Dr Terence, eller doktorn som nästan alla bara kallade henne, var en medelålders kvinna med fotriktiga skor, en grå kjol som slutade strax nedför knät och ett par blågröna ögon som ville se rakt igenom en. Håret var klippt i en rak page och i den färg som vissa ville kalla honungsfärgat och andra kallade råttfärgat. Hon såg tråkig ut. Hon hade kunnat vara vacker, men det var hon inte. Hon var bara tråkig. Cathryn hade alltid gillat henne, trots att Terence nästan alltid skulle ha rätt och hade en fullständiga oförmåga att acceptera militär ordning. Psykologer fick inte vara militärer längre, de skulle anställas som civila för att inte kunna bli beordrade att lämna ut sekretessbelagt material och Minerva Terence tog sin tystnadsplikt mycket allvarligt. Medan Cathryn tog doktorns hand och tryckte den med ett leende på läpparna lät hon blicken glida hastigt över resten i rummet. Henderson höll sig neutral till dr Terence, han gillade henne antagligen tillräckligt för att kunna reta vansinne på henne inom de närmaste timmarna. Regina Marsh såg odelat positiv ut, medan Wexter hatade psykologen. Regiina var positiv till allt och Wexter hatade alla så det var inget att bry sig om. Léonin satt inne på sitt rum och målade, de hade kommit överens om att det var bäst att ha flickan till hands ifall Nyx skulle visa sig aggressiv. De senaste dagarna hade hon visserligen samarbetat och gjort det hon skulle, men att hon var på gränsen att koka över var ett klart faktum och Léonin hade de senaste dagarna visat sig ha en fantastisk förmåga att lugna Nyx bara genom att vara i rummet. Ett faktum som de alla hade börjat utnyttja ganska vårdslöst enligt Cathryn.
”Jag trodde Nyx skulle vara här,” påpekade dr Terence när hon även skakat hand med Henderson.
”Åh, hon är här någonstans i huset i alla fall,” lovade Henderson. Dr Terence log tillbaka, verkade fångas av Henderson pojkaktiga charm.
”Jag hoppas att ni talat om att jag skulle komma. Jag tycker inte om att överraska mina patienter.” Henderson skakade på huvudet. De hade kommit överens om att det var bättre att Nyx visste så lite som möjligt om Dr Terence. Hennes kommentarer om psykologer i allmänhet hade visat på att hon troligen inte skulle dyka upp om de sa att hon hade en tid med en. Terence visade en sekunds irritation, men följde sen med in i vardagsrummet och Cathryn såg att hon kastade blickar omkring sig som om hon letade efter tecken på något onormalt där. Kanske klösmärken i väggarna eller på bordet, Cathryn visste att dr Terence hade fått en ganska utförlig rapport om vad hon skulle utvärdera för typ av varelse. Léonin dök upp i dörröppningen till sitt rum, men dörren in till Nyx rum var stängd. Hon borde vara där och när hon stängde dörren så ville hon vara ifred. Cathryn var inte riktigt säker. Nyx förflyttade sig ibland lika ljudlöst som en katt och sen hon upptäckt att hon kunde klättra ut på en liten avsats utanför vardagsrummets fönster så var hon nästan lika ofta där som i sitt rum. Dr Terence sjönk ner så hon kom i nivå med Léoninoch sträckte fram handen.
”Goddag på dig,” sa hon. ”Léonin, inte sant?” Léonin nickade och tog artigt Terence hand.
”Vem är du?” ville hon veta.
”Jag heter Minerva Terence och jag ska träffa Nyx. Vet du var Nyx är?” Léonin nickade.
”Hon sa att hon skulle vara på taket tills du försvann,” blev svaret ifrån flickan. ”Hon gillar inte främmande människor.” Sen vände Léonin på klacken, som om hon utfört det som Nyx bett henne om och försvann tillbaka in i sitt rum. De hörde ljudet av pennor som drogs mot ett papper. Flickan målade igen. Dr Terence såg upp på Henderson med ett höjt ögonbryn och Henderson såg generad ut.
”Eh… båda flickorna är lite besvärliga ibland,” ursäkta han sig. ”Vi ska se till att Nyx kommer ner om hon är på taket.”
”Jag tyckte precis ni sa att hon inte visste att jag var här?”
”Hon hörde dig troligen redan när du var i trappen,” förklarade Cathryn. ”Hon vet att det är någon ny människa här och hon är bara barnslig.” Hon sa det sista ganska högt och riktat emot den stängda dörren för att Nyx skulle höra. Det hördes inte ett ljud där inifrån, men hon hoppades att hennes budskap gått fram. Nyx visste att hon var tvungen.
”Hon kommer när hon kommer,” suckade Henderson. ”Lite kaffe så länge? Eller te?” Dr Terence log, men nu var leendet lite osäkert.
”Jag har ju läst rapporterna,” sa hon. ”Jag har väl ändå svårt att begripa… Från trapphuset? Nåja, det visar sig väl.” Henderson försvann ut i köket och Cathryn och Terence slog sig ner i var sin fåtölj medan Wexter och Marsh ockuperade soffan. Tystnaden lade sig och Cathryn insåg att med dessa stela akademiker omkring sig så föll det på hennes lott att bryta tystnaden och hitta ett lagom ofarligt ämne att prata om tills Nyx behagade sluta bete sig som en barnunge och komma in till dem. Hon letade i huvudet efter någon bra öppningsfras och skulle just öppna munnen för att fråga dr Terence om hennes senaste forskningsarbete som hon publicerat när de avbröts av att vardagsrummets fönster gled upp. En smal skugga tog sin plats i rummet. Dr Terence spände sig inte, hon satt kvar och följde konturerna av Nyx som avtecknade sig bakom den tunna gardinen som fladdrade av vinden från fönstret. Fönstret stängdes till med en smäll som fick samtliga i rummet utom Nyx själv att rycka till. Cathryn kunde se antydan till leende hos henne när hon gick längre in i rummet så hon blev synlig. Ibland kunde kattgenerna i henne verkligen visa sig. Hon ignorerade Minerva Terence, medvetet, låtsades som om allt var som det skulle och efter en blick ut mot köket där Henderson och DeBoughe hördes så vände hon sig mot sitt rum för att gå. Cathryn suckade tyst.
”Det här är dr Minerva Terence,” sa hon. ”Hon är psykolog och här för att träffa dig.” Nyx stannade till, vände sig mot dr Terence och stod tyst ett tag och såg på kvinnan. Dr Terence klarade av Nyx kattlika stirrande bra, hon satt kvar och log brett emot Nyx, ett av de där leendena som sa omvärlden att den inte behövde bekymra sig längre, dr Minerva Terence tog hand om alla problem nu. Det verkade inte bita på Nyx.
”Har jag gjort mig förtjänt av en sån också,” sa Nyx efter att tystnaden blivit så påtaglig att Cathryn fann den obehaglig.
”Jag har blivit ombedd att göra en psykologisk utredning av dig,” svarade dr Terence. ”Samma som jag gör med alla soldater inom vår armé. Det innebär ingenting annat än att vi pratar du och jag.”
”Och sen fäller du domen om jag ska leva eller dö? Korrekt? Vad har du för rang?” Cathryn såg hur Regina slöt ögonen en kort stund, som om hon redan gett upp hela idén med att dr Terence skulle hålla i någon som helst psykologisk utvärdering. Wexter öppnade munnen för att säga något åt Nyx, men dr Terence hann före honom.
”Ingen ska dö här,” sa hon. ”Jag har ingen militär rang, jag är civil. Vill du ha en titel kan kalla mig dr Terence eller doktorn, det gör de flesta. Du brukar kallas Nyx har jag förstått.” Nyx gick närmare och klättrade upp i soffan bredvid Regina, satte sig ner på ena knät, andra knät uppdraget och händerna mot underlaget precis som hon vanligen satte sig så fort hon var osäker på något, hopkrupen som en tiger färdig till språng.
”Jag kallas inte Nyx,” svarade hon. ”Jag heter så.” Dr Terence registrerade Nyx rörelsemönster lika väl som hon registrerade Nyx aviga ton och hon verkade besluta sig för att inte kommentera det.
”Vi kommer självfallet prata privat,” sa hon i stället. ”Bara du och jag. Inget kommer spelas in, inget kommer skrivas ned förutom några anteckningar från min sida som jag vill ha för att kunna komma ihåg allt vi pratar om.” De avbröts av att Henderson kom in med en bricka med kaffekoppar. Han ställde ner brickan på bordet.
”Te?” frågade han Nyx samtidigt som han gick fram och rätade på henne och drog ner hennes uppdragna ben så hon blev sittande på ett mer normalt sätt.
”Kläng inte på möblerna,” sa han. Han fick det att låta precis som en tonårspappa som säger åt sin dotter och antagligen var det det som fick Nyx att inte säga något. Hon ägnade sig åter åt dr Terence.
”Om inget ska skrivas ner för omvärlden, varför tar du då anteckningar, Minerva?” undrade hon.
”Det här är inte frågan om något förhör, Nyx,” svarade den fortfarande lika lugna Dr Terence. ”De anteckningarna jag tar är inget som kommer följa med i rapporten jag ska avlägga sen. Du kommer att få möjlighet att läsa igenom den innan jag lämnar ifrån mig den och du får en möjlighet att lämna kommentarer om i fall du tycker att det stämmer eller inte det jag slutligen skriver ner. Eller om du vill att jag ska ta bort något för att det är för privat. Jag är som sagt inte militär utan civil och det finns något som heter tystnadsplikt. Något jag håller hårt på.” Lite för hårt enligt vissa på avdelningen visste Cathryn, men hon drack sitt kaffe och lade sig inte i. Av det lilla hon visste om Nyx kunde hon dra slutsatsen att Nyx faktiskt tyckte om Minerva Terence, annars hade hon redan lämnat rummet. Nu gjorde Nyx sitt bästa för att testa, för att se om hon kunde skrämma kvinnan framför sig. Hon utnyttjade hela registret av djuriskhet som hon hade i sig när hon klättrade över från soffan till Cathryns fåtölj där hon sen tog ett skutt över Cathryn ner på golvet igen så hon landade stående.
”Har du jobbat med ickemänskliga varelser förut, Minerva?” undrade hon och tryckte till på namnet igen som en medveten provokation. Dr Terence ställde ner sin kaffekopp på bordet.
”Det är inget jag behöver svara på,” sa hon. ”Jag har tillräcklig utbildning för det här om det skulle lugna dig.” Nyx log det som Field börjat kalla hennes varulvsleende. En min som var allt annat än betryggande.
”Åh, jag är inte orolig för min skull,” sa hon. Cathryn såg på hennes sneglande blickar på övriga att hon förväntade sig att de skulle ingripa, att de skulle säga åt henne att uppföra sig. När ingen gjorde det och Minerva Terence uppenbarligen inte lät sig skrämmas så gav hon upp. Det djuriska försvann och kvar var bara den avståndstagande Nyx som normalt sett inte lät någon komma innanför hennes murar.
”Jag är inte vidare pratsam av mig,” sa hon. ”Så du kanske får tråkiga timmar. Men visst, säger de att vi ska prata så måste vi väl det. Men inte idag. En annan dag. Jag har annat för mig.” Så med tre snabba steg var hon ute ur vardagsrummet och på väg in till Léonin. Cathryn såg på Henderson och de nickade åt varandra.
”Hon gillar dig,” sa Henderson när dörren in till Léonin stängts. ”Det här kommer på bra.” Minerva Terence verkade krympa ihop och hon skakade på huvudet. Nu såg hon tagen ut, nu visade hon det som Cathryn förväntat sig att hon skulle ha visat inför Nyx.
”Hon gillar mig?” undrade hon och såg upp på Cathryn och Henderson. ”Hon verkade ju hata hela min uppenbarelse!” Henderson skrattade.
”Hade hon gjort det hade hon lämnat rummet tidigare. Hon testade dig.” Minervas händer darrade något när hon grep sin kopp med kaffe.
”Jag kan bara hoppas att jag klarade testet.” mumlade hon.
”Nyx, jag behöver prata med dig.” Field kom raskt ifatt henne på väg ner mot omklädningsrummet och hon stannade. Nog för att de sett varenda bit av henne redan den senaste veckan som gått, men hon kunde ju åtminstone få låtsas att hon hade något privatliv kvar. Hon tänkte inte ha samtal med Field nere i omklädningsrummet.
”Ja, kapten?” Som samtliga andra utom Wexter så hade Field problem med att hon behandlade honom som en soldat behandlar sitt befäl. Det fick honom att bli osäker.
”Det gäller igår,” fortsatte han. Nyx höll minen och låtsades som inget. Två timmar. Hon hade lyckats övertyga dem om att få vara iväg så länge som två timmar och de två timmarna hade hon njutit av sin frihet.
”Löjtnant Taylor och Major Henderson har redan talat med mig om den saken,” svarade hon. De hade inte talat, de hade skrikit, men det behövde inte Field få veta. Hon hade gått in fullt i det som de engelska forskarna kallade fas två. Fullt förvandlad hade hon snabbt tagit sig ifrån de två bevakande soldaterna och lekt högt uppe på taken i skydd av kvällsmörkret. Jagat, ålat sig fram tyst som en katt och spanat på potentiella byten. Hon behövde jakten, hon behövde adrenalinet, men hon visste att hon inte fick göra så. Att gå vart hon ville var en sak, att förvandlas till sin andra form och kollra bort de efterföljande soldaterna för att leka jägare på taken var en helt annan. Henderson och Cathryn hade gjort rätt som skrikit på henne, men de förstod inte behovet. De skulle nog aldrig förstå trodde hon.
”Jag vet att löjtnant Taylor och major Henderson talade med dig. De talade med mig och Regina senare och vi har diskuterat det hela. Du får inte under några som helst omständigheter förvandlas igen om inte vi ger dig tillåtelse.” Orden fick Nyx att tappa masken och hon bara stirrade på honom.
”Jag får inte vad sa du?” Field tog ett steg bakåt och började direkt lukta osäkerhet.
”Förvandla dig utan tillåtelse från oss. Det vill säga under trygga omständigheter där ingen annan kan upptäcka dig. Det du gjorde igår var mycket oansvarigt, Nyx.”
”Det är möjligt, men ni har i alla fall ingen rätt att säga åt mig något sånt!” Nyx visste att hon höjt rösten och hon avskydde att vara den första som gjorde det, men Fields ord fick henne att vilja strypa honom. Han skulle inte komma där och bestämma saker över hennes liv som han inte visste något om! Hon behövde förvandlingen! Hon behövde adrenalinet! Det var en del av henne själv som hon inte kunde, inte fick, trycka tillbaka. Field gjorde en urskuldande rörelse med axlarna.
”Du har visat att du har kontroll över fas två,” sa han. ”Wexter och…” Nyx morrade till och vände sig mot den vampyrliknande mannen som stod en bit ifrån dem.
”Jag behöver inte lyda dig!” morrade hon. Wexter ändrade inte en min åt henne.
”Det behöver du visst,” avbröt han. ”Förvandlas du utan tillåtelse så tänker jag tvångsmedicinera dig med blockmedicin. Jag har sett resultaten från Stiftelse-rapporten. Jag vet att de fungerar.” Nyx var på väg att kasta sig över honom, hennes andra fas ville döda honom och var snabbt vid ytan och pockade på behovet av att tränga fram. Hon tryckte tillbaka sitt raseri och sin andra skepnad och samlade sig. Hon kunde hålla sig lugn en vecka, kanske två utan att förvandlas. Hon hade fått bra utlopp för sin andra fas kvällen innan och det kanske gick att förhandla om saken på ett mer lugnt och stillsamt sätt. När hon var lugn och stillsam. Inte nu.
”Du njuter verkligen av upptäckten att du kan blockera min andra fas, eller hur?” morrade hon och innan Wexter hunnit svara lämnade hon rummet och gick ner till omklädningsrummet och duscharna de hade i källaren av huset. Wexter hade varit sitt vanliga obehagliga självbelåtna jag när han upptäckt detta men Nyx hade inte tillåtit dem att få prova. Eftersom blockmedicin stått i de övriga rapporterna från legosoldatsföretaget som hade hennes syster så antog hon att det inte hade kunnat undvikas. Förr eller senare hade de kommit på det. Det var ett vapen mot henne och det var ett vapen som Wexter med all glädje skulle använda på henne bara han fick minsta lilla chans. Hon blundade när hon slog sig ner på omklädningsbänken, sökte efter Léonin i tankarna och fann bara en svag känsla av flickan. Antagligen var Léonin i skolan, hon verkade trivas bra där. Den här skolan var inte som skolan i Paris och Nyx försökte låta bli att vara avundsjuk på Léonins liv, försökte låta flickan få vara ifred med sina nya vänner hon skaffat sig där. Bandet med Achillies hade den senaste veckan som gått tunnats ut förskräckligt och det oroade Nyx. Utan själsbanden skulle hon tappa lusten att leva igen, precis som när Pierre gått bort. Det kunde dröja ett år, ett par månader, hon visste inte riktigt, men hon visste att det skulle ske. Léonin skulle finnas kvar, men Nyx visste att hon egentligen borde skära av det bandet också. Det var inte rätt emot flickan. Inte nu när Léonin hade all möjlighet i världen att få det där vanliga och bra livet som hon förtjänade. Med en djup suck började Nyx ta av sig de svettiga träningskläderna och vika ihop dem. I Melun hade det varit enkelt. Hon hade skött sig själv och undvikit alla relationer utom Léonin. Plötsligt hade hon en hel massa människor omkring sig som hade åsikter om henne, som hon fick åsikter om, och som hade åsikter om hur Nyx och Léonin fungerade ihop. Hennes relation med Cathryn oroade henne mest. Cathryn hade tydligt visat sitt avståndstagande och Nyx hade börjat behandla henne som luft i rädsla för att hon skulle märka att Nyx egentligen var intresserad. Nyx drog ur gummisnodden från håret och löste upp flätan, sen började hon knäppa av sig bh:n. Hon var trött och ur humör och hon behövde sluta älta. En dusch skulle få henne att må bättre. En dusch och sen lite tid för sig själv nere på stan. Hon hade hittat ett café som spelade en bra blandning av 1900-tals musik, den kunde hon besöka och där kunde hon få vara ifred en stund. Dörren slog och hon lyfte blicken samtidigt som bh:n gled ner för hennes armar. Henderson.
”Tack för att ni visar mig respekt, major,” muttrade hon, men fortsatte ändå att ta av sig bh:n helt och började sen dra ner trosorna. Han lade armarna i kors och lutade sig mot skåpen.
”Sen när blev du blyg?” undrade han. Hon svarade inte, bara blängde på honom och då började han skratta.
”Är du fortfarande sur på mig för att jag grälade på dig igår?” frågade han. Hon slet åt sig en handduk och vände honom ryggen för att gå mot duscharna.
”Du skvallrade för Wexter,” kommenterade hon kort. Han följde efter henne bort till duschrummet.
”Du var oansvarig,” sa han. ”Varför blir du så upprörd? Dåligt samvete?” Hon blängde på honom igen och hängde sen upp handduken på en krok precis bredvid honom.
”Tänkte du följa med mig in i duschen också?” frågade hon. ”Ni tycker ju om att studera mig som om jag vore en intressant form av sällskapsdjur.” Det fick honom att backa ett steg och Nyx klev in under en av duscharna och vred på vattnet.
”Du är inget sällskapsdjur,” muttrade Henderson. ”Så mycket kan man ju i alla fall påstå.” Nyx gjorde en grimas åt honom. De förstod ingenting och skulle aldrig förstå, det var och förblev ett faktum. Hon visste att de hade rätt, det hon hade gjort hade varit oansvarigt och det hade varit riskfyllt, men hon hade levt i Frankrike, rakt under näsan på militären och förvandlat sig tusentals gånger utan att bli upptäckt. Det var inte förrän hon skaffat sig ett liv, förrän hon skaffat sig relationer, som hon hade bivit upptäckt. Hon var inte risken, hon i kombination med alla andra var risken. En tanke slog henne och hon såg upp på Henderson och hejdade sig för ett ögonblick i sitt gnuggande under vattnet.
”Det här förbudet,” sa hon. ”Bara ännu ett av era test, eller hur?” Han såg nästan ut som om han skämdes och hon beslöt att det var så. Precis som på St Claire. De var för trevliga, hon glömde så lätt bort att de inte var något annat än vad vakterna på St Claire hade varit.
”Vad vill ni egentligen, Henderson?” undrade hon. ”Se vart det barkar hän? Vill ni få en ursäkt att döda mig så kan jag ger er en snabbare än så, det är bara att säga till.”
”Nyx, nu lägger du av!” Henderson hade plötsligt skärpt till rösten och han hade hastigt rätat på sig. ”Det där är inte sant och det vet du. Ingen av oss här skulle ha en tanke på att döda dig!”
”Skitsnack, det är era order. Jag har bra hörsel,” påpekade hon när hon såg att han tänkte protestera igen. Henderson drog in andan.
”Hade det varit sant hade jag sagt något…” började han, men Nyx avbröt honom.
”Skitsnack,” sa hon igen. ”Det hade du inte. Ni tror att jag skulle sticka från er imorgon dag om jag visste, och ja, får jag veta att ni tänker döma ut mig så sticker jag. Jag tänker inte bli avlivad som en galen hund.” Hon vände ryggen åt Henderson för att fortsätta tvätta av sig. Hon ville inte låta honom se hennes osäkerhet. Hon var inte alls säker på att hon aldrig skulle vilja det. Kanske hon ville det redan nu till och med, någonstans långt där inne. Léonin hade fått ett bra liv i Sverige, Nyx litade på att vare sig Henderson, Cathryn eller Minerva Terence skulle låta något ont hända med Léonin. Nyx var en annan sak. Hon var ingen människa i deras ögon. Det var inget liv att vara försöksdjur åt ett gäng forskare, utsättas för tester om och om igen, samma sak varje dag. Det var ju det hon rymt ifrån från första början. Nu var hon tillbaka igen. Hennes chanser att ta sig ur det var små, för även om hon inte hade några större problem att rymma från dem i Göteborg om hon bara ville så skulle det inte betyda att hon någonsin kunde sluta springa. Hon hade satt sig i den här situationen själv, för Léonins skull och kanske även delvis för Milan. Människor brydde sig om andra, brukade Léonin säga när Nyx klagade över att det varit enklare förr. Nyx kunde inte annat än ge henne rätt. Hon hade valt att börja leva som människa där nere i Melun, hon hade börjat bry sig om människor, men det var ett faktum att bara för att hon levde som människa så betydde inte det att hon var en. De omkring henne som visste slutade inte se henne som ett monster och hon visste inte riktigt om hon såg sig själv som människa mer för det heller. En hund kunde också offra sig för någon den älskade. Det störde henne otroligt att Gerard hade haft rätt hela hennes liv. Hon klarade sig bättre genom att inte känslomässigt involvera sig med andra, då skulle hon bara kunna lämna Göteborg för alltid. Nej, hon skulle inte kunna sluta springa, men hon skulle inte ha något som höll henne kvar någonstans heller. Hon hade dock redan slagit igång nån slags relation med dem där, med Cathryn, med Léonin som hon aldrig skulle kunna lämna utan att bandet bröts, med Henderson och till och med delvis Minerva Terence trots att hon utstuderat ignorerade psykologen den vecka som gått. Självmord var inget alternativ. Självmord var en feg och dåraktig lösning, men om hon bara släppte kontrollen, fick dem att döma ut henne, då bröt hon detta mönster. Då måste hon välja hur hon skulle agera och kunde inte längre gömma sig bakom alla ursäkter hon nu drogs med.
Léonin satt tillsammans med Minerva när Nyx kom tillbaka till lägenheten. Båda satt med huvudena ihop och verkade försöka lösa några av Leonins mattetal som hon fått i läxa. Det verkade inte gå så bra för nån av dem, men båda skrattade och verkade inte ens medvetna om att hon var där. Nyx stannade i dörren, lät Léonins glada känslor värma henne precis som om hon stått med ansiktet vänt mot solen. Leo var hennes sol just nu, men solen höll på att gå i moln. De senaste fem dagarna hade Minerva varit på plats i lägenheten och medan Nyx utstuderat hade ignorerat kvinnan så vände sig Léonin till Minerva hellre än någon annan där. Minerva var en vuxen kvinna, en normal kvinna som aldrig behövde tröstas och aldrig tas något ansvar för. Med Minerva fick Léonin vara ett barn och bara ett barn. Nyx ville hata Minerva för det, men egentligen var hon mest besviken på sig själv. Léonin såg plötsligt upp som om hon märkt Nyx nedstämdhet och hon lämnade Minerva mitt i en mening och kom fram till Nyx. Nyx kramade om henne.
”Har du haft det bra idag?” frågade hon. Léonin virade sina smala armar om hennes hals.
”Ja, men du var så arg och ledsen ett tag. Nu är du bara ledsen.” Nyx nickade, gjorde sig lös ifrån Léonins armar. Var försiktigt med vad du säger, Leo. Jag vill inte att de vet om vårt band. Leonin såg ner i golvet när hon fick tankarna förmedlade till sig och Nyx kände att hon skämdes. Nyx försökte stänga flickans känslor ute så att Léonin skulle slippa känna den ilska och uppgivenhet som på nytt fanns där i Nyx inre.
”Går det bra med matten?” undrade hon. Léonin tog ett steg bakåt.
”Varför gör du så?” undrade hon.
”Gör vad?” Léonin lade armarna i kors och såg trumpen ut.
”Du stänger av,” sa hon. ”Jag får inte känna vad du känner.” Nyx sneglade på Minerva. Hon visste att kvinnan lyssnade och hon visste att Minerva var en intelligent kvinna. Det skulle inte behövas mycket för att hon skulle lägga ihop ett och annat när det gällde Léonins och Nyx relation. Det kunde bli en fara, det kunde betyda att de började använda Léonin för att ta kontroll på Nyx. På nytt fick hon skuldkänslor för att hon utsatte Léonin för detta. Det verkade som om hon inte hade annat än skuldkänslor för Léonin på sistone.
”Vill du prata om det?” undrade Minerva.
”Prata om vad?” undrade Nyx och låtsades som om hon inte förstod. Léonin kröp upp i hennes knä. Känslan av skuld ifrån flickan gjorde Nyx irriterad. Vad var det med människor att hela tiden ha dåligt samvete så fort de hade en relation till varandra? Nyx hade dåligt samvete för precis allting numera och det verkade inte bättre än att Léonin också hade det. Skulle inte förvåna Nyx om till och med Henderson gick runt och hade dåligt samvete över saker och ting. Det hade varit enklare i Melun, avgjorde hon. Mycket enklare.
”Jag har gjort nått dumt,” viskade Léonin. ”Lova att inte bli arg.” Nyx höll henne ifrån sig så hon kunde möta Léonins blick. På något sätt så visste hon redan vad som skulle komma, men hennes hjärta började bulta snabbare. Léonin såg ännu mer skamsen ut, men Nyx kunde känna en känsla av beslutsamhet ifrån flickan.
”Jag berättade för Minerva,” mumlade hon. ”Om ditt och mitt band.” Nu insåg Nyx att även Léonin var rädd och hon förstod varför när Léonin sekunden efter kastade sig om Nyx hals.
”Snälla, du får inte döda henne!” bad hon. ”Snälla, Nyx. Det gör inget om hon vet vår hemlighet. Hon får inte säga något till någon, har hon sagt. Hon har tystnadsplikt.” Nyx lade en arm om Léonin, men fäste blicken på Minerva. Kvinnan hade blivit rädd när hemligheten kom på tal. Minerva var ingen dum kvinna, hon förstod mycket väl hur viktig den hemligheten var för Nyx, men hon var också beslutsam. Hon rörde inte en min utan satt kvar i soffan, väntade på vad Nyx skulle göra. Nyx lyfte ner Léonin på golvet och reste på sig.
”Leo, kan du gå ner och se vad Cathryn håller på med vid sin bil och be henne att hon kommer upp om tio minuter?” Léonin blängde på henne.
”Du vill bara ha mig ur vägen,” fräste hon. ”Du vill alltid ha mig ur vägen!”
”Ja, för att jag behöver prata om det här med Minerva och jag vill inte att du hör,” erkände Nyx utan att släppa Minerva med blicken. ”Gör som jag säger.” Léonin såg osäker ut och hon var fortfarande rädd.
”Lova att du inte dödar henne,” sa hon. Nyx nickade.
”Jag dödar inte folk längre, Leo,” svarade hon. Det var en halvsanningen, men Léonin lät nöja sig och även om hon fortfarande var sur över att bli ivägkörd så lydde hon Nyx och lämnade lägenheten. Nyx studerade Minerva, drog in hennes rädsla och den märkliga beslutsamheten hos den äldre kvinnan. Tystnaden i rummet hade gått att skära med kniv och Nyx måste beundra Minerva för att hon trots allt satt kvar i soffan och inte lät sin rädsla visa sig i hennes ansikte. Nyx luktsinne lät sig dock inte luras, kvinnan var livrädd. Nyx tog ett steg närmare henne och såg att Minerva flyttade sin hand så att den låg över fickan där hon hade en liten injektor med sömnmedel. Alla i lägenheten hade en sån, det visste Nyx även om ingen sagt det till henne. Hon var heller inte dum. Nu böjde hon sig över Minerva.
”Jag tycker inte om när man snokar i mitt liv, Minerva Terence,” sa hon efter att hon stått tyst och kattstirrat på Minerva ett tag till. Minerva mötte hennes blick, Nyx måste medge att kvinnan antingen var otroligt modig eller otroligt dum.
”Jag har inte snokat, Nyx,” sa hon. ”Jag är här för att utvärdera dig och så länge du inte pratar med mig så måste jag prata med andra.”
”Du håller käften om det här,” avgjorde Nyx.
”Självklart, Nyx. Jag har tystnadsplikt. Som jag redan så många gånger sagt dig.” Nyx tog ett steg bakåt och satte sig i fåtöljen som stod en liten bit ifrån soffan. Tystnadsplikt. Minerva fortsatte att tjata om det ordet, men det var bara ett ord. Det betydde ingenting. Någonstans så hade Nyx vetat om att det bara var en tidsfråga innan Léonin skulle försäga sig, men när hon nu stod inför ett faktum så insåg hon vilken risk hon försatte sig i som ens tog med Léonin till Sverige. Det hade varit bättre för dem båda om flickan stannat hos Milan och flyttat till Australien. Minerva böjde sig fram och slog ihop Léonins matteböcker, en gest som hon antagligen gjorde mest för att få plocka med något.
”Jag uppfattar dig som vädligt hotfull just nu, Nyx,” sa hon. ”Skrämmer det dig att jag vet saker om dig?” Nyx gjorde en grimas.
”Det vet du mycket väl att det gör.” Minerva lade matteböckerna i en hög och förflyttade sen tillbaka händerna så de låg i hennes knä.
”Léonin trodde att du skulle döda mig om du fick veta att jag visste,” påpekade hon. ”Jag rekommenderade ändå Léonin att tala om för dig att hon försagt sig. Varför tror du att jag gjorde så, Nyx?” Någonstans i Nyx så började tankarna att skrika åt henne. Döda henne, Nyx! Döda henne, hon är en fara för dig. Hon äventyrar din säkerhet! Nyx bet ihop.
”Du måste vara otroligt korkad,” svarade hon. ”För du är en fara för mig just nu. Vanligtvis så gör jag mig av med faror som dig.” Minerva svalde, men hon såg samtidigt lugnare ut. Som om bekräftandet av problemet gjorde faran mindre. Hon lutade sig bakåt och lade benen i kors, knäppte händerna i knät.
”Du sa till Léonin att du inte gjorde så länge,” påpekade hon. ”Vill du döda mig, Nyx?” Nyx ryckte på axlarna.
”Monstret i mig vill det,” erkände hon. Minerva drog ett andetag som lät ansträngt, men hon satt fortfarande kvar, tog inte upp injektorn eller kallade på hjälp.
”Är inte du och din andra form samma person?” frågade hon. Nyx satt tyst ett långt tag. Något sa henne att hon stod inför ett vägskäl. Antingen så pratade hon nu, försökte få Minerva Terrence att förstå. Eller så teg hon, gick sin väg och skulle för alltid undra vad som hänt om hon bara pratat.
”Det är svårt att sätta någon gräns egentligen,” erkände hon. ”Visst, när jag förvandlas blir jag som en annan person, men i grund och botten vet vi ju att det är jag som är odjuret, mitt undermedvetna, alla mina instinkter. Så monstret, mitt undermedvetna, vill döda dig. Men mitt medvetna jag vill det inte, mitt medvetna jag tycker om dig, Minerva. För att du är snäll emot Léonin och för att du faktiskt har respekterat mig den här veckan som gått. För den delen skulle mitt medvetna jag inte ens döda Wexter om han inte gav mig en mycket bra anledning. Ändå…” Hon gjorde en paus. ”Om nu Wexter skulle komma i vägen för mig… Jag skulle ju inte direkt sörja över honom.” Minerva såg inte särskilt chockad ut över avslöjandet. Att Wexter inte var Nyx favorit var inte någon nyhet, Nyx hade knappast några varma känslor för den mannen. Nyx lade huvudet på sned och såg på psykologen framför henne som nu satt sig mer tillrätta och inte längre luktade rädsla.
”Om du säger något så kommer jag att döda dig,” erkände Nyx. ”Skrämmer det dig?” Minerva log åt henne.
”Nej,” sa hon. ”Du skrämmer mig inte, Nyx. Och jag kommer heller inte acceptera hot från dig.” Hon lät mycket säker på sin sak och det retade Nyx.
”Tror du mig inte?”
”Jo då, det gör jag. Men om du och jag ska fungera ihop så måste det finnas förtroende mellan oss. Eller hur? Och det går inte att ha förtroende mellan två personer om en person hotar den andra till livet. Jag kommer inte säga något till de övriga, Nyx. Men då vill jag att du slutar hota mig.” Nyx kände sig osäker. Hon gillade inte att känna sig osäker.
”Kommer du att döma ut mig, Minerva?” frågade hon. ”Anser du mig galen? Ostabil?” Minerva skakade på huvudet och precis som så många gånger förut när kvinnan försökt samtala med Nyx så kunde Nyx ana mer medlidande hos Minerva än fördömande.
”Nej, Nyx,” sa hon nu. ”Du är inte galen. Ostabil, ja, kanske lite. Du har svårt att visa dig svag, du har svårt att lita på människor, men det är inget som jag finner förvånande. Ditt yrke i Melun är något vi måste prata om, men jag är inte förvånad där heller. Fångenskap och förföljelse har drivit människor till hemskare saker än så genom tiderna.” Nyx kände att hon motvilligt slappnade av igen.
”Du ser mig som något som går att ”fixa”,” sa hon. ”Eller hur?” Det fick Minerva att skratta.
”Ja, kanske. Jag tycker om att laga trasiga saker. Tror du inte att det går?”
”Alla kungens hästar och alla kungens män skulle inte kunna laga mig, dr Terence,” konstaterade Nyx. ”Koncentrera dig på Léonin istället. Jag vill att hon lagas. Jag vill att hon får det bra.”
”Det har jag redan på min agenda,” lovade Minerva. Nyx reste på sig. Det hade varit en förskräcklig dag och hon var trött, men det kändes ändå bättre av att ha pratat med Minerva. Nyx trodde inte ett ögonblick på att hon kunde ”bli fixad” av Minerva, men om Minerva tog sig an Léonin så lovade Nyx sig själv att hon skulle bli trevligare emot psykologen. Åtminstone sluta att ignorera henne så som hon gjort i en vecka.
”Vi kanske kan komma överens ändå, dr Terence,” sa hon. ”Nu ska jag leta rätt på Léonin och be om ursäkt för att jag körde ut henne.” Minerva nickade.
”Det finns en del vi kan jobba på där med. Men jag är glad att du ber henne om ursäkt och att hon ber dig om ursäkt. Ni har repsekt för varandra och det är stort. Det är något jag finner en väldigt bra grund att börja från.”
”Nyx! Nyx, jag ska få åka till Stockhom!” Léonin kastade sig in i lägenheten utan att bry sig om att ta av sig vare sig jacka eller skor. Nyx höll den ivriga flickan i från sig.
”Skorna, Léonin,” påminde hon. Léonin såg otålig ut.
”Men, Nyx! Hörde du inte? Jag ska få…!” Nyx pekade ut åt hallen där hon såg att Minerva Terrence höll på att hänga av sig jackan.
”Ta av dig skorna och sopa upp snön som du släpat in. Jag kan lyssna medan du gör det.” Full av iver och otålighet började Léonin riva av sig skorna ute i hallen.
”Jag ska få åka till Stockholm,” upprepade hon. ”Minerva ska ta med mig till en skola där, det var för särskilt begåvade konstnärsbarn. Eller hur, Minerva? Visste var det så du sa?” Minerva nickade och hon log åt Lèonins iver.
”Ja, Léonin har en alldeles särskild talang för att måla,” instämde hon. ”Skolan ger en fyra veckors kurs för yngre barn i åldern 8 till 15. De får möjlighet att utveckla sina talanger med hjälp av specialpedagogik inom små grupper av barn.” Nyx log inte. Hon kände hur hela hennes kropp skrek vid tanken på att vara borta från både Achillies och Léonin så länge. Fyra veckor var en månad. De två veckor som hade gått sedan de anlänt till Sverige och Achillies hade hamnat på det där karantänhemmet så hade bandet till hunden tunnats ut så pass att hon knappt kände honom länge. Hon ville inte att samma sak skulle hända med Léonin. Léonin tog Nyx hand och kramade den.
”Jag åker inte om du inte vill,” sa hon. Nyx skyndade sig att blockera själsbandet så hon inte skulle skicka fel signaler åt Léonin.
”Det är inte det att jag inte vill att du åker,” hörde hon sig själv säga. ”Men… fyra veckor är en lång tid.” Hon kände sig irriterad, irriterad över att engelsmännen bestämde saker om Léonin som Nyx ansåg sig ha första rätten att ha en åsikt om, men lika så att de faktiskt på ett mycket enkelt sätt fått Léonin ur vägen. För Nyx var inte dummare än att hon förstod att de ville ha flickan ur vägen så att de kunde komma åt Nyx riktigt ordentligt. Nyx eget fel, hon hade använt Léonin som en sköld emot dem allt för många gånger de sista två veckorna. Ingen av männen eller kvinnorna där i hennes närhet ville att Léonin skulle hamna i kläm så nio av tio gånger fick Nyx sin vilja igenom helt enkelt genom att se till att Léonin var i närheten. Då bråkade ingen, då var allt frid och fröjd. Nyx insåg att hon också, förutom irritationen, faktiskt kände sig sårad. Den vecka som gått sedan Minerva fått reda på om Nyx och Léonins hemlighet så hade Nyx faktiskt tyckt om att prata med psykologen. Hon tyckte inte om att Minerva åter igen blev en fiende.
”Jag får väl åka, Nyx?” tjatade Léonin. ”Snälla, snälla, Minerva säger att jag skulle få träffa fler som tycker om att måla. Hon sa att jag skulle få bo i ett eget rum med havsutsikt.” Nyx kunde inte låta bli att skratta.
”Du vet inte ens vad havsutsikt betyder,” sa hon medan hon åter la armarna om Léonin och drog henne intill sig. Hon stod ett tag och bara drog in lukten och värmen ifrån flickan. Fyra veckor var lång tid, men ingen evighet. Hon hade ingen rätt att neka Léonin något sånt här.
”Självklart ska du få åka om du vill det,” lovade hon. Léonin strålade som en sol.
”Du är bäst!” tjöt hon. ”Då måste jag berätta för Cathryn!” Hon försvann iväg fortare än att Nyx hann säga något mer och det blev bara Nyx och Minerva kvar i hallen. Nyx stod kvar med ryggen åt psykologen, när Léonin försvunnit så brydde sig inte Nyx om att försöka maskera sin irritation.
”Hur kommer det sig att jag inte får veta något förrän det här redan är bestämt?” undrade hon. ”Léonin är mitt ansvar, Minerva, jag skulle uppskatta om du diskuterade såna här frågor med mig innan du diskuterar dem med en tioårig flicka och sen gör det omöjligt för mig att säga nej utan att göra henne obeskrivligt besviken.” Minerva lämnade hallen och gick in i vardagsrummet.
”Jag är mycket ledsen att det blev så,” sa hon. ”Självklart så skulle jag ha diskuterat med dig, Nyx.” Nyx valde att ställa sig i dörröppningen och stå tyst. Hennes stirrande fick Minerva att känna sig obehaglig till mods och kvinnan satte sig ner på kanten på soffan.
”Det här är inte bara för att Léonin är duktig på att måla,” erkände hon.
”Nej, jag förstår det,” replikerade Nyx. ”Tänker du vara ärlig mot mig?” Minerva nickade.
”Jag ska vara ärlig,” lovade hon. ”Det sa jag till dig för redan två veckor sen att jag skulle vara. Huvudorsaken till att jag vill ta med mig Léonin bort i fyra veckor är för att flickan har ganska allvarliga störningar i sitt beteende efter uppväxten i Frankrike och framför allt efter att ha umgåtts med dig så många månader, Nyx. Händelserna sista månaden har satt ganska djupa spår i henne och jag vill helt enkelt göra ärren så små som möjligt. Hon behöver en paus från det här och från dig så hon lär sig att stå på egna ben. Skolan är en specialskola för flyktingbarn och hon kommer kunna möta andra barn som genomgått traumatiska händelser och hon kommer kunna få stöd och vägledning att bli trygg i sig själv.” Nyx stod tyst ett tag och vägde Minervas ord. Så beslutade hon sig för att gå in och slå sig ner i fåtöljen bredvid Minerva, ett tecken på att hon trots allt kunde tänka sig diskutera saken.
”Så det här har inget att göra med allt annat här?” frågade hon. Minerva sträckte på halsen och såg sig om, som om hon ville försäkra sig om att ingen annan var i lägenheten.
”Jag skulle just komma till det,” sa hon i en mycket lägre röst. ”Wexter, Field och Marsh har sett ditt förhållande med flickan, de har letat spår efter hur ni egentligen fungerar ihop. Jag tror inte att de är själsbandet på spåret, så mycket fantasi har de nog inte, men de har ändå konstaterat att Léonin utövar en väldigt speciell makt över dig. Så de diskuterade saken ihop med mig och jag kom fram till den här lösningen. De får möjlighet att övervaka dig och Léonin på var sitt håll och Léonin får möjlighet att komma bort och få specialhjälp emot de psykiska skador hon faktiskt har. Tro mig, Nyx, min prioritering är Léonins bästa, inte Wexters eller Fields.” Nyx kände att mycket av irritationen försvann ifrån henne. Det verkade ju som om Minerva trots allt var ärlig emot henne.
”Okej,” sa Nyx efter att ha suttit tyst ännu en stund. ”Jag hade inte kunnat säga nej ändå. Jag vill dock få möjlighet att ringa och prata med henne.”
”Självklart ska du få göra det!” lovade Minerva.
”Kommer du vara hos henne hela tiden?”
”Ja, eftersom de samtidigt vill ha en psykologisk utvärdering av flickan så kommer jag vara närvarande nästan hela dygnet.” Nyx drog upp knäna emot hakan och virade armarna om sig.
”Fyra veckor,” mumlade hon. ”Det är en lång tid. När åker ni?”
”Inte förrän om en vecka. Jag har lyckats få Wexter att åka till London för fyra dagar, så du och Léonin kan få umgås hur mycket ni vill utan att bli störda. Bra, va?” Nyx nickade. Minerva var ibland för bra för att vara sann, men Nyx visste inte riktigt om hon var beredd på att syna bluffen om den fanns där. Så länge bluffen höll inför Léonin och Léonin fick den hjälp och det stöd hon behövde så fick det vara så.