Det var mycket med henne som han inte riktigt förstod, och han började förstå att ju mer han umgicks med henne, ju mer som hände, desto mindre förstod han. Han tyckte inte om den gåtfulla mystiska kvinnliga arketypen, allt sånt som agentfilmer och thrillers var mycket trevliga på skärmen, men sällan roliga i verkligheten. Nyx var inget undantag. Hennes hemligheter började verkligen gå honom på nerverna och det som gick honom ännu mer på nerverna var det faktum att han bara kunde reta sig på det, han fick inte möjlighet att fråga, inte ens nöjet att tycka att hon var patetisk eller barnslig. Det var hon inte. Till råga på allt började han känna ett visst mått av medlidande för henne, för alla minnen hon verkade ha och lida av, minnen som var lika hemliga som resten av henne. Nu hade de en ny deal. Han fick leka dress up med dem och de höll sig till bra hotell och bra riktiga restauranger och hon band inte längre fast honom nånstans eller hotade honom med vapen. Det var en deal som troligen inte skulle hålla länge, men just nu hade den lett till att de var där i den dyra klädbutiken. Hon med händerna i sidorna, en uppkäftig min i ansiktet och hela hennes varelse utstrålade nedlåtande. Den lilla chihuahuan bredvid henne passade på något sätt in nu med de kläder hon bar, den perfekta bilden av en överklassbrud. Såna där brudar som såna som han aldrig fick ligga med om han inte kunde tänka sig vara leksak åt dem för ett tag. Han hade aldrig sett sig själv som någons leksak och tänkte aldrig göra det heller. Han mönstrade hennes kläder, den stilfulla mörkgröna dräkten som matchade hennes gröna linser, en vit urringad skjorta och den svarta spetsbh som syntes svagt igenom den. En push-up, inget som de där militärliknande sportbh:arna hon använt tidigare. Hon var skitsnygg i det där, så läcker att han faktiskt hade svårt att acceptera att det där var kvinnan som kidnappat honom från Paris och som för bara ett par timmar sen bundit fast honom i en stol på ett hotellrum. Det blonderade håret passade inte lika bra som det svarta hon haft, men det var en liten detalj man knappt tänkte på.
”Hoppas du är fullt medveten om att jag inte kan springa i det här,” sa hon. ”Eller slåss.”
”Det är inte meningen att du ska slåss i dem,” sa han. ”Du ska gå på restaurang i dem. De är läckra, de sitter som sydda åt dig. Är du inte nöjd så finns de i rosa,” påpekade han sen med ett flin. Han ryggade tillbaka för det ursinne som plötsligt kom fram hos henne när han sa det.
”Den här blir bra, tack!” Vore hennes röst flytande skulle den ha frusit till is. Han harklade sig, osäker på vad som egentligen hänt.
”Det var menat som ett skämt,” mumlade han. ”Förlåt.”
”Ursäkten godtagen,” svarade hon. Ursinnet var inte riktigt borta ur hennes ögon när hon vände sig bort. Milan bet sig i läppen när han såg henne gå bort mot omklädningsrummet där Léonin ropade att hon behövde hjälp med att knäppa en klänning. Han trodde inte att han ville veta Nyx hemligheter, han trodde inte att han skulle kunna handskas med dem. Han hade aldrig varit bra på att tas med människor med problem och de här problemen verkade vara av den art att man riskerade att dö av om man fick reda på dem. Försiktigt stack han handen i fickan på kavajen och kände på den lilla fruktkniven som han lagt ner där. Den skiljdes han inte ifrån. Den skulle sitta i henne hellre än att hon fick döda honom, det lovade han sig själv. Léonin kom utglidande ur provhytten i den blå klänningen han plockat fram åt henne. Hon var bedårande söt i den, trots det röda håret som klippts kort.
”Visst är jag snygg!” utropade hon och svängde runt i något piruettliknande. Milan log brett.
”Supersöt. Ska vi gå och betala?” Han såg på Nyx och hon kastade en sista kritisk blick i spegeln på sig själv och sen nickade hon.
”Vi ska väl det.” Milan kände sig nästan lycklig när de väl betalat och tagit en taxi till den restaurang som han mindes från sitt förra besök i Lyon. En underbar restaurang med skaldjur och fisk, aldrig några problem att specialbeställa eller att hitta just det där vinet som passade perfekt till maten. Nu var han i sitt rätta element, iförd moderiktiga elegant kläder av rätt märken, välrakad, och med håret visserligen rött, men mycket välfriserat. Han kände sig verkligen som en av dem, de där rika människorna han alltid velat tillhöra, när han klev in i den lilla entrén på restaurangen. Kyparen kastade en blick på hunden.
”Vi tillåter normalt inte hundar här inne,” sa han. Milan tog på sig sitt bredaste leende, det där han övat på i timmar framför spegeln. Så där som han visste att alla rika människor log.
”Det går säkert att ordna, eller hur?” sa han. Nyx fiskade upp en sedel av relativt stor valör och kyparen snappade åt sig sedeln.
”Naturligtvis!” sa han. ”Som jag sa, vanligtvis brukar vi inte tillåta det, men vi kan göra undantag.” Milan njöt. Nyx kyliga min passade perfekt till kläderna, hon verkade inte ens vara medveten om det. De gled genom restaurangen som det perfekta paret med sitt yngre syskon med sig. Kyparen visade dem till ett bord nästan mitt i restaurangen och Milan såg att Nyx öppnade munnen för att protestera. Det kunde han väl ge sig tusan på att hon ville ha ett bord någonstans i hörnet eller helst bakom en vägg. Paranoida människa.
”Det här blir utmärkt!” avgjorde han innan hon hunnit göra bort sig. ”Mycket bra!” Kyparen såg nöjd ut och berömde skämtsamt Léonins klänning, damens söta hund och Milans val av sällskap medan han delade ut menyerna. Nyx såg knappt på sin utan beställde genast en stor biff.
”Mycket blodig, inga kryddor, bry er inte om tillbehören så mycket,” meddelade hon. ”En stor tallrik också av de där räkorna ni har. Bara kokta, inte kryddade. Och så vill jag ha ett glas med ovispad grädde.” Kyparen gjorde inte en min, bara antecknade kort på sin lilla lapp han höll i handen.
”Och dricka?”
”Vatten.” Milan höjde ett ögonbryn men ville inte starta någon diskussion med henne, så han sa heller inget. Det hon beställt stämde bra in på lchf-dieten och rika människor hade alltid en massa konstiga dieter för sig. Han beställde in förrätt åt sig och Léonin, räktoast efter mycket tjat ifrån flickungen. En huvudrätt bestående av fisk och potatisgratäng och slutligen efterrätt. Det fick bli lite lyx den här gången, en liten bit av sachertårtan de hade. Han räknade med att Nyx troligen skulle slita ut honom tillräckligt för att han skulle kunna kosta på sig det. Till allt detta fick flickungen färskpressad juice och han själv beställde in en flaska av deras bästa vin. Han såg ett leende på Nyx läppar när han beställt klart och när kyparen försvunnit så lade hon huvudet på sned.
”Du verkar inte ha några problem med att göra av med andras pengar, Milan,” sa hon. Han lutade sig bakåt och njöt av den svala och stillsamma omgivningen i restaurangen. Så länge hon inte var arg på honom och spelade med på överklassens regler så tänkte han inte tillåta sig att bli irriterad.
”Du sa att du skulle stå för alla omkostnader,” påpekade han. ”Tänker du ändra dig?” Hon skakade på huvudet.
”Då hade jag gjort det redan när du släpade in oss på en affär som tar fem gånger priset bara för en liten märkeslapp på kläderna.” Han flinade åt henne och till sin förvåning fick han ett flin tillbaka. Han undrade om det berodde på att hon bytt taktik för att få honom över på sin sida. Han kunde inte direkt kalla hennes beteende nere i duschen för flirtigt, hon hade inte flirtat med honom bara blivit generad och frustrerad över hans nakna kropp. Däremot så kunde det ha varit början till att försöka få honom i säng. Hon kunde ju alltid få försöka. Han studerade henne utan att prata så mycket medan de åt förrätten. Hon var helt koncentrerad på att äta, det var som om omvärlden inte fanns, bara hennes räkor som hon uppenbarligen njöt av. När huvudrätten kom in såg han skeptiskt på den stora köttbit som låg på hennes tallrik, men sa inget. Hon hade åtminstone bordsskick, det fick han väl vara tacksam för. Efter efterrätten beställde han in en kaffe och konjak och kyparen kom raskt tillbaka med det begärda. Han höll i två flaskor och två glas och ställde båda vid Milan.
”Det andra glaset och flaskan är ifrån herren där borta,” sa han och pekade. Milan såg upp åt det hållet kyparen pekade och såg en medelålders man, lätt grånat hår, sitta ensam vid ett bord. Milan kände inte igen honom, kunde faktiskt inte påstå att det var något minsta välbekant med mannen, men den äldre mannen såg ut att känna dem. Han höjde ett eget whiskyglas till en skål när deras blickar möttes och Milan gjorde det samma när kyparen fyllt på i hans glas. Konjaken lade sig som en mjuk rund smekning runt hans tunga och han drog en suck av njutning medan han vände sig mot Nyx för att fråga om det var någon hon kände, men han blev tyst när han såg hennes ansikte. Hon satt blickstilla, likblek i ansiktet, med blicken fäst vid mannen med konjakskupan. Hela hennes varelse andades skräck. Lèonin hade slutet äta och greppat Nyx hand.
”Nyx, vad är det?” undrade hon.
”Gerard!” Namnet kom som ett kvidande ur Nyx, men hon kom sig inte för att resa sig, inte ens för att andas. Hon bara satt, som om hon blivit fryst. Inom henne kände hon skräcken, det ville ha igång ursinnet i henne och ville kasta sig upp och slita mannen i stycken. Alla hennes sinnen hindrade henne, skrek åt henne att hon inte fick. Han var den som bestämde, han var hennes befäl, man dödade eller skadade aldrig ett befäl.
”Nyx?” Milan väckte henne med sin låga röst.
”Det är han!” mumlade hon. ”De, de är här! De har omringat oss!” Han såg på henne som om hon verkligen vore tokig, såg sig runt om i rummet och skakade sen på huvudet.
”Nu får du ge dig,” avgjorde han. ”De? Vilka de?” Hon bara skakade på huvudet och kunde inte förmå sig att förklara. Hon kände Léonins hand smyga sig in under bordet och gripa hennes, Achillies vid hennes fötter tryckte sig närmare och morrade, men den här gången hjälpte det inte. Skräcken gjorde att hon darrade i hela kroppen och hon ville hindra Milan från att resa sig och gå fram till monstret som satt där borta, men hon satt fortfarande som om någon fryst henne. Léonin drog i henne.
”Jag är här,” sa hon. ”Han rör dig inte, då försvarar jag dig.” Nyx var inte rädd för att han skulle röra henne, hon var inte ens rädd för att göra illa honom. Hon var rädd för de känslor som långsamt fortplantade sig i henne, känslan av underlägsenhet, av att vara skyldig och behöva bestraffas för att hon rymt, för att hon inte lytt order. Hans närvaro drog henne äntligen upp på fötter, hon visste att hon måste gå fram. Milan och Gerard tog just varandra i hand när hon och Léonin gick över golvet tillsammans med Achillies. Båda männen betedde sig precis som vilka affärsmän som helst, Gerard skyndade sig inte, hotade inte. Det var inte så han jobbade. Han visste att hon visste att alla vägar ut var låsta nu. Gerard hade knappt åldrats de få år som gått, han såg precis likadan ut förutom den mörka kostymen han bar. Hon hade aldrig sett honom i kostym förut, hon var glad för det. Han såg ut som makten personifierad i kostym.
”Ah, Nyx!” Gerard log mot henne. ”Slå dig ner. Vi har en del att tala om.” Hon stod kvar. Han fick inte skrämma henne. Hon lät honom inte!
”Du ska dö, Gerard!” morrade hon. Milan sa något, men hon hörde honom inte, det enda som fanns i hennes hjärna nu var Gerard.
”Hur många har du runt huset?” undrade hon.
”Såja, Nyx,” sa han. ”Lugn nu. Ingen gör dig illa. Jag är här, jag låter inget hända dig.” Nyx kände hur hon krympte ihop ännu mer och bara blev förvandlad till 21-3 igen.
”Vart har du..?” började hon.
”Avbryter mig inte, 21-3!” Hon tystnade innan hon tänkt sig för, precis som den lydiga soldat hon var tränad till. Det fick hans röst vänlig igen.
”Så, ingen är arg på dig. Det var ett test, precis som du sa när du rymde, och du klarade det bra till att börja med. Men nu kan vi inte låta dig springa lös längre. Allt kommer ordna sig.” Gerard riktade blicken mot Léonin. Nyx ville rycka undan flickan, skydda henne, men hon bara stod.
”Du var en söt tös,” sa han. ”Vad heter du?” Léonin såg med misstänksamhet på Gerard, hon verkade känna Nyx oro.
”Anna,” sa hon sen. ”Jag får inte prata med elaka gubbjävlar.” Det fick Gerard att skratta.
”Mindre söt till sättet,” kommenterade han. ”Sätt dig, 21-3, byggnaden är omringad, du kommer ingenstans i alla fall.” Nyx klarade inte av att sätta sig, hon stod kvar och hon märkte att hon ställt sig i försvarsställning. Inom henne ringde hans röst i tusen och en order som hon fått genom åren. Gerard vände sig åter mot Milan.
”Nyx och jag känner varandra sen hon var liten,” förklarade han. ”Hon har alltid haft lite svårt för auktoriteter.” Han skrattade som om det bara vore en liten lustighet och Nyx hörde Milan instämma i skrattet.
”Milan, vi ska gå,” meddelade Nyx. ”Nu! Major Gerards soldater runt om huset får flytta på sig om han inte vill ha ett blodbad här.” Hot hade aldrig fungerat på Gerard, inte som hon kände honom.
”Överste numera,” meddelade han innan Milan hann fram med sina protester. ”Överste Gerard. Och även om jag skulle kunna låta dig försöka, så ska du inte göra det nu.” Han vände sig mot Léonin igen. Léonin tryckte Achillies tätt i armarna och båda genomströmmade osäkerhet genom banden men Nyx kom sig inte för att försöka lugna dem. Rörde han vid dem var han död! Gerard drog ett bloss på sin cigarr och blåste långsamt ut röken.
”Gullig hund,” sa han. ”Är den din?” Léonin tryckte Achillies mot sitt bröst så hårt att hunden började sprattla för att komma loss.
”Jag tänker inte prata med dig!” sa hon i ett försök att vara trotsig. ”Nyx har minsann berättat!”
”Så, hur känner du Nyx?” Han sträckte fram handen mot Léonin och innan Nyx tänkt sig för hade hon gripit tag i flickan och dragit henne och Achillies till sig.
”Du rör inte Leo!” väste hon. Sekunden efter insåg hon att hon avslöjat det Léonin varit så duktig att inte säga. Gerard skrattade och drog ett nytt bloss på cigarren.
”Din lilla lögnare,” sa han sen åt Léonin, fortfarande utan en blick på Nyx. ”Så det är Leo du heter? Smeknamn för Lèonin kanske?” Nyx tänkte inte längre, alla hennes instinkter var inställda på att försvara Léonin och Achillies. Hon fällde ut klorna och höjde handen mot Gerard utan att bry sig om restaurangens övriga klientel som nu börjat resa sig från sina platser.
”Rör vid henne och jag sliter dig i småbitar!” väste hon.
”Tillbaka, 21-3,” svarade Gerard, utan att låta sig skrämmas den här gången heller. Han hade sett hennes klor så många gånger, han visste vad de kunde göra, men på något sätt var han ändå övertygad om att hon inte skulle göra det på honom. Hans övertygelse, det lugna ansiktet och rösten, fick Nyx att tveka. Han grep tag i Léonins arm och det var hans misstag. Hon skar upp två jack i hans ansikte och slet tillbaka sin vän innan han hunnit få något bra grepp. Så vred hon på huvudet och upptäckte att Milan var försvunnen. Någonstans under kaoset hade han smugit sig iväg och kvar vid hans plats stod bara konjaken. Med en hög svordom fällde hon in klorna igen, kastade konjaken mot Gerard och grep sedan tag i Léonin och Achillies. Medan hon sprang mot baksidan av restaurangen försökte hon få sina känslor i styr igen. Det var svårt. Hon handlade mest på rutin och instinkt. När dörren slog upp till den lilla bakgården där de tog in varor så registrerade hon två män. Hon skrek åt Léonin att ta Achillies och springa och kastade sig sen på den ena så han föll. De blev visst överrumplade, ingen av dem hann göra något ordentligt utan skottet gick av mest på måfå mot henne. När hon knäckt nackarna på båda upptäckte hon att hon blödde från sidan av bröstet. Det fick vara, det var inte livshotande och hon måste få bort Léonin och Achillies från platsen. Gerard kunde ha prickskyttar utöver de där två vakterna. Hon slet åt sig pistolen som en av männen tappat, sparkade av sig skorna hon bar och lyfte upp Léonin med en kort order att Léonin skulle hålla hårt i Achillies. Sen sprang hon ner för gatan. Tunnelbanan, bestämde hon. Hon måste hitta tunnelbanan. Det var bara gatan ner och när hon kom ner för trapporna kunde hon plötsligt känna Milans lukt. Den var svår att uppfatta tydligt, det gick så många människor där dag ut och dag in, men hon kände den där. Raskt bytte hon riktning och följde i stället den svaga doften av honom ner till en perrong. Tåget skulle precis avgå och hon kastade sig in med Léonin precis innan dörrarna gick igen. De tumlade alla tre ner på ett säte i en enda röra. Folk tittade. Sen försökte de att låta bli att titta. Nyx försökte sätta sig rakt och komma på vad hon skulle säga för att lugna dem, men insåg att det bästa var att faktiskt inte säga så mycket än.
”Nyx, du blöder!” Léonin lät skrämd och Nyx var plötsligt tacksam för det. Var Léonin skrämd måste Nyx fungera desto bättre. Någonstans inom henne jublade hon. Gerard, överste Gerard, hade misslyckats. Hon hade trotsat honom och överlistat honom. Hennes jubel fick god tävlan mot de andra känslorna i henne. Hon hade skadat honom. Hon hade skadat honom när hon hade kunnat döda honom.
”Hämta förbandslådan där, Leo,” bad hon. ”Du får hjälpa mig att ordna det här så ska vi hitta Milan sen.”
”Men han är…” började Léonin protestera, men så vred hon på huvudet mot bakre delen av tåget och bet sig i läppen. Hon sprang och hämtade förbandslådan som fanns där och Nyx såg åter på folket runt omkring henne. Hon hade kommit inrusande i vagnen, blodig och utan skor, med en pistol i handen. De försökte låta bli att titta, försökte se så osynliga ut som möjligt. Lukten av rädsla låg tjock i vagnen.
”Det är lugnt,” sa hon. ”Polisen.” Hon kunde höra en lättnadens suck ifrån några av dem, men lukten av rädsla försvann inte. Polisen var nästan lika farlig som tjuvar och mördare när allt kom omkring. Man kunde ju aldrig veta.
”Milan kommer bli arg,” sa Léonin medan hon kom tillbaka med den lilla boxen med förband. Nyx krängde av sig skjortan och studerade såret som blödde ganska kraftigt.
”Det kommer han,” höll hon med. ”Men det får vi strunta i.” Blodet gjorde det omöjligt att se någonting och så fort hon försökte torka bort det ville det välla upp mer. Hon beslöt att det inte var någon fara med det ändå, pistolen som använts hade inte varit tillräckligt kraftig och det kändes inte som om det satt något kvar i såret när hon rörde på sig. Det var en Sig Sauger såg hon nu. Sig Sauer modell 39. De borde veta att en sån inte stoppade henne, men kanske de inte kunnat ha bättre beväpning eftersom de trots allt troligen inte ville ha henne död. Léonin tryckte en kompress mot och virade sen en linda om bröstet. Medan hon pysslade med Nyx sår lyckades Nyx sortera tankarna. Hon hade klarat av att skada Gerard den här gången, men han fanns kvar där ute. Han letade efter henne och att döda honom skulle hon aldrig klara. Orden om att allt egentligen bara hade varit ett test ringde i huvudet på henne och hon ville behandla det som den lögn som hon visste att det var, men hur hon än försökte så klarade hon inte det. Kanske han hade haft rätt. Just nu längtade hon tillbaka, det hade varit okomplicerat på St Claire, enkelt att bara lyda order.
”Duger det?” Léonin fäste lindan med två små klämmor och Nyx provade att röra armen på den sårade sidan. Det gjorde fortfarande ont, men hon trodde att förbandet skulle kunna hålla.
”Tack,” sa hon när hon reste på sig så hon kunde kränga på sig den blodiga skjortan över. Det gick inte att knäppa den, det skulle göra för ont. Hon gav Léonin en kram så hård hon förmådde med sitt skadade bröst och tog sen upp Achillies och höll honom lika nära sig. Dessa två var de som betydde något. Hur mycket hon än för ögonblicket längtade tillbaka till det okomplicerade livet på St Claire så fick militären aldrig ta hennes Achillies och hennes Léonin. Hon hade överlevt i flera år utan militären och hon skulle klara sig ur det här med övertygade hon sig själv medan hon med pistolen i vänsterhanden började ta sig mellan vagnarna bakåt i tåget. Egentligen fick man inte gå mellan vagnarna när tåget rörde på sig, men hon struntade i det lika mycket som alla människor som försökte låta bli att stirra på henne. Tre vagnar bakåt kunde hon känna hans lukt redan innan hon stigit in i vagnen. Han satt längre ner i vagnen och samtalade med en äldre dam som såg något förskräckt ut över den unge mannens prat.
”Och då! Du skulle bara sett henne…!” Han avbröt sig hastigt och såg upp på Nyx när vagnsdörren slog igen bakom henne. Hans ansikte förvreds till något som såg nästan förtvivlat ut och han skakade långsamt på huvudet.
”Nej! Inte du!” flämtade han. ”Jag sprang ju ifrån dig! Jag…! Jag…!” Nyx gick rakt mot honom. Plötsligt var hon arg på honom. Arg för att han sprungit och lämnat henne.
”Hej, Milan. Trodde du verkligen inte jag skulle hitta dig?” Hon vände sig snabbt åt människorna runt omkring henne som tryckte sig mot väggarna på lika dant sätt som alla andra i tåget gjort.
”Polisen,” avgjorde hon. ”Bry er inte om det här, detta är polisangelägenheter.” Rädslan låg kvar som ett osande i hela vagnen. Milan tuggade luft och verkade inte riktigt veta vad han skulle säga. Lukten av rädsla var tydligast hos honom och hon förstod det. Han borde ha sett hennes klor och även om han redan visste om att hon var genmod så skulle det nog vara lite väl mycket för honom att hantera. Nyx lutade sig mot en av stolparna för att hålla balansen lättare när tåget svängde. Nu började hon ifrågasätta varför hon ens letat upp honom. Han var inte till nån nytta för henne just nu.
”Vi ska gå av vid nästa station,” sa hon. ”Lugnt och fint, och du följer med mig till polisstationen, så ska vi se till att någon tar hand om dig. Eller hur?” Han nickade, men såg stadigt ner i golvet. Att ses som en brottsling var nästan det värsta för honom, trodde hon. Hon kunde inte låta bli att njuta.
”Du ser, Milan,” sa hon. ”Du kan springa, men jag kommer alltid ifatt. Eller hur?”
”Jag hatar dig, damen,” muttrade han. ”Jag hatar dig!”
”Hat är ett starkt ord. Använd inte det när du inte vet innebörden.” Det fick honom att sitta tyst. Nyx satte sig ner på sätet mitt emot och Léonin satte sig bredvid med Achillies i knät. Nyx hade ingen rätt att vara arg på Milan, men ändå var hon det. Han hade inte haft några förpliktelser mot henne, hon hade kidnappat honom och hotat honom och bundit fast honom. Han hade haft en chans att ta sig ur allt och han hade tagit den. Det gjorde henne ändå arg, arg för att hon låtit honom, arg för att han inte förstod vad hon faktiskt räddat honom från. Tåget saktade in och de reste på sig allihop och klev ut på den nästan tomma perrongen. De fyra andra människor som gick av skyndade med stressade steg bortåt och de blev ensamma. Nyx sjönk ihop på en bänk och försökte koncentrera sig på att inte tänka på smärtan. Hon kanaliserade den i stället till ilska, ilska som Milan fick ta emot.
”Ge hit din plånbok!” krävde hon.
”Vad? Varför skulle jag..!” Han tystnade när han såg hennes ansikte och räckte över plånboken. Hon plockade ur hans ID och hans pass och slängde sen tillbaka själva plånboken.
”Hey, jag behöver mitt pass!” påpekade han, men han hade ingen kraft i rösten. Nyx räknade snabbt i huvudet. Hon måste få tag på en ny skjorta, den hon haft var trasig och blodig. Hon kunde inte visa sig bland folk så.
”Här,” sa hon sen och räckte tillbaka fem euro. ”Det räcker för att köpa en ny tröja åt mig. När du gjort det så står det dig fullständigt fritt att sticka vart fan du vill!”
”Utan pengar förstås,” replikerade han. Hon nickade.
”Utan pengar, upprepade hon. ”Du svek avtalet, du stack. Försök inte ens tycka synd om dig själv.”
”Ska du inte ta min e-com också? Eller?” Hans röst var irriterad, men hans ord fick henne att sätta sig rakt upp så hastigt att Achillies nästan ramlade ur hennes knä. Hans e-com! Plötsligt föll alla bitar på plats och hon såg hela bilden. Hon kände sig korkad och hon ville nästan gå upp till gatan och ställa sig och skrika på Gerard att han hade rätt att låsa in henne. En varelse så korkad som hon borde inte ha rätt till något annat. Hon slet hastigt av sig sin e-com.
”Vi måste köpa nya!” utbrast hon. ”Det är dem de spårar oss med! Ge mig din!”
”Aldrig!” Han backade bakåt ett steg. ”Jag har hela mitt liv på den här!” Nyx kände sig frustrerad. Han var bara ett hinder för henne. Hon borde skaffa sig någon som var henne till hjälp i stället för den här idioten. Hon menade det verkligen nu. Han kunde dra bäst fan han ville.
”Men fattar du inte?” fräste hon.
”Jo, jag fattar!” svarade han. ”Du är galen och du är ett psykotiskt jäkla freak! Jag tänker inte ge dig min e-com, så det så! Och pengarna du har är faktiskt mina!” Hon morrade, och för en gångs skull så gjorde det henne inget att rösten blev dov och mörk.
”Jag är så trött på ditt gnäll! Du har inte gjort annat! Fattar du inte att jag försöker rädda livet på oss? Hur trög får man vara! Ska jag behöva slå in det i dig? Polisen jagar oss, Milan! Insatspolisen och säkerhetspolisen, och det är inte ens dem jag är rädd för!”
”Nej, du är rädd för saker som inte finns! För något du benämner ”dem”!” Nu hade han höjt rösten och skrek åt henne. ”Du är psykiskt sjuk, fattar du det? De där människorna finns inte!” Efter vad han måste ha sett och hört på restaurangen kändes det som ett slag rakt i ansiktet på henne. Hon slängde upp honom mot väggen och höll honom där.
”Vill du bli inlåst för evigt?” undrade hon. ”Jag är ett militärt experiment, Milan! Ett genetiskt jävla missfoster som är uppväxt i ett förbannat jävla militärlaboratorium! Regeringen beordrade att jag skulle avlivas för säkert tolv år sen och Gerard gjorde inte det. Han följer inte Frankrikes lagar längre. Inte ens dem! Går du till polisen så blir jag avlivad, omedelbart, och du kommer hamna i fängelse. För livstid! Tar Gerard oss så blir vi inlåsta alla tre! I militärens försökslaboratorium på st Claire! Vill du det? Gerard gör inte det här på någon annans uppdrag än för sig själv och den sjuka jävel som skapade mig! Du måste ha fattat att det jag säger är sant!” Han mötte hennes blick och hon kunde inte låta bli att bli imponerad av hans beslutsamhet.
”Det jag hörde var en man som verkade väldigt trevlig och resonabel,” sa han. ”En man som bara vill dig väl! Inget annat. Du skadade honom, inte tvärsom.” Det fick henne att explodera. Hon kämpade för att inte slå honom, kämpade för att inte slita honom i stycken och istället kastade hon honom ifrån sig så han for som en vante tvärs över perrongen.
”Våga aldrig mer säga att Gerard vill mig väl!” skrek hon. ”Han kommer sälja dig till polisen och polisen kommer sälja dig till något större företag. Jag lovar, så stor och stark som du är kommer de troligen göra allt för att förvrida dina personuppgifter och se till att du blir klassad som genmod! Vill du det? Vill du bli inspärrad och tvingas slava resten av livet? Det här är sanning, Milan! Fattar du inte det? Det här är verklighet!”
”Sluta bråka!” Léonins röst skar genom perrongen och samtidigt blev Nyx medveten om den förtvivlan som fyllde hela flickan. Både hon och Milan blev tvärt tysta och stod och såg på Léonin där hon kurat ihop sig på det smutsiga perronggolvet med Achillies i famnen. Hela flickungen skakade av gråten. Nyx kände sig genast skuldmedveten och det verkade som om Milan också gjorde det. De kastade en hastig blick på varandra och såg sen på Léonin igen.
”Snälla, bråka inte så!” snyftade Léonin medan hon kramade hårdare om Achillies. ”Snälla, bråka inte!” Nyx klarade inte av att lyfta upp henne, hon försökte, men såret i bröstet gjorde så ont att hon stönade till. Hon kände enorm tacksamhet och lättnad när hon såg att Milan gjorde det. Han satt med Léonin i knät och vaggade henne.
”Det är okej,” sa han och strök bort tårarna från Léonins kinder. ”Förlåt oss, vi ska inte bråka mer. Okej? Nyx är rädd och det är jag med. Inget annat.” Nyx såg på dem medan Milan böjde sig ner och lutade sitt huvud mot Léonins. Deras röda hår flöt ihop och de såg nästan ut som storebror och lillasyster där de satt. Det gjorde ont i Nyx och hon ville gråta, men hon insåg vad som egentligen vore rätt att göra. Milan hade rätt, det här livet var inget för en tioårig flicka. Milan lyfte huvudet igen och hans blick föll på Nyx händer. Hon kom att tänka på klorna igen. Hon blev osäker. Som alltid när folk kom nära sanningen om vad hon egentligen var.
”Hur mycket såg du på restaurangen?” frågade hon. Han harklade sig, verkade försöka låta bli att titta på hennes händer.
”Tillräckligt,” muttrade han. Hon nickade, fällde ut klorna och såg på dem en stund. Han sneglade på dem och hon såg att han ryste till.
”Skaplig cybernetik, de där klorna,” sa han. Nyx fällde in dem igen. Att han trodde det var cybernetik fick henne att slappna av, känna sig mer säker.
”Cybernetik,” upprepade hon. ”Stridscybernetik. Tänker du tro på mig nu? Tro på att det faktiskt är militären som är bakom oss?” Han svarade inte och de satt tysta en stund igen och bara lyssnade på Léonins avtagande snyftningar. Nyx sträckte fram sin hand och strök henne över kinden och leendet och de trygga känslor hon fick förmedlade från Léonin lugnade henne själv ytterligare.
”Stäng av era e-comar,” sa hon. ”Köp nya och tanka över vad ni behöver, men håll dem avstängda just nu. Snälla.” Det sista kom något försent, men hon gjorde sitt bästa för att få det att låta som en bön och inte en befallning. Milan reste på sig och höll Léonin i handen. Nyx såg att han stängde av sin e-com och det lugnade henne lika mycket som hans svar.
”Okej,” sa han. ”Jag hjälper er en liten bit till. För Léonins skull. Ge mig lite pengar så går jag och köper nya e-comar och nya kläder.” Nyx nickade hastigt och började fumla med de kontanter hon hade i plånboken. Ett test, sa hon sig. Ett test först, sen fick han gå med resten av pengarna.
”Gå och köp lite vatten åt mig innan,” sa hon. ”Du fick ju en femma av mig. Jag måste ändå skriva en komihåglista, det är fler saker jag tror vi kommer behöva.” Han såg på hennes fingrar som stängde plånboken och hon såg i hans ögon att han tänkte tanken. Han visste hur mycket pengar som låg i den, hade hon varit en vanlig kvinna det hade varit lätt för honom att slå ner henne nu när hon var skadad. Hon pekade bort mot trappan som ledde uppåt.
”Det finns säkert nån liten kiosk där,” sa hon och kämpade för att hålla rösten stadig. ”Köp inget kolsyrat är du snäll.”
”Naturligtvis.” Nyx fick nästan gripa tag i bänken för att sitta kvar när hon såg dem gå, men det lugnade henne att han inte protesterat mot att ta med sig Léonin och det lugnade henne när hon läste Léonins tankar och fick veta att flickan aldrig tänkte överge Nyx. När de försvunnit så sjönk hon ihop till en liten boll på den hårda bänken och nästan vältrade sig i tårar och självömkan. Achillies klättrade upp i hennes famn och slickade henne på kinderna och hon höll honom intill sig. Det kändes skönt och hon kunde för en gångs skull tränga ute Gerards röst där han skrek åt henne att hon var vek.
Milan var inte riktigt säker på varför han gjorde det, men han var antog att det hade varit desperationen i hennes röst när hon sett på Léonin. Det där enda lilla sympatiska hon hade, att hon var rädd om flickan. Léonin hade slutat gråta nu och höll honom bara i handen. Han suckade när han stannade henne utanför den lilla godisaffären som fanns en trappa upp. Stackars barn. Han strök bort de sista tårarna som fanns kvar på hennes kinder och strök henne sen över håret. Han tänkte först säga något om att lämna Nyx, men så ändrade han sig. De hade en kusligt nära relation, flickan och Nyx, kanske det vore dumt att säga något. Vad som än hände så tänkte han inte lämna lillungen ensam i händerna på den galna människan, det tänkte han inte.
”Får jag choklad den här gången?” Han log. Hon visste att utnyttja sina chanser uppenbarligen. Han såg på hennes min att om han sade nej nu skulle tårarna vara igång igen och hon visste att han inte ville det.
”Du vill inte ha lakrits då?” frågade han samtidigt som han åter slog på sin e-com. Hon fick säga vad hon ville, han trodde inte på att de kunde spåra honom med den.
”Choklad!” Hon lät bestämd och han gav med sig. Flaskorna med starkcider hägrade härligt borta i andra änden av affären och han insåg att han skulle troligen känna sig mycket bättre om han fick i sig en sån eller två. Eller tre. Han rafsade åt sig en flaska med källvatten åt Nyx och ställde sig sen och funderade på vilken av ciderflaskorna han skulle ta. Han såg i ögonvrån hur en kostymklädd man kom fram till Léonin och började prata med henne, hon svarade tydligen något roligt för mannen skrattade. Milan tyckte inte om känslan han fick när han såg den svarta kostymen, män i såna där fina kostymer inte åkte tunnelbana. Han kände något stickas in i sidan.
”Ta det bara lugnt,” sa en röst intill honom. ”Vi vill vare sig dig eller flickan illa, det är bara Nyx vi vill ha.” Milan stod stilla. Att bli hotad med pistol började på sistone bli något för ofta för hans smak. Han slickade sig hastigt om läpparna. Nyx röst ekade i hans huvud. Ord om militärer som inte följde lagarna, om genetiska projekt och låsta rum.
”Följ med ut en stund,” bad mannen bredvid honom. ”Tänk nu på att vi inte är poliser, alltså, vi följer inte polisens regler. Förstått?” Milan kände hur det hårda föremålet som måste ha varit en pistolmynning förflyttade sig bort från honom och han såg mannen ta ett steg åt sidan. Han kände inte igen honom. En fullständig främling, ganska lång men inte lika lång som Milan själv. Brunt hår, intetsägande ansikte. En i mängden, en som Milan inte ens lagt märke till trots den fina kostymen. Léonin fördes ut ur affären av mannen hon pratat med och Milan följde raskt efter. Det hade börjat röra sig lite mer folk där nu, ett par som skyndade förbi med blicken riktad mot tågspåret för att slippa se vad som hände. Maffia, polis, eller militär, de brydde sig inte. De ville inte blanda sig i och han hade gjort likadant själv hur många gånger som helst både i Paris och i Prag påminde han sig.
”Gör inte flickan illa,” bad han. ”Snälla, gör inte flickungen illa. Hon har inte gjort något för att förtjäna det.” Han kände sig stolt som tog henne i försvar, det kändes bra. Åter fick han lugnande besked ifrån mannen bredvid honom. De skulle inte skada nån av dem om Milan bara höll sig lugn. Utanför väntade en man båda kände igen och det fick Léonin att skrika högt. Gerard brydde sig inte om flickskriken som ekade genom tunnlarna. Han såg bara på Milan, intensiva blå ögon som hade varit så vänliga på restaurangen och nu var så obehagliga.
”Vart är hon, Milan?” frågade han. ”Var är hon? Jag vet att en av mina män sköt henne utanför restaurangen, är hon allvarligt skadad?” Inget i hans röst visade på någon oro över att Nyx kanske låg döende någonstans, det avslöjade snarare ett hopp om att hon verkligen var skadad. Det fick Milan att må illa. Han försökte andas lugnt, försökte ta till all den självdisciplin han hade. Det här var inget annat än när han hade varit liten och de andra mobbade honom. De hade trängt upp honom mot en vägg på samma sätt, hånat honom och hotat honom med stryk. Det här var bara som det, inget annat.
”Hon lät oss gå,” försökte han, men det gjorde att gorillan bredvid honom stack in sin pistol i hans sida igen, den här gången så hårt att det gjorde ont. Léonin försökte bita Gerard i handen.
”Ni får aldrig tag på henne!” skrek hon. ”Så det så!” Milan bet sig hårt i läppen.
”Lyssna nu,” sa han sen. ”Jag bryr mig ärligt talat inte om vart fan hon tar vägen. Jag är bara tacksam över att hon är borta. Hon tänkte fortsätta…” Han blev avbruten av ett rytande ifrån andra änden av perrongen, något som lät som ett uppretat lejon. Hon såg verkligen ut som en modern Amazon där hon stod vid trapporna i den nedblodade skjortan och med det klumpiga bandaget om bröstet, fullständigt rasande. Ett förbipasserande tåg fick hennes hår att fladdra teatraliskt.
”Gerard, släpp dem!” röt hon och åter hörde han hur hennes röst hade förändrats till att bli mörkare än den normalt var. Någonstans bakom rösten fanns ett morrande ljud som gav honom gåshud. Gerard hade snabbt manövrerat Léonin så han höll henne framför sig som en sköld och han hade fått upp en pistol som han riktade mot tinningen på flickan.
”Stanna, 21-3” beordrade han. ”Vi vill inte ha något blodbad här! Stå stilla och låt dem komma fram till dig!” Milan observerade två av de kostymklädda männen, beväpnade med de största pistoler han någonsin trodde sig ha sett. De klev långsamt emot Nyx med pistolerna sänkta i ena handen och var sin autoinjektor i andra. Nyx tog ett steg mot dem med ett nytt rytande och sen hejdade hon sig igen när Gerard åter hotade att göra illa Léonin. Milan visste inte vad som fick honom att röra sig. Den man som stått bredvid honom hade blickarna mot Nyx och såg inte längre på Milan. Milan stack handen i fickan och kände den lilla kniven som låg där. Förbannad på sig själv för sitt idiotiska försök till hjältemod kastade han sig över mannen och tacklade honom i sidan. Mannen föll av Milans kraft och tyngd och försökte greppa sitt vapen som han tappat, men Milan hade redan fått upp sin lilla kniv och satt den i armen på mannen. Mannen skrek och rullade åt sidan, verkade inte klara av att ta sig upp på fötter igen så Milan ryckte åt sig pistolen. De övriga hade fortfarande fullt fokus på Nyx, verkade knappt ha märkt av tumultet bakom sig, och Nyx hade höjt sina händer.
”Låt dem gå!” skrek hon. ”Snälla, Gerard! Hota henne inte! Jag klarar inte av att…! Jag kan inte hålla tillbaka…!” Hon stammade, verkade vettskrämd och Milan såg hur hon darrade i hela kroppen, som om hon hade frossa. Han darrade själv när han gled upp bakom Gerard och satte pistolen i nacken på mannen.
”Släpp flickan!” Hans egen röst lät främmande tyckte han. Han hade aldrig trott sig själv om att vara modig. Gerard stelnade till, men han släppte efter på greppet om Léonins arm. I samma ögonblick hördes ett rasande vrål ifrån Nyx. Nej, det var inte längre Nyx. I språnget emot dem såg han hur hon förvandlades. Hans blick registrerade klor, huggtänder, ett förvridet ansikte och en kropp som växte så den blev längre än hans egen. Han hörde Léonin skrika något, men kunde i paniken inte begripa vad hon sa. Det över två meter långa monstret landade med sina klor i bröstet på den närmste kostymmannen och en stråle av blod sprutade ut ur hans kropp när varelsen slet ut klorna igen. Milan såg inte längre än så. Han kastade upp Léonin i famnen och sprang, hoppade ner på spåret med en hastighet han aldrig trott sig kunna uppbringa. Bakom sig hörde han ett skott gå av och ett djuriskt skrik, så fler skott, fler skrik. Han stannade inte, trots Léonins protester. Därifrån var det enda som betydde något nu.
Smärtan tog i armen och sen i sidan. Det snurrade ett kort ögonblick för henne när köttet slets upp, men hon var raskt på hotet framför henne. Hon kände honom, hon visste att hon inte borde, men han hade hotat hennes flock, särskilt en medlem i flocken som hon hade band till, hennes Leo. Leo skrek fortfarande, Nyx visste instinktivt att hon måste följa efter. Det var tillfredsställande att slita med klorna i hotet framför henne, men när han sjönk ner var hon redan på väg efter skriken som kom ifrån den svarta tunneln. Han var inte viktig, Hon, Leo, var. Tunneln var mörk, men den lilla belysning som fanns räckte gott för att hon skulle ha fullgod syn där nere. Hon kunde efter bara ett kort tag se ryggen på dem och hon höll sig på avstånd. Hon hade skrämt honom, mannen som hon bara mindes som en säregen lukt. Ett av de stora elektriska odjuren kom susande emot dem och hon tryckte sig mot väggen för att inte slitas med av luftdraget och hamna under. Orden var försvunna, namnen som en grå skugga i hennes minne. Hon. Det fanns en Hon nånstans längre fram och den personen måste skyddas. Åter hörde hon ett halvt kvävt och av vinddraget bortsuddat skrik. Hon stod kvar för ett ögonblick och försökte lugna sig när vinden lagt sig. Leo. Hon, personen, flocken, det var Leo. Léonin. Där fanns också den mindre, Achillies. Hon kunde känna rovdjuret i henne tappa kontrollen för varje gång hon upprepade Léonins och Achillies namn. Hennes vanliga sinnen började få fotfäste igen och världen slutade vara skuggor utan namn och hon visste att hon när hon ville kunde ta sig upp ytterligare ett hack och bli sig själv igen. Hon behöll kontrollen, men behöll även sin förändrade form. Hon orkade mer så här, blev inte lika störd av blodet som långsamt rann ur hennes kropp. Leo och Milan hade börjat springa igen men hon kunde höra Léonins förtvivlade försök att få Milan att vända om.
”Det där är inte Nyx, vännen,2 hörde hon Milans röst svara. ”Det där var… något annat. Vi måste härifrån, nu.” Han vek av i en servicetunnel och Nyx kände genast lukten av andra varelser. Mutanter. När hon vek om hörnet på samma tunnel såg hon dem. Deras vanskapta kroppar, förändrade av genetiska mutationer och strålning, glänste fuktiga i det svaga skenet. Den här tunneln slutade troligen vattenfylld av något läckage som aldrig lagats. De var fem stycken, alla stora och skrämmande, med aplånga armar, förvridna tänder och sjuklig hy. Två av dem saknade näsa och öron, en annan saknade ett öga och ena armen var bara en halvfärdig stump.
”Besök!” väste en av dem och flinade mot Milan och Léonin. Mutanten höll en påk i handen och hotet kunde inte vara tydligare. Nyx kände åter hur hon tappade kontrollen och med ett rasande vrål kastade hon sig emellan de nya hoten och sin flock.
”Spring!” morrade hon åt flocken, medan hon gjorde en klösande rörelse mot hoten framför henne. De ryggade bakåt och skrek av ilska, men Nyx tog åter kontrollen. Hon började bli yr nu, hon hade inte tid att slåss med dem, det skulle bli hennes död. Hon kunde inte lämna Leo där nere, tunnelbanans gångar var livsfarliga. Hon sprang igen. Efter sin flock och sin Leo. De rörde sig upp för en smal spiralformad trappa, upp mot marknivå igen. Hon sjönk tillbaka, lät raseriet försvinna. Världen blev suddig igen, mindre intensiv och hennes hjärna började fungera normalt medan hon barrikaderade dörren med en bit av trappräcket. Hon hade räddat Léonin, det var vad som räknades. När raseriet försvann kom smärtan tillbaka. Hon stapplade upp för trappan, snubblade till, föll, tog sig upp igen och landade slutligen på ett hårt betonggolv där det lyste ett skarpt lysrör i taket.
”Nyx! Milan, hjälp henne! Nyx, svara mig!” Nyx kände Léonins händer gripa tag om hennes arm. Hon ville slå upp ögonen, le mot Léonin och förvissa henne om att det inte var någon fara, men hon kände att det var på väg att svartna helt för henne. Armarna vill inte röra sig när hon ville, det var som om de höll på att domna bort tillsammans med allt annat.
”Milan! Hon dör! Snälla, hjälp henne!” Skriket var fyllt med gråt och Milan stirrade ner på de två blodiga varelserna som var vid hans fötter. Hon var inte människa. Hon var ett monster, i dubbel bemärkelse. Léonin försökte trycka händerna mot det bubblande såret i Nyx sida, men blodet rann mellan hennes fingrar.
””Snälla!” snyftade hon. ”Snälla, hjälp henne! Hon dör!” Milan insåg att han hade sjunkit ner på knä och att han rivit sönder hennes skjorta hon fortfarande bar. Det som var kvar av den. Sömmarna hade spruckit på den när hon… Han hejdade sig, trodde att han skulle resa på sig igen och springa på nytt, men Léonins hejdlösa gråt stoppade honom. Det kändes som om hans kropp arbetade utan hans hjärna, som om händerna tog egna beslut. Han borde inte rädda livet på ett sånt monster. Hennes ansikte såg så oskyldigt ut nu, så blekt och sprött, barnsligt på något vis. Händerna fortsatte arbeta, vant trots alla år som gått sedan han senast haft att göra med såna här sår. Léonins gråt övergick till tysta snyftningar och hon klappade Nyx över håret.
”Det blir bra,” mumlade hon. ”Milan räddar dig. Visst kommer hon bli bra, Milan?” Han svarade ja medan han fäste tygtrasorna så gott han kunde och sen började torka av Léonin och sig själv med de få tygtrasor han hade kvar. De måste ge sig av. Han tänkte inte stanna där längre. Han hade gjort vad han kunde för henne, hon fick leva eller dö. Det var inte hans problem. Han grep tag i Léonins arm och började dra henne mot dörren. De hade fortfarande blod på både händerna och kläderna, men det fick vara. Någonstans letade militärer efter dem och han tänkte inte stanna där längre. Inte med henne, inte med män i svarta kostymer. Han tänkte inte lämna flickan där heller. Léonin gallskrek, spjärnade emot och försökte klänga sig kvar.
”Vi kan inte lämna henne så! Hon kommer dö! Hon kommer dö!” Han lyfte upp henne och bar ut henne, struntade i hennes skrik och hennes försök att klösa honom. Hon var tio år, hon skulle komma över det. Om hon hatade honom för det så fick det vara så. Han tänkte inte lämna henne ensam med en blödande… varelse. De kom ut i närheten av den station där de gått ner, han kunde se borta vid huvudingången att det stod ett gäng polisbilar och även några andra bilar som såg ut som militärfordon. Han rös. Det hade känts som att springa i evighet där nere, men de måste ha sprungit i en halvcirkel, och inte särskilt långt heller, kanske bara några hundra meter. En taxi stannade för dem när han lyfte en hand och vinkade in den. Léonin blev tyst men han kunde känna på skakningarna i hennes kropp att hon fortfarande grät. Han lyfte med varsamhet in henne i baksätet.
”Det blir bra,” sa han, men han trodde inte riktigt på sig själv. Taxichauffören, en fet skallig man med svarta små hål till ögon, såg på dem genom backspegeln.
”Vart?” undrade han.
”Centralstationen.” Milan insåg i samma stund som han sa det att han inte hade pengar. Han försökte diskret plocka upp plånboken och titta efter om han hade nån sedel kvar medan taxin långsamt började svängde ut på vägen. Léonin gep tag i hans arm.
”Hon gråter, Milan,” snyftade hon. ”Hon gråter och hon har ont. Snälla, vi måste…” Han lade snabbt handen för hennes mun.
”Hon klarar sig utan oss, vännen,” sa han. ”Hon kommer klara sig utan oss alldeles utmärkt.” Léonin flyttade sig bakåt så hon kom undan hans hand.
”Men hon gråter!” När Milan hörde smärtan i Léonins röst önskade han att han lämnat ungen också.
”Det kan du inte veta, Léonin,” sa han men ångrade sina ord redan innan hennes svar kom.
”Det gör jag visst!” Övertygelsen i både rösten och ansiktet fick honom att må illa igen. Han kunde faktiskt inte veta och de hade haft en otäck kontakt, de där två. Tänk om flickungen var likadan. Han slog hastigt bort tankarna och insåg att om han inte fick tyst på flickan så kunde taxichauffören få för sig att Léonin var genmod eller psi, då skulle han garanterat slänga ut dem. Hon öppnade munnen för att säga något mer, men han lade åter handen för.
”Nu är du tyst,” sa han. I samma stund ringde hans e-com och han svor tyst för sig själv. Han tryckte in knappen.
”Ja?” Det var dålig mottagning men han kände klart igen rösten, det lät som om hon hade tungt att andas. Kanske var det inte bara gråten.
”Du måste lyssna på mig, Milan.” Han ville inte lyssna, han ville bara stänga av sin e-com och glömma att hon fanns.
”Jag vill att du tar med dig Léonin, bort ifrån Frankrike. Kom hit och hämta Achillies och pengarna. Ta dem härifrån. Lova det.” Han visste att han kunde komma långt med de pengar som fanns kvar, men det spelade ingen roll. Han tänkte inte återvända dit där det fanns en massa polisbilar och militärer. Där hon fanns. Blödande och döende.
”Jag ber dig inte att ta med dig mig. Jag ber dig hämta pengarna för att ta med dig Léonin säkert. Och min hund. Han kommer vänta utanför huvudingången med pengarna, vi behöver inte ens träffas.” Milan ville inte veta hur hon hade tänkt sig få dit hunden, hur hon kunde veta att hunden skulle stå där med en påse pengar, han ville inte veta varför Léonin visste att Nyx just nu grät, varför hon just nu satt med händerna för ögonen och mumlade saker som om hon precis förde en konversation med Nyx. Han stängde ner linjen och satt tyst en stund. Léonin blev också tyst. Hon tittade på honom, han kunde nästan känna hennes anklagande blickar. Taxin stannade, de var framme vid stationen.
”Det blir femton euro,” sa chauffören. Milan bet sig i läppen. Han hade bara fem. Hon hade en osannolik förmåga att pricka rätt tillfälle, den där bruden.
”Ändrade planer,” svarade han och försökte låta som om allt var som det skulle. Chauffören hade redan börjat se orolig och nervös ut över att ha Léonin i bilen, han hade garanterat märkt blodet på dem och Milan trodde inte för ett ögonblick att taxichaffisen inte visste om vilket pådrag det var borta vid tunnelbanan där han hämtat dem.
”Ändrade planer?” sa mannen nu och sträckte ut handen emot Milan. Milan slöt ögonen, drog ett djupt andetag och nickade sen.
”Vi ska tillbaka och hämta en grej,” sa han. ”Du blir kompenserad för besväret förstås. Bra kompenserad. Okej?”
”Pengarna nu,” sa chaffisen och plirade på honom med sina svarta ögon. Milan skakade på huvudet.
”Pengarna då.” Han trodde för ett ögonblick att chaffisen skulle slänga ut dem, men så lade mannen i stället i en växel och svängde runt bilen. De åkte tillbaka under fullständig tystnad förutom Léonins halvkvävda små snyftningar. När de kom tillbaka så hade polisbilarna flyttats undan och så även militärfordonen. Han andades ut. Då var det i alla fall inte farligt för dem att synas där. Taxin stannade vid vägkanten och mycket riktigt så kunde Milan se den lilla hunden sitta med en påse precis vid den dörr som ledde ner till tunnelbanans gångar.
”Nå?” Taxichaffisen lät otålig.
”Jag kommer strax,” sa han och gjorde sig beredd på att kliva ur. Taxichauffören skakade på huvudet och nu höll han i en batong.
”Du stannar!” sa han. ”Flickan går!”
”Men jag..!” Milan avbröt sig. Det hade han väl kunnat räkna ut. Han kunde inte skicka in flickan, inte dit.
”Achillies!” Léonin hade öppnat taxidörren och sträckt ut armarna och den lilla hunden plockade upp påsen med pengar i munnen och kom springande mot dem. Milan rynkade på ögonbrynen åt den lilla slitna grå tussen som kom farande in i bilen med den blodiga tygpåsen. Sen tappade han intresset för hunden.
”Lyssna nu,” sa han. ”Flickan stannar här med hunden. Jag tänker inte lämna henne. Jag ska bara gå in och hämta det jag kom för. Okej? Jag kommer om två minuter.” Han ville heller inte gå in genom den lilla roströda plåtdörren som fanns där. Hon skulle vara där, blodig, skadad och kanske skulle hon fortfarande gråta. Han visste att han inte skulle lämna henne i det skicket. Inte igen nu när han pratat med henne.
”Nyx! Du kommer hit! Nu! Nu, Nyx! Du kommer hit! Nu!” Léonin rabblade sina ord som ett mantra av order, bestämd och skräckslagen på samma gång. Milan försökte åter göra sig fri från chaffisens grep om hans arm.
”Det tar bara ett ögonblick.”
”Du stannar!” Taxichauffören lät hotfull och hans små svarta hål till ögon tycktes ha sjunkit ännu djupare. ”Flickan går!” Léonin fortsatte sitt otäckt bestämda mantra.
”Nyx! Du kommer hit! Du lämnar mig inte! Kom hit!” Nästa sekund så öppnades plåtdörren och en blodig gestalt uppenbarade sig. Hon såg så liten och bräcklig ut där hon stod i bara byxorna och bh:n med resterna av skjortan lindad som förband runt bröstet och armen. Hon vinglade, verkade ha svårt att hålla balansen. Taxichauffören stirrade och verkade inte komma sig för att göra något när hon öppnade framdörren.
”Pengarna,” sluddrade hon fram. ”Ta Léonin och…” hon grep tag i dörren och verkade vara på väg att rasa igen. Milan svor tyst för sig själv när han sträckte sig ut och fångade upp henne i armarna. Han fick in henne i taxins framsäte och när hon skakade på huvudet tryckte han hennes händer ifrån sig och slog igen dörren. Hon verkade förvirrad och frågande, men när han själv satt sig i baksätet igen så vände hon sig mot taxichauffören.
”Kör,” sa hon.
”Till sjukhuset?” frågade chauffören, som fortfarande såg chockad ut, men hon skakade på huvudet.
”Nej, till något bra hotell i kvarter där ingen frågar.”
”Nyx, du måste till ett sjukhus!” Milan insåg inte att han protesterat förrän han gjort det, men hon såg lika bestämd ut fortfarande när hon skakade på huvudet.
”Nej, inte sjukhus. Milan, stäng av din e-com. Gör som jag säger. Snälla.” Hon verkade nästan vara på väg att svimma igen, lutade huvudet bakåt mot nackstödet och blundade. Milan stängde av sin e-com ordentligt och satt tyst. På något sätt skämdes han, skämdes över att han lämnat henne. Han kom på sig själv med att sitta och tänka ut bra försvar på den anklagelsen tills han insåg att hon ännu inte ens anklagat honom. Hon hade själv bett honom gå. Ändå kändes allt som om det var hans fel att allt gått så åt helvete. Han som övertygat dem om att stanna och vila ut, han som inte stängt av sin e-com fast hon bett honom om det. Han som lämnat henne. Det var antagligen det dåliga samvetet som fick honom att stödja henne när hon klev ur taxin, och som fick honom att bära upp henne till hotellrummet när han märkte att hon hade svårt att gå. Hon var lätt i hans armar, kunde inte väga mycket mer än max 70 kg, och hon kändes obehagligt kall att hålla i. Såren var allvarliga och kylan i henne gjorde honom orolig. Hon hade förlorat mycket blod. Han lade mycket varsamt ner henne i en av sängarna och höll henne bara uppe så länge att Léonin hann lägga en handduk mellan Nyx och lakanet.
”Det finns förbandslåda i badrummet,” sa Léonin tyst och såg ner på Nyx. Milan hämtade den och ägnade säkert en timme åt att tvätta rent såren, peta bort den kula som satt kvar och sedan lägga ett noggrant, rent och snyggt förband om hennes sår. Såret hon haft när hon klivit på tunnelbanetåget såg nästan lite för bra ut för att han skulle våga tro på det, som om det redan höll på att läka, men det stora hålet i magtrakten och armen som saknade en stor del av musklerna på ovansidan var det värre med. Om en timme riskerade han att stå där i ett hotellrum med ett lik på halsen. Han hade inte rökt sedan han var femton och tjuvrökt på skolans toaletter, men nu kände han behov av både sprit, cigaretter och för den delen en hamburgare med så mycket flott det bara gick att få på den. De hade haft några automater nere i entrén, där kunde han säkert få sitt behov tillfredsställt. Inte nu. Först måste han göra klart allt på rummet. Han var duktig på första förband, hade fått medicinutbildning i lumpen och jobbat som personlig assistent ett tag på ett sjukhus för äldre och sen knegat en sommar på en akutmottagning för att spara ihop pengarna han behövt för att kunna börja ett nytt liv. De här såren dock var mer än vad han någonsin klarat av. Hon behövde ett sjukhus, inte hans amatörliknande omhändertagande. Just nu levde hon, just nu var hennes andning regelbunden och pulsen stabil. Konstig nog verkade det inte heller som om det blödde så förskräckligt mycket längre, så även om hon tappat mycket blod så var den akuta faran över just nu. Det skulle dock troligen behöva sys i armen och även om inget organ var akut skadat så kunde det mycket väl ske komplikationer senare. Léonin grep hans hand där han stod och såg ner på den blodiga varelsen som Nyx utgjorde där hon låg på sängen med slutna ögon.
”Vi borde tvätta av henne,” mumlade flickan. Han kramade hennes hand.
”Orkar du hjälpa mig?” Han fick en nick från flickan och sen började de gemensamt med att ta av Nyx resterna av alla trasiga kläder, tvättade av henne med blöta handdukar så hon blev ordentligt ren och bäddade ner henne med de extrafiltar som fanns i garderoben. Nyx vaknade till då och då, men sa inte ett ord på hela tiden. Det enda ljud hon gjorde ifrån sig var när han kom åt såren, då hon jämrade hon sig svagt. Milan klarade heller inte av att säga något och han var rädd för att om han öppnade munnen så skulle han be henne om ursäkt för att han lämnat henne. Han ville inte be om ursäkt för det. Slutligen låg hon i alla fall nedbäddad ordentligt mellan lakanen. Léonin satt uppflugen på den andra sängen med Achillies i knät. Medan Milan tagit hand Nyx sår hade hon suttit där med hunden i knät och ett ansiktsuttryck som brukade synas hos dem som väntar vid dödsbädden för nära anhöriga, nu satt hon på samma sätt men med ett lugnare ansiktsuttryck. Med de blodiga handdukarna borta och en ren och nerbäddad Nyx så var det som om det lade sig ett lugn över rummet igen. Milan såg att Nyx vred på huvudet och såg på flickan med ett leende. Hon sa inget, bara log och Léonin log tillbaka, dock med mer försiktighet. Sen vred Nyx tillbaka huvudet och såg på Milan.
”Varför tog du inte bara dina pengar och stack?” undrade hon. ”Jag gav dig pengarna.” Milan harklade sig. Förmanade sig själv att inte be om ursäkt.
”Det kanske inte är så lätt att bara lämna någon som håller på att dö av skottskador,” sa han.
”Du gjorde det första gången.”
”Ja, förlåt.” Han bet sig i läppen. Nu hade han gjort det han inte ville i alla fall. Han ville hata henne för det. Hon hade ingen rätt att begära någon ursäkt.
”Jag brukar inte muddra lik och jag brukar inte muddra döende heller. Du måste till sjukhus. Du har säkert förlorat flera liter blod.”
”Nej, inget sjukhus.” Det blev åter tyst och Milan kände att rummet höll på att bli klaustrofobiskt litet. Det var inte stort till att börja med för den delen. Han tog upp den något blodiga påsen som låg på den andra sängen, plockade ut några sedlar och gick sen bort mot dörren.
”Jag kommer snart,” sa han. Han hörde Léonin röra på sig i samma stund som han tog i dörren. Flickan satte sig bredvid Nyx i stället och hon grät igen. Han kunde inte höra några ord när han gick ut ur rummet, men han insåg att han började bli van. De verkade inte använda ord, de där två.
Han gick ner till entrén och köpte ett paket cigaretter och en hel liter starksprit. De hade ingen vodka, men han hittade någon fransk skit som verkade vara nästan samma sak. Han sket i vilket, han skulle bli full. Han tänkte bli så full att han glömde bort allt. Och han tänkte röka hela paketet av cigaretter, och när han väl vaknade upp från fyllan skulle han gå ner, köpa ett paket till och sen gå till en McBurger och käka minst tre hamburgare, drypande av fett. Ingen sallad. Han skulle ha vanlig cola, ingen dietvariant. Han slog sig ner i trappan, tände en av cigaretterna och drog ett djupt halsbloss. Han hostade och trodde att han skulle storkna, men så tog han ett bloss till och då gick det bättre. Ränderna gick visst aldrig ur. Efter att ha hunnit röka halva cigaretten och fått i sig motsvarande en rejäl mun sprit så hörde han lätta steg bakom sig. Han vände sig om och såg Léonin stanna på avstånd, som om hon inte riktigt visste om hon vågade gå fram. Han såg ner på flaskan och fick på nytt dåligt samvete. Han kunde inte supa sig packad när han hade ett barn att ta ansvar för.
”Ville du något?” frågade han och bemödade sig för att låta vänlig. Hon skruvade på sig.
”Jo,” sa hon. ”Nyx kommer behöva mat när hon vaknar. Och kläder. Vi behöver kläder allihop.”
”Och mat,” påminde han. Han ställde ner flaskan bredvid sig, fimpade cigaretten. Hon nickade och nu vågade hon sig på ett leende mot honom. Milan fick ännu mer dåligt samvete. Med den uppväxten hon hade så borde han inte dricka en droppe i närheten av henne.
”Är du okej?” frågade han. Hon nickade, stod tyst kvar ett litet ögonblick, men plötsligt hade han henne i famnen. Hon borrade ner huvudet mot hans bröst och grävde ner sina små händer i hans skjorta och grät så hon skakade. Han visste inte riktigt vad han skulle göra, men det kändes som en bra sak att hålla om henne, stryka henne över håret och mumla något om att det skulle bli bra nu. Han trodde inte riktigt på det själv. De var inte ute ur Frankrike än. Léonin drog in en snyftning och strök bort en drös med tårar från ansiktet.
”Tack för att du räddade henne,” sa hon. Hans leende blev bredare.
”Tack för att du stod på dig,” sa han. Nå? Ska vi ge oss ut och handla?”
”Nyx håller på att skriva en lapp,” förklarade Léonin. ”Du kan väl gå upp och hämta den så går vi sen.” Milan hade inte alls lust att gå upp dit, känna skuldkänslor för något han inte borde och behöva se på det där vackra ansiktet som han visste kunde bli till ett otäckt förvridet odjur med huggtänder. Han gjorde det ändå, för flickans skull, men han öppnade dörren försiktigt när han skulle gå in. Léonin hade släckt taklampan men solen sken utanför och rummet hade en liten balkong och därmed en stor glasdörr som släppte in solljuset. Han kunde ändå bara se konturerna av henne under täcket där hon låg tillsammans med sin hund. Båda verkade sova. För ett ögonblick fick han för sig att hon var död och han rusade fram för att kontrollera det, men han hejdade sina händer precis innan de gripit tag om hennes axlar för att slita upp henne. Hon sov. Hennes andetag var jämna och regelbundna, det var ingen fara med henne. Han lät händerna sjunka tillbaka. Achillies öppnade ögonen och lyfte på huvudet, svansen dunkade mot madrassen när han viftade på den och sen fortsatte han att sova. Milan såg att det låg en lapp på det lilla sängbordet bredvid påsen med pengar och han tog upp lappen. Hon hade fruktansvärt dålig handstil och hon stavade som en kratta, men hon hade tydligen bestämt sig för att vara riktigt tydlig den här gången. Hon hade skrivit upp varenda detalj han skulle köpa, allt ifrån storlek på bh till vilken modell av tandborste hon ville ha. Det här skulle ta tid, men tid var precis vad han hade just nu. Inga militärer, ingen polis. De trodde troligen att han var död numera efter att han rusat ner i tunneln och hon rusat efter. Han ställde ifrån sig flaskan med sprit på sängbordet, tog lappen och pengarna, sen gick han ner till Léonin som satt och väntade på honom. Hon tog sig upp på fötter.
”Ska vi gå?” Han nickade.
”Varför vill hon ha fyra kilo rått kött?” undrade han när han såg ner på lappen igen.
”Nyx tål inte vanlig mat,” blev svaret, som om det var något helt naturligt. ”Hon kommer behöva energi om hon ska kunna hela sina sår.” Milan önskade att han inte frågat, men för Léonins skull så kommenterade han det inte utan försökte låtsas som om det var helt naturligt för människor att äta rått kött. Åter började hans hjärna leka med bilderna han sett. Han ville förtränga dem. Förklara bort dem som hallucinationer, psi-krafter, vad som helst. Bara inte det faktum att hon förvandlats till en varulv. Han ville fråga Léonin om saken, men han visste inte riktigt hur han skulle kunna göra det. Innan han bestämt sig för hur man frågade om en flickas bästa vän var en varulv så hade de kommit ut bland folk och han kunde inte göra det utan att någon kunde höra. Léonin var på mycket bättre humör och efter en liten stund skrattade hon som vanligt och snodde runt hans fötter medan hon pekade på allt hon ville ha. Ungen var helt klart en flicka i hans smak, ingenting som hände verkade kunna lägga sordin på hennes humör mer än en stund och fick hon dessutom möjlighet att spendera pengar på alldeles för dyra kläder, hårsnoddar och leksaker så var hennes värld i sin ordning igen. Han kunde inte låta bli att lockas till skratt han också, särskilt när de skulle köpa nya e-comar. Expediten förevisade Milan en av de dyrare han hade. Naturligt eftersom Milan bytt om till ett par riktigt snygga välsittande byxor av senaste snitt och en skjorta som skulle kunna vara sydd åt honom. Allt i samma smakfulla märke och allt av samma klass. Léonin matchade honom i form av märken och färger och de såg antagligen ut som två syskon där de gick. Han trivdes med det. Folk tittade, men inte på honom, på hans aura av rikedom han spred. Han köpte den dyrare av e-comarna, en nästan lika dyr barnvariant åt Léonin och en något billigare åt Nyx, men ändå en som skulle kunna matcha de kläder han köpt åt henne. Det sista han gjorde var att köpa rejäla omgångar med svart hårfärg, han tänkte få tillbaka sin egen färg. De letade i alla fall efter två rödhåriga och en blondin nu, så han slapp se ut som en clown med det där röda håret. När han kom tillbaka till hotellet med alla påsar var han på gott humör och kände att det här skulle nog ordna sig. Tills han stod framför deras dörr och han insåg att han måste gå in där. Léonin verkade inte ha några problem med det, hon öppnade dörren och klev in. Nyx sov fortfarande så de blev tysta när de ställde ner kassarna på den andra sängen och försökte tysta hunden som ivrigt hoppade på Léonin och försökte slicka henne i ansiktet när hon böjde sig ner över honom. Milan blev sittande på sängen mitt emot Nyx med armbågarna tungt hängande mot knät. Hon hade fått lite mer färg i ansiktet nu men hon var fortfarande blekare än vad hon borde. Han hade chansen, han hade alla möjligheter i världen till att sticka från henne nu. Hennes blonderade hår flöt ut på kudden och omringade hennes ansikte så hon nästan försvann i det. Ömtålig. Som en liten utsökt porslinsfigur som kunde gå sönder bara man petade på henne. Han visste att det var en lögn, hon var allt annat än ömtålig, men känslan ville inte försvinna ändå. Täcket hade åkt ner en bit och blottade hennes bara axlar. Han sträckte sig fram och rättade till det och då ryckte hon till, greppade hans arm i ett järngrepp och hon var på väg att sätta sig upp lika hastigt men gav ifrån sig ett kvidande läte och sjönk tillbaka mot kudden. Han lirkade loss sin hand ur hennes grepp, väl medveten om att han inte hade kunnat ta sig loss om hon inte medvetet släppt honom.
”Vi har varit och handlat,” sa han, som om hon inte skulle kunna avgöra det på alla kassar som stod bredvid honom. Hon satte sig upp, mycket mer försiktigt, och han reste på sig och hjälpte henne med några kuddar så hon kunde luta sig mot dem. Hon verkade inte särskilt blyg med tanke på att hon var helnaken under täcket förutom trosorna, men kanske hon var för skadad och trött för att ens tänka på det.
”Tack,” sa hon när hon väl satt som hon skulle. Han ryckte på axlarna.
”Du måste ju sitta upp om du ska kunna äta. Jag matar dig inte.” Hennes blick gick mot kassen med kött som om hon redan visste vad som låg där i. Han bet sig i läppen när han såg att hon slickade sig om läpparna.
”Kan du i alla fall ge mig kassen?” sa hon. Han gav henne kassen.
”Vill du ha en tallrik? Kniv och gaffel?” Hon nickade.
”Det vore snällt.” Han tänkte resa på sig för att hämta det, men Léonin hade redan gjort det. Hon kröp upp i fotänden på sängen och satte sig där med Achillies i knät.
”Mår du bättre nu?” undrade hon. Hon fick ett leende från Nyx.
”Klart jag gör, Leo.” Milan satt och studerade det råa köttet som åkte upp på tallriken och han kunde inte påstå att det såg aptitligt ut. Han vände sig bort när hon tog första tuggan av det.
”Du behöver komma till sjukhus,” sa han. ”De där såren, de är allvarliga. Du borde sys. Jag vet inte hur illa dina inre organ är och kanske…”
”Nej,” avbröt hon. ”Nej, jag vill inte till något sjukhus. De hittar oss där.” Han suckade och försökte koncentrera sig på Léonins leksaker medan han hörde henne fortsätta äta. Det var inte så mycket för att det var rått kött som för att det råa köttet förde tankarna till vad hon egentligen var. För hon var ingen människa, det var han övertygad om.
”Milan, jag menade mitt tack,” hörde han henne säga. ”Tack för allt. Du har räddat mitt liv.”
”Vi spar klichéerna till sen, Nyx,” svarade han och reste på sig. Han rynkade pannan när han såg ner på mängden kött som låg framför henne på tallriken.
”Hur får du i dig allt?” undrade han. Hon såg generad ut, men hennes röst var militäriskt saklig som om hon förklarade något fullständigt självklart.
”Mina celler har ökad regenerationsförmåga,” svarade hon. ”Nackdelen är att det går åt extremt mycket energi medan regenereringen pågår så enda sättet för mig att få i mig tillräckligt med protein är obehandlat kött. Om ett dygn är jag okej igen.” Hon såg ner på tallriken och slöt ögonen för ett kort ögonblick. När hon öppnade dem igen så såg hon fortfarande ner i tallriken.
”Du behöver inte vänta så länge,” fortsatte hon. ”Ta kontokortet som ligger i min plånbok, det innehåller ungefär 7000 euro. I påsen som Achillies hade med sig finns det som är kvar av dina kontanter. Det är bara att ge sig av om du vill. Du behöver aldrig mer se mig. Du behöver inte…” Han suckade över hennes prat om att han skulle ge sig av.
”Vi tar det sen,” avbröt han. ”Ät och vila dig. Vi pratar sen.” Hon tystnade och drog ett djupt andetag som nästan påminde om en snörvling. Han hade svårt att tro att hon skulle gråta inför honom, men när hon satt där, naken och sårad, såg hon ut som en liten flicka som var vilse. Hon var inte ömtålig, påminde han sig medan han tog spritflaskan och cigaretterna och gick ut på balkongen utanför. Han kunde inte ens veta huruvida hon spelade för honom eller inte. Han kunde inte veta någonting längre.