Det blåste kallt på flygplatsen och från himlen föll ett tungt snöblandat regn ner som samlade sig i stora pölar av gråbrunt snöslask. Cathryn hade alltid uppfattat Sverige som ett ganska kallt land, men Göteborg var uppenbarligen inte medräknat där. Luften höll en plusgrad och hon önskade att de kunnat följa med resten av passagerarna genom den lilla taklagda gången in till entréhallen. Det kunde de inte, de skulle gå åt andra håller och behövde korsa en bra bit av den blåsiga kyliga öppna platsen mellan flygplanet och byggnaden. Borta vid en liten sidodörr stod tre personer och väntade, hennes närmaste befäl major Lawrence Henderson och två hon inte kände igen. Cathryn blev glad över att se Henderson, han var precis den klippa hon själv behövde för närvarande, inte bara ett befäl hon skulle kunna prata med utan också en vän. De andra två var en smal man med utstående tänder och glasögon, han var mer i Cathryns ålder men var lika propert klädd i en mörk kostym och slips som Henderson, samt en kvinna som var klädd betydligt ledigare, i ett par kostymbyxor visserligen men med en polo till och en jacka som påminde om Cathryns skidjacka. Hon var också äldre, säkert närmare Hendersons ålder, med ett alldagligt ansikte och råttfärgat hår som var placerat i en fläta i nacken. Nyx stannade halvvägs mot dem, det var som om hennes fötter plötsligt bara slutade röra sig. Hon sa inget, hon blev bara stående där i blåsten och Cathryn lade en arm om hennes axlar.
”Vi är här för att hjälpa dig,” påminde hon. ”Kom nu.” Nyx började röra på sig igen och Cathryn kunde känna hur spänd Nyx var så hon lät armen ligga kvar om Nyx axlar. Flygresan med Nyx och Léonin hade inte varit angenäm, men den hade varit lugn. Att ta upp en låda dynamit som Nyx i ett reguljärflyg hade inte varit Cathryns första val, knappast ens hennes andra eller tredje, hon hade varit minst lika nervös som Nyx själv. Det hade blivit beslutat att så var bäst för att inte sätta fransmännen på spåret och Cathryn hade ju funnits där för att i värsta fall kunna ta kontroll på Nyx, något Cathryn inte heller hade funnit sig särskilt bekväm med, men som hon visste hade varit nödvändigt. Det hade dock aldrig behövts. Léonin hade fått bli tillsagd av Nyx flera gånger att sitta ner i sin stol och sluta klättra omkring, men själv hade hon suttit stilla på sin plats och knappt rört sig. Cathryn hoppades innerligt att barnet inte ens förstod hälften av allvaret i situationen men Nyx gjorde det och hon var och förblev proffesionell. Hon hade sett på Cathryn med allvarliga ögon då och då. Frågat hade hon dock inte gjort, om något. När de väl hade kommit iväg mot flygplatsen hade hon blivit tyst och bara gjort som Cathryn bett henne om, följ med utan att protestera. Cathryn hade inte tyckt om att känna sig som en fångvaktare, men hon visste samtidigt att det var något både hon och Nyx visste var en sanning och de hade både hanterat det genom att inte hantera det alls.
”Taylor, din jävel!” Henderson var raskt framme hos dem när de var några steg ifrån sällskapet och han slog armarna om Cathryn så hon försvann in hans stora famn för ett ögonblick.
”Så jäkla skönt att se dig igen!” sa han. ”Hur var alperna?”
”Lugnt och snöigt,” svarade Cathryn och log tillbaka. Hon blev tvungen att släppa Nyx och det var nästan så hon trodde Nyx skulle vända sig om och springa när även de andra två kom fram.
”Vi kanske ska skydda oss från det här förbannade vädret, va?” undrade Henderson innan någon av dem hunnit säga ett ord till. ”Trodde Sverige var som nordpolen ungefär,” skrattade han. ”Det här är ju jävligare än London. Kom så går vi in!” Den effektiva Henderson hade redan vänt sig om och gått mot en liten sidoingång innan någon hunnit fram med en åsikt och de hade inte så mycket annat att välja på än att följa med honom. Cathryn höll ett öga på Nyx, men även om Nyx var spänd som en fjäder så var hennes rörelser mjuka bredvid Cathryn och hon följde fortfarande med Cathryn utan protester. Det enda tecknet på att hon var på sin vakt var hur hårt hon höll Léonin i handen. De skulle få stora problem om de ens försökte separera dessa två, det hade Cathryn varnat om och hon hoppades att de heller inte tänkte göra något så dumt och grymt. När de gått in genom dörren kom de in i det särskilda område som vanligtvis bara flygpersonal fick beträda. Henderson skakade av sin jacka med ett högljutt frustande.
”Fy fan,” sa han. ”Sverige är riktigt skit så här års.” Så räckte han fram handen mot Nyx..
”Major Lawrence Henderson,” presenterade han sig för Nyx. ”Vi kommer antagligen umgås en hel del närmaste månaderna. Hoppas vi ska komma överens.” Nyx tog hans hand, rak i nacken och utan leende.
”Nyx de Winter,” svarade hon. ”Ska ni gå vakt över mig, major?” Henderson kastade en blick upp på Cathryn och Cathryn gjorde en diskret avvärjande rörelse åt honom att inte gå in i diskussion. Henderson log åter brett mot Nyx.
”Man kan väl kalla det så,” sa han. ”Vi kommer vara några i närheten av dig, se oss som dina livvakter.” Nyx rörde inte en min.
”Ni behöver inte fina omskrivningar för min del, major,” svarade hon. Henderson protesterade inte, han precis som alla andra visste att Nyx hade rätt. Att kalla Henderson för hennes livvakt var och förblev en halvsanning.
”Jag heter Léonin,” sa Léonin, som tydligen tyckte att Nyx fick för mycket uppmärksamhet av alla. Henderson log åt henne.
”Ja, jag har förstått att du är Léonin,” sa han. ”Och hunden heter Achillies.” Han sträckte fram handen emot både flickan och Achillies, men då morrade hunden och Nyx samtidigt. Henderson hejdade sin hand, såg på Cathryn som för att få en förklaring. Cathryn harklade sig.
”Som jag nämnde så är hon väldigt beskyddande över flickan och hunden,” förklarade hon. Hon valde att göra det på Hendersons modersmål, skotsk gaeliska, för även om Nyx inte yttrade särskilt många ord på engelska så visste Cathryn att Nyx förstod bättre än vad hon låtsades om.
”Vi håller lite avstånd just nu,” sa Cathryn. ”Jag förklarar för dig sen.” Henderson nickade åt henne och tog sen ett steg tillbaka. De andra två sträckte först fram händerna till Cathryn och presenterade sig. Den äldre kvinnan var löjtnant Marie Wennersten, från MUST, svenska underrättelsetjänsten, och mannen var kapten Oliver Field. Namnet sa Cathryn mer än mannens ansikte, det namnet hade de flesta blivit bekanta med under de senaste fem åren inom både MI6 och MI5. Han var en erkänt duktig genforskare men han var mest känd för det faktum att han i flera år arbetat under cover hos fransmännen och tränat både genmod och psi för deras räkning, men även också riskerat sitt eget liv för att hjälpa dem ut ur landet. Cathryn tryckte hand hand.
”Det är en ära att få jobba med dig,” sa hon. Han log.
”Det samma.” När de presenterat sig för Cathryn presenterade de sig mycket artigt för Nyx på samma sätt, med rang och allt, men ingen vågade visa något intresse för hunden och de nickade åt Léonin och log åt henne, men vågade inte sträcka fram någon hand emot flickan. När de började gå genom lokalerna kunde Cathryn höra Léonin viska tyst till Nyx och säga åt henne att slappna av.
”De ska inte stjäla mig,” sa hon. Nyx kramade flickans hand, sa inget, men Léonin verkade ändå förstå. Löjtnant Wennersten förklarade på franska för Nyx vad som gällde. Nyx och Léonin var inte officiellt i Sverige, det skulle de heller inte vara på ett par månader, de kunde inte tas genom vanliga tullen och ingen skulle veta vart de var tills engelsmännen var säkra på att de kunde ta med båda två till England utan att Frankrike direkt fick veta vart de var. Léonin skulle få möjlighet att gå i skola redan från början dock, de hade ordnat en plats åt henne i en klass för asylsökande papperslösa flyktingbarn. När det gällde hunden så måste hunden sättas i karantän. Den behövde isoleras i en månad innan den kunde få komma in i Sverige. Det var en lag som ingen tänkte träda över ens för MI6. Sverige var fritt ifrån många av de sjukdomar som härjade i Paris slumkvarter. Nyx tog ett hårt tag om Achillies.
”Ni ska ta honom ifrån mig?” undrade hon. ”Cathryn, varför sa du inget om det?” Cathryn insåg att hon faktiskt glömt bort det där med Sveriges lagar för införsel av hundar och andra djur. Hon slog ut med händerna för att försöka ursäkta sig, men Nyx vände henne ryggen direkt när hon insåg att hon inte skulle få något vettigt svar av henne.
”Får jag träffa honom under den här månaden?” undrade hon.
”Nej, men han kommer att tas väl om hand,” lovade Wennersten. Cathryn höjde ett ögonbryn åt Henderson och Henderson suckade. Hans svar kom på gaeliska och Cathryn antog att det betydde att inte heller Wennersten talade gaeliska.
”De tror att hunden och hon har något gemensamt, de hakade upp sig på att du skrev så mycket om honom i din rapport. De vill undersöka hunden när de inte får undersöka henne. Vi gick med på det som en liten eftergift.” Svenska militären kanske inte var så dumma som Cathryn trott. Wennersten hade uppenbarligen uppfattat kopplingen som inte Henderson gjort. Det var inte hunden som var intressant, det var Nyx iver att inte bli skild ifrån den.
”Vi är inte särskilt förtjusta i att ha dig här egentligen,” förklarade Wennersten sen. ”Inte på de villkor som givits av England. Du kommer kosta oss en hel del och vi har inte rätt till särskilt mycket när det gäller att använda dina kunskaper eller speciella förmågor. Men, när storebror säger hoppa så gör man bäst i att göra det om man inte vill få stryk.”
”Trodde Sverige var ett neutralt land,” svarade Nyx med ärlig förvåning och det fick dem alla att le.
”Inget land är neutralt, sötnos,” svarade Henderson. Han fick en mörk blick av Nyx när han kallade henne sötnos, något som gick honom fullständigt över huvudet.
”Hur som helst,” fortsatte han. ”Så har svenskarna ingen rättighet att bedriva några tester på dig, det är det bara vi som har, men de kommer få ta del av resultaten och vi måste acceptera att de har koll på dig och oss.” Löjtnant Wennersten log ett smalt leende som mer såg ut som om hon hade ont nånstans. Hon var uppenbarligen inte förtjust i Henderson.
”Vi kommer ha lika mycket koll på henne som ni kommer ha, major,” svarade hon. ”Vi ska ta det innan vi lämnar flygplatsen förresten. Intensivövervakning är ett krav ifrån mina överordnade.” Kapten Field nickade och började gräva i sin väska.
”Helt riktigt,” sa han. ”Även vi anser att det är nödvändigt. Nu vill vi åter påpeka, miss de Winter, att det här inte alls på något sätt är fråga om de metoder som fransmännen har. Dock, vi måste faktiskt hålla er under uppsikt de första månaderna. Så, om ni vill vara vänlig att sätta fast den här om vristen.” Han räckte över ett brett svart band med en fyrkantig liten dosa och kodlås. Nyx ryggade bakåt så häftigt att hon backade in i Cathryn och Cathryn skyndade sig att ta tag i henne och hålla henne intill sig.
”Det är inte ett elkoppel,” försökte hon lugna henne. ”Det är bara en sändare. Så vi vet vart du är.” Nyx vände sig om och hennes gula ögon vara smala av ilska.
”Du visste om det här!” fräste hon. ”Du visste om det här och om Achillies!” Cathryn skakade på huvudet.
”Nej,” ljög hon. ”Nej, jag lovar, jag visste inte om det här och jag hade helt glömt bort det med Achillies. Men du ska ju få honom tillbaka, Nyx. Det är bara en månad.” Henderson tog av Field det lilla svarta bandet och tog ett steg framåt mot Nyx.
”Det här är bara en sändare,” upprepade han. ”För att vi ska slippa ha folk hos dig hela tiden.” Nyx flyttade sig undan från honom och vred sig samtidigt ur Cathryns grepp.
”Koppel!” morrade hon. ”Så mycket för ”vi kommer inte tvinga dig till något eller behandla dig illa”! Och mer? Ska ni tala om för mig att Léonin behöver sitta i karantän också? Så att jag inte får träffa henne heller?” Hennes ord fick flickan att kasta sig om halsen på Nyx och skrika.
”Du sa att du inte skulle lämna mig!” tjöt hon. Cathryn suckade. Hon borde ha sagt något, det visste hon. Nu var det upp till henne att lösa det här, hon såg att alla andra där ansåg att hela scenen var hennes fel och hon kunde inte mer än ge dem rätt i den saken. Hon borde inte ha glömt bort karantänregeln och hon borde ha pratat med dem båda så de varit förberedda istället för att ignorera problemet. Hon var en sån idiot ibland. Hon tog fotbojan från Henederson.
”Kan jag få en stund ensam med Ms De Winter” bad hon. Övriga såg något tveksamma ut, men det här var hennes fel och det var upp till henne att lösa det och det verkade samtliga överens om, så de flyttade sig bakåt ett par steg så det blev lite utrymme kring Nyx, Léonin och Cathryn. Nyx hade något i blicken som Cathryn visste var farligt och hon trodden nog aldrig hon i hela sitt liv varit så sugen på att bara använda sina förmågor och få saken ur världen. Nej, det var inte så hon vann förtroende hos den har kvinnan. Det var inte så hon fick Nyx att förstå.
”Hör här,” började hon. ”Léonin ska självklart följa med och vi sätter ingen fotboja på henne. Men när det gäller dig, jag lovar att jag inte visste om det här, men jag är inte förvånad. Du har ju trots allt ett visst… hm… rykte, ifrån Melun, Nyx.” Nyx såg på henne med en kyla i blicken som fick Cathryn att bli arg. Allt detta var inte hennes fel! Nyx hade kommit frivilligt till dem och Cathryn hade hela tiden varit ärlig med att det skulle bli konsekvenser.
”Du är en fullt utbildad yrkesmördare för helvete!” fräste hon. ”Det här är inte franska metoder! Ingen kommer behandla dig illa eller tvinga dig eller Leónin till något, men vi kan inte bara hjälpa dig över gränsen till Sverige och släppa dig vind för våg. Det förstår du väl.” Nyx svarade inget på det, men Cathryn visste att Nyx inte kunde förstå skillnaden. Hon var allt för van vid franska lagar och franskt sätt att handskas med såna som hon, det skulle antagligen inte släppa i första taget. Hon lösgjorde sig dock ifrån Léonins armar och verkade lugna flickan utan ord. Sen sträckte hon fram fotleden emot Cathryn.
”Gör det då,” sa hon. Hennes röst var skrämmande kylig, men hon stod stilla och lät Cathryn sätta fast det lilla bandet om hennes fotled. Cathryn kände att hennes händer darrade till när hon knäppte igen låset och hon höll kvar sin hand så den låg emot Nyx varma hud för en stund. Hon såg upp och öppnade munnen för att be Nyx om ursäkt, men när hon åter mötte Nyx blick så visste hon inte vad hon skulle säga. Innan hon hunnit säga något så hade de andra redan kommit inpå dem igen och Cathryn tog bort sin hand.
”Då var det avklarat,” sa Wennersten. Henderson nickade.
”Ingen utomstående kommer se den,” lovade han. ”Jag, löjtnant Taylor och kapten Field kommer ha koden till den här så vi kan ta av den om det blir aktuellt. Det är bara till för att veta vart du är någonstans, inget annat. Det går inte att använda den på något annat sätt.” Nyx var likblek och hon svarade inte, hon bara rätade på sig, som om hon plötsligt hamnat inför ett befäl. Cathryn kände igen beteendet och suckade igen. Det skulle väl släppa så småningom hoppades hon, men Nyx skulle inte lita på dem i första taget just nu. De började gå. Löjtnant Wennersten ledde dem genom korridorer och små rum, hälsade med leenden på personer de mötte och betedde sig precis på det självklara sättet som behövdes för att ingen skulle stoppa dem. Vid sista dörren stod en man som verkade ha någon slags vaktposition och löjtnant Wennersten pratade snabbt med honom på svenska, stack åt honom några papper och sen gick de igenom. De kom åter ut i blötan och snöslasket, men Henderson visade dem ganska raskt bort till en mörkblå volvo som stod parkerad utmed vägen och han satte sig själv bakom ratten. Att se Henderson köra högertrafik var ett nöje inte ens Nyx kunde låta bli att dra på munnen åt. Han hade starka åsikter om övriga bilister på vägen och muttrade upprepade gånger i korsningarna att svenskarna var tokiga som körde på fel sida. Löjtnant Wennersten såg nervös ut över den hastighet Henderson ändå framförde fordonet på och hon erbjöd sig redan vid femte svordomen att hon gärna körde om det var problem för Major Henderson med högertrafiken.
”Fan heller, kvinna!” utbrast Henderson samtidigt som han rattade in bilen på en större väg med ett flertal filer. De körde bara en kvart utmed den innan Henderson höll på att åstadkomma en mindre katastrof i trafiken när han försökte köra av på en mindre väg. Ingen sa något, alla hoppades bara att de svenska bilisterna skulle vara tillräckligt skickliga för att alla skulle komma levande fram. De stannade vid ett grått hus där det stod något på svenska och var en symbol som Cathryn visste betydde att det var någon slags myndighet som huserade i huset. Henderson klev ur bilen.
”Det är här vi ska lämna av Achillies,” förklarade han. Nyx grep tag i hunden och Cathryn såg hur hon för ett kort ögonblick slöt sina ögon, som om hon stålsatte sig. Léonin tog genast tag i Nyx hand och såg orolig ut.
”De kommer väl vara snälla mot honom?” undrade hon. Nyx nickade.
”Ja, de kommer nog ta hand om honom jättefint,” sa hon, men Cathryn kunde inte påstå att Nyx såg ut som om hon själv trodde på det. De klev ur bilen och mötte en blond leende kvinna som just kom ut på trappan. Hon sträckte fram en hand emot Nyx.
”Hejsan, mitt namn är Britt Segerdahl. Jag jobbar som veterinär åt Jordbruksverket. Är detta Achillies?” Nyx blängde på kvinnan som om kvinnan vore färdig att slita hunden ur Nyx händer på en gång.
”Jag kräver att få veta exakt vart ni tar honom, hur länge han måste sitta där och vem som ska ta ansvar för honom.” Britt Segerdahl såg förvånad ut över den aggression hon mötte hos Achillies ägare, men hon fann sig snabbt och log igen, artig som den svensk hon var.
”Jag kommer att föra honom till Manlötens karantän,” svarade hon. ”Vi har över hundra års erfarenhet av att ta hand om hundar och katter. Han kommer att bli behandlad som en prins, det lovar jag. Vi har nästan trettio vårdare som tar hand om djuren. Han får motion minst två gånger per dag och vi kan anpassa foder efter vad han är van vid. Han kommer att få ett eget rymligt rum med en mjuk sovdyna och massor med leksaker och sällskap.” Nyx såg något blidkad ut när hon hörde kvinnans vänliga röst. När Britt Segerdahl sträckte fram händerna för att ta honom så var det ändå med stor motvilja som hon lämnade över hunden. Léonin höll Nyx i handen, som om flickan var mer förstående över att behöva lämna bort hunden än vad Nyx var.
”Vi får tillbaka honom sen,” sa hon i ett försök att trösta sin vän. Nyx nickade.
”Ja, vi får ju det,” mumlade hon. Léonin kramade om hunden och pussade honom på nosen. Han slickade henne på kinderna och sen gjorde han samma sak när Nyx böjde sig ner över honom för att stryka honom över öronen. Britt såg på scenen och verkade dra slutsattser eftersom hon hörde den unga kvinnan och barnet prata franska med varandra. Hon log mot dem.
”Jag förstår att han har betytt mycket för er,” sa hon. ”Är han det enda ni har kvar från Frankrike?” Nyx nickade.
”Han är… han är vår familj.” Britt nickade igen.
”Jag förstår,” sa hon igen.”Om 14 dagar så kan du träffa honom om du vill. Men vi brukar faktiskt avråda ifrån besök. Hundarna blir oftast mycket ledsna när matte och husse lämnar dem igen, de förstår ju inte varför. Men, tjejer, jag lovar, vi kommer behandla honom som en prins, och han kommer tycka att den här månaden går fort som ett par dagar. Och sen kommer han bara vara glad när han ser er igen.”
”Manlöten ligger i Stockholm,” sköt Henderson in. ”Tyvärr, Nyx, så finns det nog ingen möjlighet för dig att kunna träffa honom.” Nyx rätade på sig och log emot Britt Segerdahl som nu tagit över Achillies i sin famn.
”Tack” sa hon. Tack, ms Segerdahl, för att ni visar sån förståelse och vänlighet.” Så vände hon sig mot Henderson och gick tätt inpå honom. Cathryn såg att den store mannen ville backa för den arga kvinna han hade framför sig. Han hade läst Cathryns rapport och det verkade som om han först nu insåg att Nyx faktiskt kunde vara ganska labil. Hennes röst var låg och hotfull när hon talade.
”Om något händer min hund så håller jag er ansvarig, major,” sa hon. ”Och tro mig, major Henderson, ni vil inte att det händer.” Henderson stod stilla, Cathryn började förstå att det som nu hände skulle avgöra allt som hade med Hendersons och Nyx relation. Antingen skulle Henderson behöva bli förflyttad från detta uppdrag med omedelbar verkan, eller så skulle Nyx acceptera honom som ett befäl.
”Du behöver inte försöka skrämma mig, miss De Winter,” svarade han med en både tålmodig och lugn röst. ”Både du, hunden och flickan är redan mitt ansvar och jag tar mina uppdrag på fullaste allvar. Du får träffa honom om en månad.” Nyx blängde på Henderson, testade och såg om hon kunde skrämma honom, men så gav hon upp.
”Som ni vill,” sa hon. Hon tog Léonin i handen och började gå tillbaka till bilen. Hon var likblek, men ingen av dem sa något, kapten Field antecknade igen i sin e-com. Det uppstod en kort ordväxling mellan Henderson och Wennersten över vem som borde köra och Henderson vann genom att helt enkelt vägra lämna över bilnycklarna.
”Jag har inga problem med att hantera ett fordon, kvinna,” morrade han. ”För bövelen, jag har kört bil innan du ens började intressera dig för pojkar!”
”Vem säger att jag någonsin gjort det,” fräste Wennersten, men verkade ge upp kampen och satte sig i stället på passargerarsätet bredvid Henderson. Nyx och Léonin satte sig bak tillsammans med Field och Cathryn. Nyx var fortfarande blek och Léonin höll henne i handen. Bilfärden fortsatte under tystnad i några minuter och Henderson rattade åter upp på den flerfiliga vägen. En ny svordom kom över svenska trafiken när han skulle byta fil och Löjtnant Wennersten gav ifrån sig en suck och lutade sig bakåt.
”Det är inte Sverige som det är fel på,” kommenterade hon. ”Vi har haft högertrafik som resten av världen i snart 200 år, men ni engelsmän tror fortfarande att det är ert sätt och ingen annans som är det rätta. Men, öfolk blir ju både inskränkta och lätt tokiga har jag hört.”
”Jävlar, Taylor!” skrattade Henderson och gled lätt över på sitt modersmål igen. ”Svenska kvinnor! Jag måste fan älska dem!” Det fick Wennersten att snörpa på munnen och muttra något på svenska som ingen annan av dem förstod. Nyx kramade Leónins hand och ordlöst verkade de komma överens om att saker och ting var bättre igen, för även om Nyx fortfarande var blek och sammanbiten så verkade Léonin slappna av och de båda verkade lika nyfikna på den nya stad som de nu körde genom. Kapten Field såg på dem han med, Cathryn kunde nästan se hans kalkylerande i huvudet över vad för egenskaper Nyx uppvisade. Han hade haft tillräckligt med genmod att göra genom åren för att troligen ha ramlat av stolen när han fick höra om en CSH21 och en forskare var alltid en forskare. Ingen av dem berörde dock hennes genmodifikationer under färden. Henderson frågade om resan, om hur det varit för dem att flyga och medan Léonin med ett barns enkla hänförelse beskrev hela flygfärden så svarade Nyx artigt men med en tydlig reservation. Samtalet var mest småprat och Léonins prat var ett tacksamt avbrott i vad som annars skulle ha blivit en mycket tyst resa.
De svängde in i den äldre delen av Göteborg. En rörig stad med gamla avenyer och hus som var säkert trehundra år gamla som blandade sig med moderna höghus, stora företagskomplex och industrilokaler. Cathryn hade bara varit i Göteborg vid ett tillfälle tidigare i sitt liv, för nästan 15 år sedan när hon fortfarande bara varit en flicka och följt med sin far på faderns olika resor runt om i Europa. Staden hade inte förändrats så värst från vad hon kom ihåg, den var fortfarande ett dynamiskt samspel av gammalt och nytt, virrvarr med gator och tågspår från spårvagnarna och full med bohemiska caféer, högljudda hamnar och vackra parker. Léonin tryckte näsan mot rutan och frågade om precis allt som hon såg. Nyx hade vid det här laget nästan somnat och när Léonin klättrade upp i hennes knä så kom det ett svagt spinnande ljud ifrån Nyx, en olustig påminnelse för Cathryn om hur tunn yta mänskligheten var på Nyx. Cathryn såg att de andra reagerade, men ingen av dem sa något om detta heller, ingen ville starta någon onödig konversation som kunde reta Nyx igen. Planen var inte att göra henne arg utan att få henne att lita på dem, få henne att samarbeta. Kapten Field gjorde någon anteckning på sin e-com, men även han satt tyst. Henderson manövrerade med ganska snäva svängar in bilen i ett bostadsområde och bilen parkerades på gatan utanför en portuppgång, mitt framför en skylt med parkeringsförbud. Utanför porten stod en mörkhårig stor man i kostym och långrock, och Cathryn skulle knappt ha lagt märke till honom om hon inte känt igen ansiktet på mannen. Sergeant Alain DeBoughe, en fransk invandrare som Cathryn arbetat med något år tidigare i ett jobb som gällt en misstänkt dubbelagent. Sergeanten steg fram mot bilen och öppnade dörren åt löjtnant Wennersten först. Cathryn steg ur och sträckte fram handen åt honom.
”Sergeant DeBoughe,” sa hon med ett leende. DeBoughe log brett och tryckte hennes hand.
”Löjtnant Taylor, trevligt att träffas igen. Vad är det ni nu lyckats komma över för något?” Cathryn vände sig mot bilen där Nyx och Leónin klivit ut bredvid henne. Nyx påminde om en vaksam hund där hon stod och höll Léonin i handen. Hon verkade dra in alla lukter och ljud omkring sig och om hon tyckte om den vackra omgivningen i stadsdelen så var det inget hon visade. Nyx lade huvudet på sned och betraktade DeBoughe med viss misstänksamhet när han presenterade sig. DeBoughe talade franska som en infödd, hans föräldrar hade varit ifrån Paris och DeBoughe själv hade varit 14 år gammal när hans föräldrar flytt till London.
”Du är fransman,” påpekade hon genast. Alain DeBoughe försökte sig på ett avväpnade leende.
”Ja, stör det dig?” Vare sig Nyx min eller tonläge ändrade sig en millimeter.
”Om det gjorde det, skulle det störa dig?” svarade hon. Henderson dök upp bredvid och räckte Nyx hennes väska.
”Det är en svårflörtad brud, sergeant DeBoughe,” sa han. ”Så spara på leendena, sötnosen här faller inte för dem.” Nyx ögon glimmade åter till av irritation när hon för andra gången blev benämnd som ”sötnos”, men hon sa inget den här gången heller. Henderson höll på att samla ihop ett konto med både Wennersten och Nyx som han troligen skulle få problem med att betala. De gick alla in genom porten och Cathryn vände sig mot Henderson.
”Ett bostadsområde,” sa hon. ”Är det här verkligen så smart?” Henderson nickade.
”Huset är tömt,” sa han. ”Bara vi här, alla som jobbar kommer kunna bo bekvämt och det är betydligt mindre suspekt att någon går in i det här huset än i en om industrilokal, eller hur? Ju mer vi låtsas som om allt är som det ska desto mer är vi gömda. Och desto mer hoppas vi kunna anpassa henne för att faktiskt börja lita på oss och kanske fungera.” Cathryn nickade åt honom. Det han sa var klokt, det visste hon. Men hon hade sett tillräckligt av Nyx för att känna en viss oro. Om Nyx inte ville stanna hos dem så trodde inte Cathryn det skulle ta lång tid innan hon kom på ett utmärkt sätt att ta sig ifrån dem. Att lita på militärer skulle ta långt tid för kvinnan som nu gick upp för trapporna framför henne.