Hotell Royal låg inte särskilt behagligt till, vad än deras broschyrer påstod. I de broschyrerna och på deras hemsida på nätet så syntes bilder på insidan av hotellet och de stämde någorlunda med verkligheten. Hotell Royal var det lyxigaste hotellet i hela Melun. Löftena om ett gemytligt område nere vid floden Seine och de utbroderade meningarna om vackra promenadvägar och gångavstånd till Meluns centrum var det sämre ställt med. Visst var det rätt vackert nere vid stranden på sommaren, men promenadvägen innehöll mer rånrisk än möjligheter till romantiska strövtåg. Nu var det iskallt, och parkeringshuset på andra sidan gatan var inte mycket skydd för regnet som med en frenetisk ihärdighet strilade ner från himlen. Hon hade varit sju år när hon såg riktigt regn för första gången i sitt liv. Det var då regeringen beslutat att avliva alla CSH21, då dr Allard och major Gerard hade flyttat henne från det laboratoriet som regeringen höll kontroll på till ett som regeringen inte visste om. Hon kunde mest minnas regnet och hur hon fascinerat hade sett på de små strilarna av vatten som runnit längs bilrutan. Nu önskade hon att hon hade kunnat ha samma fascination för det, men det hade hon inte. Hon frös och hon var irriterad på att den där militären kommit dit och utsatte henne för det här och ännu mer irriterad på Zack som ringt och sen ändå inte kommit förrän nu. Promenaden bort från Rolling Records till hotellet och den timme hon väntat där i parkeringshuset hade gjort hennes kläder våta in till skinnet, trots regnkappan, och hon skakade synbart av köld vid det här laget. Hon hade förstås kunnat låta bli att övervaka det hela, men major Gerards röst hade åter skrikit åt henne i hennes huvud att hon var en idiot om hon litade på att någon annan skulle göra hennes jobb. Tog man inte reda på fakta när man hade chansen så var chansen förgången, kanske för alltid. På gatan nedanför stod Hombres stora motorcyklar och väntade och hon ansträngde sig för att höra vad som hände inne i byggnaden. Hon visste att kvinnan bodde på femte våningen, och Zack hade under dagen även lyckats ta reda på hennes namn, Cathryn Taylor. Genom regndiset kunde Nyx skymta kvinnan gå omkring inne på rummet, men det var för dålig insyn genom det våta fönstret för att kunna se henne tydligt. Nu hörde hon några som samtalade inne i huset och hon riktade hörseln med så mycket koncentration hon kunde uppbringa. Det var Zack som viskade med Victor om att de skulle sparka upp dörren för att då det att se ut som ett rån. Taylor hade stannat upp inne i rummet och blivit onaturligt stilla. Plötsligt behövde Nyx inte anstränga sig för att höra. Dörren in till Taylors hotellrum slogs upp och Zack och Victor sprang in, redo med sina pistoler, men de tvärstannade inför kvinnan. Alla tre stod blickstilla mitt i rummet och plötsligt hade Zack och Victor backat undan och kvinnan hade lyckats ta sig förbi dem ut i korridoren, där det nu hördes två skott som avlossades. Nyx svor. När hon bett Zack att plocka kvinnan hade hon inte bett honom skapa en mindre krigszon! Hon kunde inte se Taylor längre och reste hastigt på sig ur sin ihopkrupna ställning. Det här gick fel! Hon hade aldrig trott att Zacks gäng skulle vara såna kompletta idioter att de bara låtit kvinnan gå rakt förbi dem. Så dök kvinnan upp igen, den här gången vid ingången till hotellet där hon med raska steg halvsprang bort utmed byggnaden. Nyx var även hon halvvägs ut ur parkeringshuset. Hon hade inte tid att ta sig ut med hjälp av trapporna som en människa, hon spärrade i stället ut klorna, använde dem som klätterhakar och hoppade ner på utsidan av parkeringshuset och landade på alla fyra på den våta asfalten. En svag doft av parfym dröjde sig kvar och Nyx kunde se ryggen på engelskan försvinna runt hörnet. Nyx dröjde inte mer än ett ögonblick för att lokalisera henne ordentligt förrän hon var efter henne. Runt hörnet stod en liten knubbig sportbil som Taylor precis höll på att sätta sig i. Nyx kom ifatt henne innan Taylor startat motorn och grepp med ena handen tag i kvinnans ytterrock så hon kunde slita ut henne ur bilen. Nyx tryckte upp kvinnan mot väggen, beredd på motstånd. Hon mötte ett par milda blå ögon i ett lugnt och mycket vackert ansikte. Lukten av parfymen fyllde Nyx näsborrar och för ett ögonblick blev hon bara stående och såg in i de där blå ögonen utan att ta sig för något mer. Taylor rörde på sig, försökte ta bort hennes hand och Nyx vaknade till liv igen. Hon greppade hårdare om Taylors rock.
”Vad vill du mig?” Kvinnan framför henne log. Ingen rädsla, inga bortförklaringar, inte ens någon kyla.
”Så det är dig jag letar efter?” Hennes röst var mörk och behaglig att lyssna till. Nyx kom av sig igen. Hon tappade fokus av parfymen, kvinnans milda ansikte och den totala avsaknaden av allt Nyx möjligen kunde hata henne för. Det här var ingen militär, det här var en typ av människa Nyx aldrig tidigare träffat.
”Varför har du frågat efter mig?” morrade hon. Hon blev plötsligt medveten om regnet som strilade ner för hennes ansikte och som även började göra sig påmind på Taylors kläder och hår. Kylan som försvunnit av stressen att komma ifatt sitt byte kom tillbaka med en ohygglig verkan och Nyx började darra igen. Taylor lade åter en hand på hennes, men gjorde inget försök att ta bort den, bara höll sin egen varma hand över.
”Du är iskall. Kan vi gå och prata någonstans?” frågade hon. Nyx såg sig om. I bakgrunden hördes sirener, även i Nedre Melun kom polisen när det blev skottlossning på ett hotell, och Nyx kunde också höra Zacks gäng kasta sig på sina motorcyklar för att försvinna från platsen. I övrigt var dock inte en käft i närheten, men annat hade hon inte förväntat sig i det här ruskvädret. Det fanns en gammal fabriksbyggnad som inte användes mer, den låg bara några hundra meter från dem, där skulle de komma i skydd av regnet. Utan att släppa taget om Taylors rock började hon släpa henne med sig åt det hållet. Taylor gjorde inget motstånd.
”Vi kanske kan sätta oss på något café och prata lite?” Nyx var tvungen att vända sig om mot henne och se på henne för att höra om hon hört rätt.
”Jag har ett bättre ställe,” muttrade hon. ”Följ med!”
”Som du vill.” Nyx kämpade för att få bort lukten av parfymen från sina sinnen. Hade Taylor varit en man hade Nyx börjat fundera på om hon var i den tiden på året igen, men hon hade aldrig tidigare reagerat så starkt på en kvinna, som om parfymen varit ren kattmynta som kvinnan rullat sig i. Nyx kunde verkligen inte tänka på annat än hur gott Taylor luktade, kvinnligt, lugnt och tryggt men sensuellt.
”Du fryser,” konstaterade Taylor medan de kröp in genom det trasiga staketet och tog sig mot den gamla fabriksbyggnaden.
”Det går att ignorera.” Hon började få svårt att ignorera det, men den snabba spurten hade gett mer värme i hennes kropp och hon kunde alltid ta en varm dusch senare. Sjuk blev hon inte, det hade hon aldrig blivit. Den gamla fabriken var inte mer än stenväggar och ett tak, dörrar och fönster hade sedan länge försvunnit. Det var emellertid torrt där inne och tomheten gjorde det lätt för henne att höra om någonting större än en råtta var där inne. En gammal alkis såg dem när de kom och verkade förstå att han inte var välkommen, för han började nästan genast lunka iväg åt ett annat håll. När han försvunnit blev det tyst. Engelskan, Taylor, försökte göra sig fri ifrån Nyx grepp och Nyx släppte henne. De stod ett tag och såg på varandra, båda bedömde den andre. Nyx undrade vad Taylor såg när hon såg på Nyx. Taylor var lång, säkert upp emot en och åttio, och hon fyllde ut skjortan väl framtill, det hade inte Zack haft fel om. Den långa överrocken hon bar var öppen och visade en vältränad kropp. Det vitblonda håret låg nu spretigt ner mot pannan av regnet, men det gjorde nästan bara att hon såg bättre ut. Hon hade något i ansiktet som Nyx bara kunde kalla aristokratiskt. Engelskt aristokratiskt. Nyx insåg att Taylor faktiskt var yngre än vad hon hade förväntat sig, inte ens fyllda trettio antagligen.
”Nå?” undrade Nyx.
”Nå, vad då?” Taylor log igen.
”Vad vill du mig? Jobbar du åt dem?” Taylor skakade på huvudet.
”Nej, jag jobbar inte åt dem, om det är franska militären du syftar till. Du är säker på att du inte vill gå någon annanstans? Där det är varmare?” Nyx svarade inte, bara blängde på Taylor och fick en axelryckning från henne. ”Jag frågade i alla fall. Jag är här för att hjälpa dig.”
”Jag klarar mig själv,” svarade Nyx. ”Militärer dör väldigt lätt i min närvaro.” Taylor uppfattade hotet, men som med allt annat så verkade hon ta även det med ett leende.
”Vad heter du?” undrade hon.
”Borde väl du veta eftersom du letar efter mig.” Taylor skakade på huvudet och virade armarna om sig. Hon hade tydligen inte lika lätt att ignorera kylan som nu började göra sig smärtsamt påmind i Nyx skinn.
”Jag vet bara att militären är ute efter dig, min vän. Ett projekt som kallas CSH21. Varför vill de..?” Hon avbröt sig, som om hon först nu märkte Nyx spända muskler och blickarna som gick runt i byggnaden, sökande efter fiender i varje hörn.
”Ta det lugnt, de är inte här än,” sa hon och hon sträckte ut en hand mot Nyx för att lugna henne. Nyx hade hoppat bakåt redan innan handen var en meter nära henne.
”Du har fört dem rakt i mitt spår, din jävel!” Taylor skakade på huvudet.
”Det vet de redan i alla fall. Lyssna nu, jag vet inte vad du varit med om, men…” Nyx backade ytterligare någon meter från Taylor medan hon med ren vilja tvingade sina muskler att sluta skaka av köld. Det spelade ingen roll om Taylor så jobbade åt utomjordingar.
”Nej, du vet ingenting och du ska ingenting veta!” fräste hon. ”Försvinn från mitt liv och det jävligt snabbt!”
”Jag arbetar åt MI6 och jag vill bara hjälpa dig.” Taylor såg inte helt övertygad ut att hon borde ha sagt det och av den anledningen trodde Nyx henne. Det betydde ändå trubbel, mer trubbel. Nyx undrade varför hon stod kvar när hon bara borde gå och lämna den engelska agenten där hon stod.
”Varför skulle engelska underrättelsetjänsten hjälpa mig förutsättningslöst?” morrade hon. ”Jag klarar mig själv.”
”Så du vill inte ens veta när de kommer och vad deras planer är då?” Kommentaren kom lugnt och sansat, utan bekymmer. Nyx insåg att hon var fast i fällan och hon beslöt att lugna ner sig även hon. Taylor hade information. Missa aldrig en chans att få information, även om du inte kan lita på den, brukade major Gerard säga.
”Och vad ska du ha för det?” frågade Nyx. Taylor stod fortfarande med armarna i kors för att hålla värmen, men hon verkade inte ha ändrat sin lugna attityd det minsta. Nyx drog ett djupt andetag, ett fatalt misstag då doften av Taylor, kvinnlig och så otroligt eggande, fyllde hela hennes huvud. Hon kunde för ett långt tag bara stå och stirra på kvinnan framför sig med en idiotiskt trånande blick. Taylor märkte blickarna, men hon var tydligen för artig för att säga något om det. I stället tog hon av sig sin rock och räckte Nyx.
”Du fryser,” kommenterade hon. ”Jag fryser. Vi går och sätter oss på ett café eller nått. Det ligger ett okej fik här i närheten, bara strax om hörnet. Eller så tar vi oss tillbaka till hotellet och du får duscha varmt.”
”Café blir bra,” muttrade Nyx medan hon motvilligt tog emot den varma rocken. ”Ditt hotellrum är sönderskjutet och troligen fullt med poliser, om du nu glömt det.” Taylor suckade.
”Det lär jag inte glömma i första taget. Kom nu.” Med Taylors rock om sig blev engelskans närvaro ännu intensivare och Nyx fick verkligen koncentrera sig på att få bort tankarna på den sensuella kroppen framför sig, naken under henne i en varm mjuk säng. Kylan hjälpte till och när de kom ut i hällregnet igen så kände Nyx med tacksamhet hur kylan bet sig tag som ettriga råttor i hennes skinn, trots ytterrocken. Det var inte långt att gå till caféet, men Nyx märkte att Taylor blev minst lika våt som Nyx var nu när hon gick utan rocken. Hon verkade härda ut för Nyx skull och Nyx undrade varför. I filmer gjorde män så för kvinnor, men hon hade aldrig träffat någon människa som gjorde så på riktigt.
Forskarna som hade plockat ihop delarna till henne hade glömt eller helt enkelt struntat i att plocka bort vissa instinkter från generna. Dessa skulle ha varit väldigt sköna att slippa, det kunde hon konstatera ganska tidigt i sitt liv. Det skedde bara fyra gånger per år, vilket hon antagligen fick känna sig tacksam för, men den veckan då det pågick försvann det sista av logiken med hennes kropp. Det var inget att göra något åt, det var bara att duscha kallt och vänta på att det gick över, hålla sig borta från barer där potentiella partners kunde finnas och byta kanal så fort det visades något på TV:n som hade med sex att göra. En sak hade väl varit om hon bara varit tokig på så sätt, då hade det gått att göra något åt begäret, men när instinkten dessutom begärde av henne att döda sin partner efteråt blev det riktigt jobbigt. Ingen kille hon träffat hittills och som hade överlevt sista akten hade uppskattat upplevelsen av henne när hon i ett våldsamt lyckorus försökt gräva in klorna i dem och slita dem i stycken. Att försöka förklara att det berodde på vissa instinkter från hennes spindelgener gjorde ju inte precis saken bättre. Nu när hon satt där i värmen med den engelska agenten, med hennes fuktiga yllerock om axlarna och en kopp med rykande silverte i händerna, så blev känslan så total att hon hade svårt att sitta stilla. Hon ville klänga på Taylor, slita ner henne på golvet och känna tyget strimlas under sina klor medan hon fick tillgång till Taylor så otroligt eggande kropp. Det var något nytt, hon hade aldrig tidigare reagerat så på en kvinna. Hon antog att det måste ha något med Taylors doft att göra, något med parfymen som triggade Nyx så starkt och hon ville svära åt sig själv. Om hennes löpperioder nu skulle inkludera kvinnor också så skulle hon få skaffa sig en bunker att låsa in sig i var tredje månad. Taylor verkade antingen inte märka hennes stirrande eller så ignorerade hon det mycket skickligt. Hon hade satt sig mitt emot och själv beställt in riktigt te och en smörgås. När Nyx bara velat ha varmt vatten med lite grädde i hade Taylor inte ens höjt på ögonbrynen. Det var kanske inte så konstigt i England att dricka te utan te, det visste inte Nyx. Taylors lugna och trygga röst pratade på och Nyx hörde på med bara ett halvt öra medan hon sög in hela Taylors gestalt, hur hon med sån självklar elegans stack till servitrisen en sedel i dricks, hennes charmiga leende hon gav flickan och hur hon sen med samma elegans serverade Nyx hennes varma vatten som om hon serverade en drottning. Nyx leende hon gav Taylor hade samma effekt som på de flesta människor märkte hon. Taylor log automatiskt tillbaka och verkade nästan lycklig när hon såg Nyx leende.
”Känns det lite bättre nu?” frågade hon. ”Du tänker inte dra kniv och döda mig?” Nyx undrade hur Taylor kunde veta att hon bar kniv, men slog sen bort tanken. Alla bar kniv i Melun.
”Du är ingen militär,” påpekade hon. ”Inte som de jag träffat och jag har träffat många.”
”Jaså?” Taylor log igen och verkade lite besviken när hon inte fick något leende tillbaka. ”Nå,” fortsatte hon efter en kort paus. ”De här sex personerna som är efter dig verkar inte ha rapporterat till någon annan. Det verkar som om de är en grupp som sköter sig själva och som verkar ha egna intressen i det här. Jag vet inte än vart de tänker slå till eller när, men jag kan nog ta reda på det.” Nyx lutade sig fram mot henne och lät sina fingertoppar vidröra läpparna.
”Det finns inget annat du vill ta reda på?” Så ryckte hon till när hon insåg vad hon gjort och hon rätade genast på sig. Taylor hade onekligen märkt det där, så blind var hon inte. Hon verkade dock inte misstycka även om Nyx plötsliga flört kom som en överraskning för henne. Nyx harklade sig lite.
”Vad vill MI6 ha ut av det här?” skyndade hon sig att säga. ”Jag har svårt att tro att ni hjälper till förutsättningslöst.” Taylor verkade välja att släppa den flörtiga kommentaren.
”Vi vill naturligtvis gärna veta varför fransmännen vill ha tag på dig så desperat. Vi vill veta vad CSH21 är för projekt.” Nyx skakade på huvudet åt henne.
”Låt oss säga att jag och militären har vissa hemligheter ihop som de inte vill att jag ska visa för omvärlden. Det räcker så.”
”Hemligheter?”
”Jag sa att det räckte så.” Nyx anade en liten irritation hos Taylor att hon inte fick svar, men Taylor dolde det med ett nytt leende.
”Nåväl,” svarade hon. ”Jag får väl nöja mig för tillfället med det då.” Hon satt tyst en stund, smuttade på sitt te medan blicken vilade på Nyx. Nyx tyckte det var obehagligt med den blicken, som om Taylor kröp in under hennes skinn och rotade i ställen hon inte borde ha åtkomst till, men Nyx kunde inte sätta fingret riktigt på varför hon kände det så. Så lutade Taylor sig framåt en bit och stödde armbågarna på bordsskivan.
”Låt oss säga så här, min mystiska vän. Vad fransmännen så desperat vill ha ska de inte få, bara det är fullständigt tillräckligt för mig. Får vi dessutom reda på lite mer är det en bonus, men inget primärt mål.” Nyx kände åter lust att bara gå och lämna Taylor, men hon satt ändå kvar. Hon behövde Taylor, Taylor visste det. Hon lutade sig fram mot Taylor på samma sätt som Taylor gjort.
”Jag är inte din vän, agent Taylor.”
”Säg mig ditt namn då.” Nyx blängde på henne och var nästan glad för det där triumferande flinet Taylor hade, för det gjorde att hon irriterade sig på henne mer än var arg eller kåt. Nu började hon känna igen militären i agenten framför sig.
”Nyx,” svarade hon. ”Nyx de Winter.” Taylor nickade.
”Då så, Mi lady, har vi en deal.” Nyx for upp på fötter med ett svagt morrande.
”Vänta nu! Jag har inte sagt att…!” Taylor flinade fortfarande lika triumferande, hon hade Nyx på kroken och hon visste det.
”Du behöver mig,” sa hon. ”Det vet du. Jag kan ta reda på information åt dig du annars inte kan få och jag kan hjälpa dig plocka bort hotet.” Nyx fräste till. Hon var tvungen att samarbeta, men det betydde inte att hon behövde tycka om det.
”Ta reda på informationen åt mig så pratar vi sen,” muttrade hon. Taylor satt kvar, som om hon förstod att Nyx tänkte gå.
”Ditt nummer. Jag behöver nå dig.” Nyx var åter tvungen att se på Taylor för att verkligen försäkra sig om att hon hört rätt.
”Är du dum?” fick hon ur sig. ”Tror du verkligen på allvar att jag skulle ge dig det?” Taylors höjda ögonbryn sa henne att det hade hon faktiskt. Nyx gjorde en grimas åt henne.
”Gå till Rolling Records, de vet vart jag är och hur man får tag på mig.” Hon räckte över hennes rock åt henne och deras händer snuddade vid varandra när Taylor tog den. Nyx lät sin hand vara kvar bara en sekund för länge och hon insåg att hon rodnade. Den farliga genmodifierade varelsen som så lätt kunde knäcka varenda ben i Talyors kropp rodnade som en liten blyg jungfru. Ironin var total och Major Gerard skrek i hennes bakhuvud igen, men hon vägrade lyssna den här gången. Det var inte ett rosa hus och en Ken hon var ute efter. Verkligheten såg inte sån ut. Ändå så var det något hon ville ha. Hon stannade inte kvar för att säga adjö, hon flydde ut i regnet igen. Väl utanför dörren slet vinden tag i hennes våta kläder och den lilla värme hon hunnit få inne på caféet försvann snabbt medan hon med raska steg tog sig tvärs över gatan. Regnet hade upphört att hälla ner utan föll nu bara i ett lätt dugg som samlade sig i pölarna på asfalten. Hon slängde en blick över axeln och konstaterade att Taylor satt kvar och såg efter henne. Hon hade satt sig vid ett fönster och tydligen ville hon att Nyx skulle se henne. Nyx slog in på vägen förbi flodbanken i stället för att gå raka vägen hem. Taylor kunde ha någon som hjälpte henne att förfölja Nyx och dessutom måste Nyx rensa hjärnan. Lukten av Taylor satt fortfarande kvar i huvudet och hon verkade inte kunna bli av med den. Hon räknade efter på fingrarna och svor när hon insåg att det mycket väl kunde vara dags. Det var i början av oktober redan, vilket betydde att det skulle kommit lite för tidigt, men det var inte omöjligt. Hon var inne i en löpperiod igen. Fan. Hon fick tag på en sten och slängde ursinnigt ut den i floden med sån kraft att den nästan hamnade på andra sidan.
”Fan ta dig, Cathryn Taylor!” skrek hon och orden blev mer till ett djuriskt tjut som vinden raskt förde med sig mellan de grå betongväggarna så det ekade. Hon skyndade sig att lägga band på humöret och stilla sitt ursinne igen. Straff, hon fick straffa sig själv tills det här försvann. Hon hade inte tid med veka Barbiefasoner just nu. Cathryn Taylor var inte någon Ken som skulle komma där och lösa hennes problem. Det var en fysisk reaktion på en kvinna som uppenbarligen hade bättre fysik än någon annan Nyx tidigare mött och som dessutom hade en parfym som drev på Nyx vansinniga instinkter hon hade. Som med allt annat som hände med Nyx kropp så fick hon bara acceptera att det gjorde det och ta till sig den nya kunskapen hon fått, sex hade uppenbarligen inte bara med reproduktion att göra när det kom till henne.