Nyx såg ut över staden från fönstret där hon stod. Lyon var en stor stad, men den var ändå inte ens hälften så stor som Paris. Hon tyckte inte om den här staden, den kändes rörig och de stora fabriksområdena som skymtade bakom höghusen kändes smutsiga och skrämmande. Kanske var det bara att hon inte hittade här, att hon inte hade sina vanliga kontakter att söka sig till och det faktum att hon var här under de omständigheter hon var.
”Vi behöver äta och jag äter inte skräpmat en gång till.” Nyx vände sig från fönstret mot Milan som kommit in bakom henne. Hans röst hade låtit något anklagande, men hela förmiddagen i bilen hade han ändå i det stora hela hållit sig från att varje annan minut förklara för henne vilken idiot hon var. I hennes mage rörde det sig oroligt och han såg obehagligt aptitlig ut där han stod i den bruna tröjan som var för liten åt honom. Hon var hungrig hon också, men även om hon kände att stämningen varit aningen bättre mellan dem så betydde inte det att hon litade på honom det minsta. Lämnade hon honom här på hotellrummet så skulle det inte ta många minuter innan han bestämde sig för att polisen var mycket bättre än vad hon var.
”Du och Leo får vänta här medan jag går ut och ordnar skor och jacka åt dig,” sa hon. ”Det är inte så kallt, men du kan inte gå utan skor, det kommer få folk att stirra. Förresten så ska du färga håret innan du går någonstans. Leo också.”
”Så det ska jag?” Han gjorde en grimas åt henne medan Léonin hoppade upp och ner i sängen och högljutt meddelade att hon ville ha rött hår.
”Vi får se vad som finns att få tag på, Leo,” svarade Nyx medan hon såg sig omkring och försökte klura ut hur hon skulle hålla honom kvar medan hon var borta. Hon kunde inte lägga det på Léonin. Han hade inga skor, inga pengar och ingen jacka heller, men om han var tillräckligt desperat så skulle det inte hindra honom och hon visste att hon skrämde honom. Hon gick bort och tog upp rullen med silvertejp hon fortfarande hade i väskan.
”Milan, jag måste binda fast dig,” sa hon. ”Jag hoppas du förstår det.” Han grep tag i hennes arm, första gången han medvetet tagit i henne trodde hon. Kanske han, efter alla timmar i bilen, lyckats glömma bort vad som låg i den marinblå väskan, för även om han inte på något vis var särskilt bekväm med vad hon just sagt så verkade han ändå inte rädd.
”Alltså, du behöver inte,” sa han. ”Jag stannar. Jag lovar. Okej?” Hon skakade på huvudet åt honom, förvånad över att han inte gjorde större drama av det faktum att hon tänkte binda honom. Kanske han också förstått att det skulle bli så.
”Sätt dig på stolen där,” bad hon. Han stod ett tag och tittade mellan henne och stolen, men så verkade det som om han gav upp. Kanske han förstod att det inte fanns något val i frågan. Han satte sig på stolen och hon satte ordentligt fast hans händer i stolsryggen med hjälp av tejpen. Hon flyttade även in hans fötter mot stolsbenen och drog några varv tejp runt den. Han såg både uppgiven och irriterad ut.
”Det här är jävligt onödigt, bara så du vet,” sa han. ”Men jag fattar… Förresten, måste jag färga håret så föredrar jag något som ligger naturligt nära mitt eget. Okej? Mörkbrunt är snyggt. köper du med en burk hårvax också? Och en kam?” Hon nickade och rev av en bit tejp som hon satte för hans mun.
”Jag ska se vad jag hittar,” lovade hon. Han blängde på henne, men satt stilla. Nyx vände sig mot Léonin.
”Jag vill att du stannar här,” sa hon. ”Du är mina ögon nu. Se till att tala om för mig om han försöker något dumt. Okej?” Léonin nickade, fast det syntes att hon tyckte det var lite olustigt med Milan fastbunden så som han var. Nyx strök henne över håret och strök även Achillies över huvudet och nickade åt dem att allt var som det skulle och hon skulle komma tillbaka så fort hon kunde. Hon kastade en blick på Milan igen innan hon gick, och han blängde tillbaka. Så lämnade hon rummet.
Alla stadens lukter slog emot henne när hon kom utanför hotellet och hon insåg att de flesta större städer luktade ungefär likadant. Varma strömmar av luft från tunnelbanan, mängderna av människor som rörde sig genom samma platser dag ut och dag in, resturangerna och alla små affärer med deras utbud. Hon försökte lokalisera sig till en klädbutik som inte var allt för dyr och som kunde innehålla kläder av rätt storlek. Efter att ha inhandlat hårfärg i blont respektive rött så hittade hon en sportaffär som sålde vettiga kläder. Medan hon plöjde igenom rader av jackor så förbannade hon sig själv för att hon inte skaffat sig en medresenär av vettig storlek. Vid tanken på medresenär så måste hon skaka lite på huvudet åt sig själv. Medresenär, chaufför, gisslan. Det var lite svårt att sätta fingret på vilken relation de egentligen hade, den verkade pendla från timme till timme. Han skulle antagligen benämna sig som det sista om någon frågade honom, särskilt nu när hon faktiskt handgripligen hade bundit fast honom i en stol. Hon studerade en grå jacka som verkade ganska trevlig. Hon hade nog så väl förstått hans syn på hennes klädstil, han verkade tycka om lila silkiga skjortor, kritstrecksrandiga byxor och flashiga skor som antagligen var lika omöjliga att springa som att gå i. Hon trodde faktiskt han skulle kunna fördra den jacka hon höll i nu, även om den var praktisk. På något sätt kände hon att hon kanske borde köpa något hon i alla fall trodde att han skulle gilla efter att ha behandlat honom som hon just gjort. Inte så att hon kunnat göra något annorlunda där på hotellrummet, men hon ville i alla fall försöka visa honom att hon faktiskt inte heller gillade att göra så. Han hade trots allt hjälpt dem. Den stora skylten på väggen med en leende man iförd jackan talade om att den här jackan var bland det häftigaste i den här affären och det mest moderiktiga. Hon studerade jackan igen och beslöt att ta den. Det var ju rätt storlek och den såg varm och skön ut. Skor var ett svårare problem. Hon visste att han skulle vilja ha såna där lågskor som han haft tidigare, men hon kunde inte förmå sig att köpa något så otroligt opraktiskt. De behövde ha skor de kunde röra sig i, gärna tyst. Hennes blickar sökte över raderna av skor som stod på små hyllor utmed väggarna och sen sökte hon med blicken bland reklambilderna däremellan efter några skor som såg ut att vara riktigt moderiktiga. Till slut, efter att ha vandrat upp och ner för raderna minst tjugo gånger så tog hon ett par på måfå som var lika grå som jackan och kontrollerade bara att det var rätt storlek innan hon gick vidare till kassan. Kassören var en ung kille som gärna tittade både en gång på hennes ansikte och två gånger på hennes bröst. Hans leende ansikte var mycket vänligt när han väl bedömt storleken på dem.
”Handlar åt pojkvännen?” frågade han medan han plockade bort larmknapparna och scannade in priserna.
”Nej, åt en vän,” svarade hon och insåg genast sitt misstag.
”Åhå.” Han såg nöjd ut och Nyx undrade när män i hans stil skulle sluta att tänka med snoppen och börja använda huvudet.
”De här skorna är onödigt dyra, jag hjälper dig gärna hitta ett par andra för ett bättre pris om du har tid.” Hon struntade i priset, hon ville tillbaka till hotellet så hon fick förvisa sig om att hon inte köpte dessa saker helt i onödan.
”Jag vill ha de här.” Han log mot henne igen.
”Jag tänkte inte tvinga dig köpa något, jag tänkte bara erbjuda dig lite hjälp. Du såg vilsen ut där borta.” Hon gav ifrån sig ett irriterat läte som fick honom att skynda sig att scanna in priset och stoppa ner skorna i påsen.
”Bra så?” undrade han. Hon böjde sig framåt och såg in i hans bruna ögon som var så långt ifrån löjtnant Cathryn Taylors som de bara kunde vara. Löjtnant Taylors ögon hade hon drunknat i, velat hålla kvar sin blick för evigt där, de här erbjöd inget sånt. Han luktade dock otroligt gott, som grädde med en kryddig underton.
”Nej, det var en sak till,” hörde hon sig själv säga. Hon visste att hon åter log på det där sättet som män hade så svårt att motstå.
”Hur mycket kostar det extra med dig på köpet?” undrade hon. Hans ansikte var nära hennes och hon kunde känna hans doft, svagt kryddig.
”Tycker du jag verkar billig?” Han flinade åt henne och hon höjde sin hand och klappade honom lätt på kinden. Doften var angenäm, men inte tillräckligt för att få hennes värld i gungning.
”Nej, men du verkade något lättköpt,” sa hon. Så rätade hon på sig och lade ner två sedlar på disken.
”Behåll växeln,” sa hon och tog upp kassen med jacka och skor. Han plockade upp sedlarna med en fundersam min. Som om han inte riktigt visste hur han skulle ta hennes ord, om de var en skymf eller en flirt. Hon lät honom inte få veta det, han fick ta det som han ville, hon gick i stället därifrån. Väl ute på gatan började tankarna på Milan och Cathryn varva varandra och hon skyndade sig så mycket hon kunde in i en liten mataffär för att köpa kött så hon kunde få i sig det innan hon kom tillbaka till hotellet. Hon åt upp det i gränden utanför och medan hon tuggade på det insåg hon vad hon hållit på med inne i klädaffären. Hon stönade tyst för sig själv medan hon räknade på fingrarna. Jo, det var tid för hennes löpperiod om bara några dagar. Hon måste lösa det här innan, annars skulle hon ha fullt upp med att hålla huvudet kallt och hon skulle framför allt inte anförtros i ett rum där det satt en vältränad man fastbunden vid en stol. Hon hatade sina spindelgener, hon hatade dem verkligen. Hon slukade sista bitarna av köttet, slickade av fingrarna och skyndade sig in på hotellet. Hon kunde känna Milans lukt i korridoren och lika så utanför dörren så hon misstänkte att han inte längre var kvar i rummet. Snabbt slet hon upp nyckeln och öppnade dörren. Achillies gav ifrån sig ett glatt igenkännande läte och kom springande mot henne, men i övrigt var det tomt. Stolen där han suttit stod tom och remsorna med silvertejpen låg i papperskorgen. Hon svor medan hon lyfte upp sin hund, men så såg hon en liten färgglad lapp på garderobsdörren. Handstilen var inte Léonins barnsliga handstil utan en mycket elegant skrivstil och lappen var avslutad med ett litet streck och sen Milans namn. De var nere på relaxavdelningen på hotellet och hon kunde hitta dem där, han hade inte ringt någon polis och hon behövde inte ta med sig några vapen ner. Hon släppte ner Achillies igen, bad honom vänta på rummet och tog sen påsen med kläder med sig ner till våningen under entrévåningen. Relaxavdelningen visade sig vara ett ställe där kvinnor och män hade gemensamma utrymmen när det gällde både ombytesrum, bastu och duschar. Nyx brydde sig egentligen inte särskilt mycket, hon var inte inne i löpperioden än och nakna män hade hon sett förr. När hon fick syn på Milans nakna ryggtavla i duschen så vände det sig dock i magen på henne och hon blev stående och bara förbannade tyst inom sig att hon någonsin gått ner dit. Léonin fick syn på henne och bandet mellan dem strömmade av nervositet över att hon släppt lös Milan.
”Leo,” Nyx höll sin röst lugn men allvarlig. ”Hur kommer det sig att ni är här”? Léonin skruvade på sig och bandet talade om ännu mer hur mycket hon ångrade sig och skämdes.
”Han fick loss tejpen över munnen,” mumlade hon. ”Och så började vi prata och… han lovade att inte ge sig av förrän du kom tillbaka. Och jag tänkte… Han verkade ju mena det.” Nyx blängde på Milan som stod kvar i duschen och såg mer än måttligt nöjd ut över att ha lyckats manipulera sig fri från stolen. Nå, han var kvar. Ingen polis var ringd och på sätt och vis var detta mycket mycket bättre än vad hon trott skulle hända när hon kom tillbaka. Hon nickade Léonin.
”Det är okej,” lovade hon. ”Men nästa gång får du inte gå ifrån mina order. Okej?” Léonin nickade, men när hon kände genom själsbandet att Nyx faktiskt inte var så arg så log hon och pekade på påsen.
”Köpte du hårfärg?” Nyx nickade och räckte över paketet med blond hårfärg till flickan.
”Blont?” Léonin tjöt så två andra där nere vände sig om och gav Nyx en blick som fick Nyx att känna sig som en dålig förälder.
”Blont är ju totalt ute! Jag vill inte ha blont hår!” Milan kom emot dem med bara en handduk virad om höfterna och Nyx försökte låta bli att titta på hans muskler som spelade under den solbrända huden. Cathryn Taylor, upprepade hon inom sig. Cathryn Taylor. Cathryn Taylor. Cathryn Taylor. Tänk på henne i stället, det är bättre, för hon är inte här. Milan vände och vred på förpackningen med hårfärg.
”Léonin har rätt,” sa han. ”Blont är verkligen inget att föredra på henne. Hittade du inget brunt?” Nyx suckade och plockade upp förpackningen med rött.
”Jag kan ta det blonda, ni behöver inte bli så hysteriska,” muttrade hon. Léonin såg nöjd ut när hon såg den röda färgen, men Milan verkade mindre nöjd.
”Jag kommer se ut som en clown,” muttrade han medan han tog förpackningen med sig in i duschen och lät Léonin följa med. Nyx brydde sig inte om dem utan gled ur kläderna hon med så hon kunde få ordning på sitt eget hår. Nej, de skulle inte bli lika snygga i blont respektive rött hår som i sin naturliga svarta hårfärg, men det handlade inte om att se bra ut just nu. Gode gud, han såg verkligen bra ut. Hon kikade i smyg medan hon tvättade igenom håret och masserade in färgningsvätskan i det. Det var bara den tiden på året, inget annat, men det var lika frustrerande ändå. Han märkte att hon tittade och han visste tydligen exakt hur man skulle göra för att få någon att titta mer. Han sträckte på sig, bara av en händelse, böjde sig litet åt sidan och spände lårmusklerna när han tvättade sig. Nyx vände hastigt ryggen åt honom och vägrade se på honom, men hon visste att han hånflinade bakom ryggen på henne. Han förstod ingenting och han visste inte vad han lekte med. Hon fick inte bli arg. ”Tänkte att vi kanske kan ta en sväng på stan och köpa nya kläder åt oss allihop sen,” sa hon, mest för att ha något att säga. Hon kunde höra honom hosta till, som om han fått vatten i halsen.
”Va?” Hon dolde ett litet leende. Uppenbarligen kunde hon överraska honom fortfarande.
”Som kompensation för att jag lämnade dig som jag gjorde på rummet för en timme sen,” sa hon. ”Sorry, jag litade inte på dig och borde jag ha gjort. Du är ju uppenbarligen kvar.” Han mötte hennes blick och hon kunde faktiskt inte se att han var särskilt arg.
”Det gav mig lite tid att tänka,” erkände han. ”Okej, vi är inte kompisar, men det är bättre för mig att jag samarbetar än försöker ta mig härifrån just nu. Eller hur? Och… tja… Om vi kan försöka undvika unkna motellrum och att sova i bilen så vore det så mycket skönare.” Nyx log mot honom, lättad över att höra orden oavsett om hon verkligen trodde på att det skulle hålla eller inte.
”Klokt val,” sa hon. ”Så… ja, som ursäkt så tänkte jag att vi kunde ta en tur tillsammans på stan.” Hon såg att han funderade på vad hon hade för baktanke och hon skrattade till.
”Tja, du kan ju annars ta på dig den där lila historien om du vill,” sa hon och hörde honom fnysa bakom hennes rygg.
”Det är en Christian Dior-skjorta, damen!” sa han.
”Den är trasig,” påpekade Nyx, men fick inget svar. Léonin kom över till henne och ställde sig i hennes dusch, som om hon plötsligt ville ta Nyx parti för det hela, även om de inte regelrätt grälat den här gången heller. Nyx kände ett behov av att krama om flickan, hålla henne intill sig och bara känna lukten och värmen ifrån henne, känna tryggheten där. Major Gerards röst dånade i hennes huvud. ”Att låta någon bli till en sån svaghet är inte acceptabelt, 21-3! Hur skall du rätta till det här, 21-3?” Han hade alltid använt hennes beteckning när han velat bestraffa henne. Då fanns inte Nyx, då fanns bara 21-3. Hon hade nästan jämt varit tvungen att själv komma på lämplig bestraffning, och eftersom hon visste att han skulle hånskratta åt henne och be henne komma på något bättre om hon tog i för lite så tog hon nästan alltid i lite hårdare än vad han kanske skulle låtit henne slippa undan med.
”Nyx?” Nyx kunde känna Léonins smala hand stryka henne över kinden. ”Du behöver inte tänka på det där.” Nyx ryckte till och såg ner på Léonin. Hon måste ha skickat över tankarna till flickan utan att ha tänkt på det. Hon skyndade sig att le.
”Det är ingen fara,” lovade hon. ”Du vet att det aldrig är någon fara med mig.” Léonin såg inte övertygad ut, men hon sa inget mer utan tog bara Nyx hand och tryckte den. Nyx gjorde misstaget att lyfta blicken och den mötte Milans. Han såg misstänksam ut, han hade uppfattat hennes stirrande blick. Hastigt ägnade hon sig åt att hjälpa Léonin att skölja ur håret. Han trodde säkert att hon var galen. Då fick han tro det. Hon skulle inte bry sig om vad han tyckte eller inte, det var inte relevant. Det var mycket som inte var relevant i hennes liv, insåg hon. Mycket som hon föraktade med sig själv och därmed låtsades att det inte fanns.