Flickungen var där igen. Hon satt framför TV:n med hunden i knät och såg på något program som verkade handla om superhjältar. Hon hade superhjältar på hjärnan, den där flickan. Nyx försökte ignorera henne, låtsades som om flickan var henne likgiltig, men i hemlighet så saknade hon de dagar då Lèonin inte var där. Det hade varit Léonins idé med hunden också. För att Nyx behövde sällskap och för att hon behövde någon hon kunde känna kontakt med. Redan dagen efter att Lèonin klampat in i hennes liv och hennes lägenhet så hade de gått till en djuraffär och köpt en liten chihuahua, en hund som var så liten att den rymdes i Nyx ena hand. Leonin hade fått välja honom och hade varit noga med att få vara en del av namngivandet också. Han hade döpts till Akilles och de osynliga själsband Nyx haft med Pierre hade hon nu bundit med Akilles. Med allt vad det innebar. De följande månaderna efter införskaffandet av hundvalpen hade därefter blivit en vana. Nästan varje dag kl 11 så knackade det på dörren. Flickan kom in, tog av sig skorna och ställde dem på hyllan, gick till kylskåpet och tog fram sin mat som hon hade där, sen åt de alla tre, hon, Lèonin och Akilles. Lèonin hade utan ett ord bara accepterat att Nyx åt rått kött, en kort förklaring hade varit nog. Efter att de hjälpts åt att diska och städa undan så tränade de i ungefär en timme. Nyx lärde Lèonin några enkla grepp, några sätt att ta sig ur dem och några smärtpunkter som kunde vara bra att kunna när man inte var så stark. Sen efter en rejäl omgång med lek med hundvalpen så såg Lèonin på TV och Nyx läste medan Akilles låg med magen i vädret brevid Léonin eller Nyx och sov. När det var dags för Nyx att arbeta hade de skiljts åt med ett enkelt ”vi ses imorgon”. Nyx hade försökte intala sig själv att den där händelsen i februari inte betytt någonting. Att Léonin kommit inklampande och hindrat henne hade varit en ödets slump, inget annat. Det betydde inte att Nyx på någon sätt hade någon tacksamhetsskuld. Hon försökte intala sig att hon egentligen mest var besvärad av ungen, att orsaken till att hon köpte kläder till henne och lät henne sova över då och då var för att hon inte ville skämmas för att visa sig tillsammans med flickan och för att det helt enkelt var lättare att låta ungen sova över än att köra bort henne. Så bra ljög hon inte att hon lurade sig själv. Flickan hade kommit in i hennes liv och förändrat hennes liv från jämngrått till något fyllt av glada hundskall och rosa glittriga enhörningar.
Den här dagen hade Lèonin kommit lite tidigare, hon hade varit upprörd och hon hade gråtit. Det var inte ovanligt, men Nyx frågade aldrig om det. Skulle sanningen fram var hon livrädd för att det skulle göra att hon faktiskt brydde sig. Brydde hon sig så var hon svag, brydde hon sig så hade hon skaffat sig en black om foten. Så länge hon var självständig så hade hon väskan i garderoben, färdigpackad, bara att ta med sig om hon behövde sticka. Hon låg i krig, hon hade inte råd att bry sig om småungar som Lèonin. Den här dagen hade Lèonin dock varit mer upprörd än annars. Nyx hade på känn att den här dagen så var det något flickan verkligen ville prata om. Hon hade dock inte sagt något och Nyx visste inte hur hon skulle fråga. Det ringde på dörren. Två korta signaler. Akilles for upp och skällde och Nyx såg reaktionen hos Lèonin. Lèonin visste vem som var där bakom dörren och hon började lukta rädsla. Nyx satt för några sekunder och såg på detta medan två likadana signaler lät ifrån hallen. Akilles hoppade vid dörren och morrade, han kände av Léonins rädsla precis som Nyx. Så reste Nyx på sig.
”Sitt kvar,” sa hon medan hon gick ut i hallen. Genom kikhålet så såg hon en stor bred karl med köttigt ansikte. Han hade sitt glesa blonda hår bakåtslickat och kavajen hade troligen sett sina bästa dagar, men det här var en man som fått för sig att han var flott. Att han hade stil. Det trots spritlukten som nådde Nyx näsborrar till och med genom dörren. Han svajade, inte så mycket att han skulle ragla om han försökte gå, men nog för att visa att han fått mer än tillräckligt att dricka. Nyx öppnade dörren. Vem han än var så skulle han antagligen gå när han såg vem det var han störde.
”Vad vill du?” frågade hon. Hans spritstank blev för mycket när hon öppnade dörren och hon tog ofrivilligt ett steg bakåt, vilket tydligen fick honom att uppfatta det hela som om han var den som hade kontrollen över situationen.
”Min unge är här,” sa han. ”Hon ska hem.” Nyx såg på mannen uppifrån och ner. Frank Millard, så det var så han såg ut, mannen som var far till Léonin. Hon hade svårt att förstå hur något så hiskeligt och spritluktande kunde producera ett sånt barn som Lèonin.
”Hon kan stanna. Jag är inte besvärad.” Frank såg för ögonblicket förvånad ut, sen verkade han ignorera henne.
”Lèonin!” vrålade han. ”Jag vet att du gömmer dig här! Kom hit eller du får stryk!”
”Det får jag ändå!” hördes en gäll röst ifrån köket. ”Gå din väg! Jag tänker inte komma hem! Jag kommer aldrig mer hem!” Fylltratten framför henne gjorde en rörelse för att gå in i lägenheten, men Nyx ställde sig i vägen. Hon gillade inte den här mannen.
”Släpp in mig!” begärde han.
”Kommer du hit så sticker jag kniven i dig!” vrålade flickan ifrån köket. ”Jag lovar! Nyx har lärt mig hur!” Hon lät tillräckligt desperat för att Nyx faktiskt trodde att flickan skulle försöka. Hon beslöt att hejda detta innan det gick så långt. Hon hade inte lust att få ett blodigt lik i sin lägenhet och dessutom så retade mannen henne mer än vad hon ville erkänna. Han var inte snäll emot Lèonin.
”Bäst du går,” sa hon. ”Nu.” Frank Millard blängde på henne.
”Jag har en skuld hon ska betala av åt mig,” sa han. ”Lägg dig inte i.” Nyx lade huvudet på sned och hennes ilska smittade av sig på Akilles och han morrade ännu högre. Mannen såg ner på hunden, avgjorde hundens storlek och sen ignorerade han honom. Utan ett ord till så gav han Nyx en knuff åt sidan och trängde sig in i hallen. Nyx morrade nu lika mycket som Akilles, men för Léonins skull så försökte hon ta det lugnt. Hon skulle inte skrika, inte döda mannen. Bara be honom gå igen. Han hade gått raka vägen in i köket där han hört sin dotter. Nyx såg honom gripa tag i Lèonins arm så att armen under hans köttiga fingrar vitnade. Så fick Lèonin en örfil så hård att Nyx var förvånad att han inte spräckte ögonbrynet på flickan.
”Om du tror att jag tänker få stryk för att du inte gör vad du ska så tror du fel, ditt lilla luder!” väste han. ”Våga aldrig smita ifrån mig igen på det där viset!” Lèonin skrek, den här gången var det av ren skär rädsla, nu fanns inte mycket ilska kvar. Akilles morrade fortfarande vid Nyx fötter, hon kunde känna hans ilska tydligt genom bandet mellan dem. Hon gav honom en order att hålla sig undan. Det här tog hon hand om.
”Släpp henne,” sa hon.
”Lägg dig inte i sa jag!” fräste Frank Millard och hivade sin dotter mot dörren så att hon flög. Nyx fångade upp Léonin precis innan flickan landade i dörrposten. Léonins kropp skakade av rädsla och gråt och Nyx kände en instinktiv vilja att krama om henne. Hon strök i stället flickan över kinden och log åt henne.
”Jag tar hand om det här,” upprepade hon, precis som hon just beordrat Akilles. ”Ta med dig Akilles in i sovrummet är du snäll och stanna där. Stäng dörren om dig.”
”Jag vill inte… inte följa… följa med,” hickade Léonin. ”Snälla! Låt honom inte… jag vill inte… jag vill inte…”
”Du ska inte,” lovade Nyx. ”Lyd min order nu.” Léonin böjde sig ner för att ta upp den morrande hunden och Nyx såg bara rörelsen i ögonvrån. Kniven blänkte till i luften och hon var efteråt inte helt säker på att han verkligen skulle ha skurit henne, men ilskan och hotet tog fullständigt över i henne. Hennes klor åkte ut, hon kände tröjans sömmar spricka när hon växte och hon hörde Léonins skrik, kände hela Akilles ilska strömma genom henne och sen var både hon och hotet utanför dörren. Hon visste att hon hade förvandlats. I den form hon var i kunde hon inte längre tänka klart, allt var bara rött, ilska och behov av att försvara sig och sin flock. Mannen som nyss hållit i kniven var uppträngd mot en vägg, han stod fullständigt stilla, så chockad över monstret framför sig att han inte ens klarade av att springa. Hon kämpade, slogs med sig själv och försökte ta kontrollen igen. Hon måste ta kontroll! Hon fick inte döda honom! Han stank, han var skräckslagen, en liten del av henne ville leka, ville putta på honom så han skulle springa igen, bara för att få jaga, bara för att få tillfredsställelsen när hon äntligen sprang ifatt honom, låta klorna sjunka ner i hans kött. Ett skrik, ett illtjut av skräck från en liten flicka fick henne att komma till sans igen. Hon förvandlades tillbaka, sköt undan de blodröda dimmorna som fyllde hennes huvud. Det gjorde ont i kroppen när hon väl fick övertaget över blodtörsten och hon stod ett långt tag framför Frank Millard och bara andades. Hennes byxor hade gått sönder och tröjan också, hon såg antagligen ut som någon slags She-hulk där hon stod i korridoren och hon backade. Frank tog chansen. Förlamningen i hans kropp verkade släppa och han kastade sig förbi henne, hon hade aldrig trott att den mannen skulle kunna röra sig så fort som han nu gjorde. Hon hörde honom ramla i trappan längre ner, men hon brydde sig inte om honom för närvarande. Léonin grät. Nyx kände Léonins smala armar vira sig om halsen och flickungen begravde sitt ansikte mot Nyx hals. Mellan hennes hulkanden så hörde Nyx otydliga ord om varulv uppblandat med skyddsängel och tack. Det verkade inte riktigt som om Léonin kunde avgöra alls om hon skulle vara rädd eller bara tacksam för Nyx och Nyx förstod att flickan var i chock. Utan ett ord så lyfte Nyx upp henne, bar in henne i lägenheten och la ner flickan på sängen. Någonstans i hjärnan så skrek Major Gerard igen. Vekling! Du blir bortkollrad av några tårar, du gör inte vad du ska! Du har ett reellt hot någonstans på flykt. Han har sett dig, 21-3. Han har sett din förvandling och han kommer att skvallra. Nyx visste att rösten hade rätt. Hon måste hitta Frank Millard, hon måste se till att han aldrig vågade säga ett ord om vad han sett. Minsta rykte om varulv kunde betyda att hon måste ge sig av. Hon ville inte ge sig av. Inte nu. Det betydde att hon måste döda honom, döda Léonins far. Léonin hade krupit ihop i Nyx knä.
”Är du farlig?” undrade hon.
”Ja,” erkände Nyx. ”Men inte för dig. Och jag kan kontrollera det.” Hon hade aldrig känt någon anledning att ljuga för Léonin och hon trodde inte att hon tjänade på att göra det nu heller. Léonin tog in svaret för en stund. Gråten började avta, hon darrade inte lika mycket längre.
”Är du en varulv?”
”Nej, jag är ett genetiskt projekt som militären skapat. Leo, jag måste hitta din pappa, måste se till att han inte pratar om det här med någon. Okej? Kan jag lämna dig för en stund? Jag lämnar Akilles. Jag kommer tillbaka.” Léonin började gråta igen, hon kramade hårt om Nyx trasiga kläder och klängde sig fast.
”Han sa att jag skulle klä av mig inför med hans vän! För att de skulle ta foton för att han var skyldig honom pengar! Jag vill inte! Låt honom inte ta mig!” Nyx lösgjorde sig från flickans händer, drog en filt över henne och stoppade ner Akilles under med en tyst tanke åt hunden att ligga kvar där och trösta Léonin.
”Nej, han ska inte få ta dig,” lovade hon. ”Jag ska gå och prata med honom, men du stannar hos mig nu.” Hon reste på sig innan Léonin hann ta ett nytt tag i de trasiga kläderna. Flickan protesterade inte mer, hon låg kvar och såg på när Nyx bytte kläder. Nyx kände en obehaglig vilja att stanna kvar, hon kunde inte bli fri ifrån känslan. Hon gick. Hon måste gå. Hon måste tala med Frank Millard. Döda honom! väste odjuret i hennes huvud. Döda honom, han är ett hot! Nej, han var Leónins far, hon kunde inte döda Léonins pappa. Inte ens fast han gjort något så fruktansvärt som han nyss tänkte göra emot sin dotter. Lukten av honom var fortfarande stark i trapphuset och Nyx hade inga problem att följa efter lukten ut på gatan. Där blev den svagare, uppblandad med alla andra dofter. Hon sjönk ner på huk och drog handen över asfalten för att sen hålla upp den emot näsan och dra in den vämjelika lukten av gatan. Asfalt, gummi, rester av föroreningar och skor som gått på platsen. Inget där luktade särskilt gott, men hon kunde fortfarande känna lukten av Frank Millard och åt vilket håll han gått, det gjorde det värt pinan. Hon strök av handen emot byxorna och reste på sig igen. Han hade sprungit ner emot floden och antagligen var han på väg hem. Tog hon vägen över taken skulle hon hinna före honom och kunna vänta på honom, men det var bättre att hon följde hans spår på marken, i fall han nu vek av åt något annat håll. Hon hade ingen aning om vad hon egentligen skulle säga och hur hon någonsin ens skulle kunna försöka få honom att förstå varför han inte fick säga något till någon om vad han sett. Du är en vekling, 21-3. Korkade bimbo, du måste döda honom! Nyx visstes att det faktiskt inte spelade så stor roll egentligen om det var Léonins pappa eller inte, det fick inte betyda något mer än hennes egen säkerhet. Ändå gjorde det det.
”Hennes superhjältar börjar färga av sig på dig, Nyx,” mumlade hon tyst för sig själv medan hennes blick gled upp emot hennes sovrumsfönster där lampan fortfarande lyste. Hon började jogga utmed gatan, stannade vid korsningen och vädrade på samma sätt som innan för att ta reda på åt vilket håll han sprungit. Frank Millard följde ett rakt spår emot hemmet, men plötsligt vek det av ner emot den lilla gångbanan utmed floden. Nyx stannade, sjönk ner på huk och vädrade för att försäkra sig om att spåret verkligen så tvärt avvikit. Gångbanan utmed floden var ett farligt territorium, till och med för henne, där härjade en hel del gäng som bestod av muterade flyktingar ifrån kloakerna. De var hennes kusiner på sätt och vis, skapade i labb precis som hon, för att sen bli företagens slavar. Vissa var starka, vissa var snabba, hon hade till och med sett människor med något som liknade gälar och simhud. Nyx hade kommit i kontakt med såna gäng när hon precis kommit ut ifrån St Claires militärlabb men hon var inte alls sugen på att ge sig i kast med dem. Hon tvekade därför ett ögonblick innan hon med beslutsamma steg började följa den lilla gångbanan. En gång i tiden hade den här gångbanan säkert varit ett tillhåll för älskande par, den var fortfarande mycket vacker med sina stora almar som skuggade ner över det brusande vattnet. Gatlamporna var trasiga, när det blev mörkt skulle de susande träden bli till gömställen för rånare och våldtäktsmän snarare än de pittoreska och lite förvildade träd de nu i dagsljus utgjorde. Nyx lystrade och försökte sålla bort trädens och vattnets brus. Längre fram hördes ett skrik och det lät som bråk. Hon stannade och väntade tills skriken och bråket försvunnit och hon hörde en grupp med folk som förflyttade sig från gångbanan ner mot vattnet. Där hörde hon ett plums och sen blev det åter bara vattnet och träden som lät. Hon fortsatte framåt med försiktighet. Vad hon än hört så var det försent för att rädda någon och hon tänkte inte låta Lèonins superhjältar ha påverkat henne så mycket att hon riskerade sin egen säkerhet för främlingar. Hon hade ett eget uppdrag. Vid en trasig parkbänk fanns en tydlig lukt av Frank Millard och blod. Nyx stannade till vid platsen. Något hade hänt, och hon kunde känna ett antal lukter från olika personer som absolut hade varit nere i kloakerna tidigare. Mutanterna luktade aldrig riktigt människa och de kom heller aldrig ifrån den unkna förorenade lukten ifrån kloakvattnet. Nyx följde lukten av Frank och de blodspår hon kunde ana i gräset. Det ledde ner mot vattnet där resten av lukterna sen vek av emot en gallergrind under en av broarna. Franks lukt var försvunnen ner i vattnet och längre ut såg hon en blodig kavaj flyta. Nyx sjönk ner på huk vid vattenbrynet. Då var han borta. Vad som skrämt honom hit var inte viktigt, men vad det än hade varit hade det gjort att Nyx nu kunde återvända tillbaka till sin lägenhet, säker och trygg med att hennes hemlighet skulle förbli en hemlighet. Hon behövde inte döda honom, Léonins far. Hon reste på sig igen. Något hade hänt i henne, och hon visste inte riktigt vad, men hon visste att det var viktigt. Hon hade skyddat Léonin emot Frank och hon var lättad över att ha sluppit döda honom trots att han varit en fara för henne. Hon andades ut.
”Superhjälte,” muttrade hon. ”Jag är inte nån superhjälte.” Så vände hon ryggen emot vattnet och började gå tillbaka.