och hon lade huvudet sned när hon såg på honom. Hon visste att hon förlorat. Utan att säga ett ord till klev hon ur bilen och gick runt så hon kunde sätta sig på hans plats. Han klättrade över till passagerarplatsen och öppnade sin andra Ice, beredd på att börja kritisera minsta fel hon gjorde.
”Antar att du kommer ihåg hur man gjorde?” Hon uppfattade hans hånfulla tonläge och han undrade om han lekte med en eld som skulle bli övertänd ganska snart. Fortfarande utan ett ord tryckte hon ner kopplingen och lade i växeln. Bilen tog ett litet skutt framåt och motorn gav ifrån sig ett kävt läte och lade sedan av. Milan kunde inte låta skratta.
”Vi kanske ska hitta dragläget först, eller?” Han fick en ny ilsken blick, men hon sa fortfarande ingenting, hon vred bara på nyckeln igen och försökte en andra gång. Det gick inte mycket bättre den här gången och hon muttrade tyst för sig själv.
”Jag trodde du redan kunde det där,” sa han och tog en djup klunk ur sin flaska. ”Ska jag behöva förklara från början en gång till?”
”Nej, jag kommer ihåg.” Hon startade bilen för tredje gången och den här gången fick hon bilen att rulla och även om växlingen när hon kom upp i fart gjorde att hela bilen ryckte till så fick hon ändå ut den på vägen. Hon körde inte vidare fort, och greppet om ratten fick honom nästan att oroa sig för att plasten under hennes händer skulle spricka. Hon kröp fram i 70 km/h, fortare vågade hon visst inte köra.
”Det där gick ju bra,” påpekade han. ”Kommer det ingen räv nu så kanske vi kommer fram till Lyon nån gång imorgon. Du vet, gaspedalen sitter på höger sida, det är den du ska trampa på.” Han såg hennes krampaktiga hållning om ratten bli ännu hårdare när hon försiktigt förde upp bilen i lite högre hastighet och plötsligt tyckte han synd om henne. Han hade en riktigt elak kommentar på tungan om att hon kanske borde ta en sup innan hon körde, men han hejdade sig och kunde inte säga den. Han såg inga tårar, den här kvinnan var inte någon som grät, men han undrade hur det kom sig att hon, som inte verkade rädd för något, var så rädd för att köra bilen att hon till och med lät hans spefulla ord gnaga sig igenom hennes så vanligen stenhårda yttre. Makten över henne kändes inte längre bra. De satt tysta ett tag och hon fortsatte att långsamt pressa upp farten lite, trots att han såg att hon tyckte det var otäckt. Varje gång de fick möte kändes det att hon svajade något med ratten så bilen inte låg helt stadigt på vägen. Han visste inte riktigt hur han skulle säga till henne att hon inte skulle göra så, inte efter hans spefulla kommentar.
”Jag kanske ska ta över och köra igen?” frågade han efter ett litet tag. Bilen svajade åter till för ett ögonblick när hon flyttade blicken från vägen till honom och sen tillbaka till vägen igen.
”Är jag så dålig?” frågade hon sen. Hon lät inte arg eller ironisk, mer besegrad, och han kände sig beklämd. Det var svårt att kritisera en människa som så fort hon fick kritik tog det som ett personligt misslyckande. Även om hon fortfarande irriterade honom kunde han inte förmå sig själv att fortsätta vara elak mot henne.
”Nej, nej,” skyndade han sig att säga. ”Jag tänkte bara, det kan vara dumt att du kör för mycket. Eftersom du säkert är lika trött om jag.” Hon såg inte ut som om hon trodde honom. Han fick plötsligt syn på den vägskylt han suttit och letat efter och pekade på den.
”En mack!” sa han. Hennes inbromsning var ovanligt mjuk mot vad den varit innan och när hon växlade ned skakade inte motorn heller, men han visste inte om hon verkligen skulle ta något beröm nu så han höll tyst. Med en koncentration som åter fick honom att oroa sig för plasten i ratten så förde hon in bilen på macken och parkerade den något snett vid parkeringsrutorna. Lillflickan där bak hade bråttom att hitta en toalett och hon tog med sig hunden som verkade ha minst lika bråttom. Nyx kastade en blick på Milans fötter när hon klev ur bilen.
”Jag kanske ska gå in,” sa hon. ”Vad vill du ha för frukost?” Milan svalde sista klunken av alkoläsken och såg beklagande på den tomma flaskan.
”Några till såna här,” sa han. ”Och så bröd, grovt bröd, helst surdeg, någon typ av ost om de har. Ingenting med massa kemikalier bara. Ta någon som håller låg fetthalt. Det brukar finnas hälsoyoghurt ibland, med bär. Inget som innehåller socker.”
”Mer sprit och så äcklig mat som möjligt då,” fick han till svar och sen stängde hon dörren. Han satt kvar och såg på sin tomma flaska. Han borde ta bilen och sticka, men hon hade tagit med sig nyckeln och dessutom hade han faktiskt inga skor, ingen jacka och han var, trots allt, efterlyst av polisen. De var vid en ensam bensinstation mitt ute i ingenstans, det var lika bra att sitta kvar. Han kunde se henne genom det smutsgula fönstret som ledde in till stationens lilla affär och han blev sittande med hakan tungt i handen och fundera på den märkliga varelse som landat i hans väg. Hon hade förstört hans liv, det var inte så det skulle vara. När man mötte en kvinna som hon, så slående vacker, då skulle man bli kär. Man skulle vara hennes riddare i vit rustning som stormade in och räddade henne och sen skulle man ta in på ett sjaskigt hotell och ha våldsamt passionerat sex för att sen leva lyckliga i alla sina dagar. Det skulle inte vara så här, att hon med en blandning av hot och mutor tog över hans liv och bestämde det. Det skulle inte vara så att när man mötte en flicka som hon så skulle det visa sig att hon var en människa han absolut inte på något sätt tyckte om. Han kunde känna en smula medlidande med henne, det var säkert synd om henne och hon hade säkert haft ett bedrövligt liv, det gjorde inte att han gillade henne. En vuxen människa hade alltid ett val, ett ansvar för vad man gjorde med sitt liv. Léonin kom tillbaka med den lilla hunden och hon satte sig på nytt i baksätet. Han försökte le åt henne medan han klättrade över till förarsätet. Hon log inte tillbaka.
”Varför är du så elak mot Nyx?” frågade hon. Han satte sig tillrätta.
”För att hon är elak mot mig.”
”Det är hon inte alls, hon försöker bara rädda dig undan polisen och du bara gnäller.” Han orkade inte tjafsa med ungen, så han vred på radion i stället. Han lät den söka efter en bra station, men lillflickan böjde sig genast fram och tryckte tillbaka till den station som spelat all gammal skräpmusik från 1900-talet.
”Nyx gillar den bäst,” sa hon, som om det bara vore vad Nyx tyckte som gällde något. Han hann inte svara för dörren öppnades och Nyx klev in i bilen med en kasse i handen. Hon slängde åt honom några tjocka sockar och något som rent tekniskt borde vara en tröja men som han inte gärna skulle sätta på sig frivilligt.
”De hade inga skor,” meddelade hon, ”Men de hade de här. Tur va? ”Han vecklade ut den grå historien som borde vara en tröja och suckade.
”Visst, jättetur,” muttrade han. ”Vad köpte du för frukost?”
”Det du begärde.” Hon plockade upp yoghurt, bröd och ost och delade ut detta till honom och Léonin. Hon själv tog bara en flaska mjölk. Han mönstrade förpackningarna och innehållsförteckningen och det verkade som om hon faktiskt hittat rätt produkter. Om hon ansträngt sig eller om det var tur kunde han inte avgöra.
”Ska du inte äta du med?” Hon skakade på huvudet.
”Nej,” sa hon medan hon matade sin hund med torrfoder. ”Jag är inte mycket av en frukostmänniska.” Han nöjde sig först med det svaret, men så slog det honom att hon inte var mycket till middagsmänniska heller, eller lunchmänniska för den delen. Det hade gått ett halvt dygn nu och han hade inte sett henne äta något än mer än den mjölk som hon nu drack. Han blev irriterad på att hon kritiserade honom för hans drickande när hon uppenbarligen själv hade problem med maten. Han hade haft en arbetskompis som haft anorexia, men trots det visste han inte riktigt hur man skulle fråga om sånt, så han höll tyst, åt sin frukost och låtsades som om han inte märkt något. Flickungen verkade inte heller reagera på att Nyx inget åt, hon satt och lekte lite med sin e-com och hade knäppt igång inspelningen på den. Hon lekte att de var med i en road movie tydligen och filmade dem allihopa medan de satt där. Nyx tog tydligen flickans lek med jämnmod, hon skrattade med flickan och lekte med på ett sätt som faktiskt lockade Milan att le. Han kände sig tacksam. Vad för monster hon än var, som sköt människor och som hotade gamla människor och honom själv med automatvapen, så hade hon åtminstone en försonande sida. Hon brydde sig verkligen om lillflickan och när hon pratade med Léonin blev rösten mjuk och ömsint, skrattet blev äkta och fullt av värme.
”Milan, får jag göra en intervju med dig?” Léonin sträckte sin e-com under näsan på honom och han log när han såg hennes förväntansfulla bruna ögon.
”Visst,” sa han. ”Får jag bara starta bilen först och köra härifrån?”
”Mamma säger att män aldrig kan göra två saker samtidigt,” påpekade Léonin och det fick Milan att skratta högt.
”Det är snarare så, min vän,” hörde han Nyx säga, även hon med ett skratt. ”Kvinnor kan inte göra en sak i taget.” Det fick Milan att skratta mer och han insåg inte förrän de kommit upp på vägen igen att han och Nyx faktiskt skrattat tillsammans. Deras blickar möttes men för en gångs skull suddade han inte ut leendet ur ansiktet. Bara för att han inte tyckte om henne så behövde han inte vara den som hela tiden lade sordin på stämningen. Han tyckte om hennes skratt.
”Ovanligt klokt uttalande för en kvinna,” påpekade han. Hon ryckte på axlarna med ett nytt skratt”
”Tja, det stämmer, eller hur?”