Nyx sköljde av blodet från händerna i regnvattnet som föll från en stuprännan och hon var noga med att kontrollera att hon inte fått något på kläderna innan hon fällde upp huvan och lämnade liket i gränden. Ingen hade sett henne gå in, ingen skulle se henne gå ut därifrån heller. Ännu ett mord som gått precis som hon ville. Zack hade visserligen inte uppfyllt sin del, han hade misslyckats, men hon måste uppfylla åtminstone en del av avtalet för att det inte skulle bli bråk sen. Bättre att ta det säkra för det osäkra, det var ju ändå bara tre objekt. Hon såg på informationen hon fått av Zack medan hon traskade ner för gatan. Lisette var den nästa. Till det målet hade hon något som verkade vara en hemadress. Det låg inte ens långt därifrån. Regnet hade äntligen upphört nu och i stället hade det blivit ett grått dis som låg som en tung fuktig hinna över hela staden. Fukten fick alla lukter att kännas så mycket tydligare och hon undrade hur vanliga människor hade det med alla lukter. Väl en bit ner på andra gatan passerade hon en lång blond kvinna och tanken vandrade iväg åt ännu ett håll. Den där Cathryn Taylor hade trott att hon var Nyx riddare som skulle rädda henne och Nyx tyckte inte om att hon faktiskt gillade den känslan. Dock så var det ett faktum att den engelska agenten inte visste vad hon lekte med. Nyx kunde inte bli räddad som någon prinsessa i sagan, för hon var ingen prinsessa, hon var monstret i sagan. Löftet till Léonin hade varit korkat, just därför. Nyx de Winter klarade sig själv, det hade hon alltid gjort och hon brydde sig om sig själv och ingen annan. Det var enklast så. När Léonin kom in i bilden hade det inte längre varit så enkelt. Nyx tyckte inte om det, men hon älskade det för mycket för att avbryta det. Huset hon stannade vid påminde lite om hennes eget. Porten in till trapphuset hade små pelare på sidan om, en liten detalj som överlevt slitaget utan att försvinna. Dörren var i glas och det satt en liten dosa där man stack in nyckelkort och knappade in kod. Hon blängde på den. Visst kunde hon dyrka upp enklare lås bara hon fick lite tid på sig, men hon klarade inte av dem när de var kodade. Hon stod en stund och funderade på huruvida hon skulle slå sönder rutan eller om hon bara skulle vänta med Lisette och fortsätta listan ner till nästa mål. Hon hade just beslutat sig för att gå när dörren öppnades av en gammal kvinna med en fluffig liten hund under armen. Nyx fångade snabbt upp dörren utan ett ord och trängde sig in. Kvinnan vred på huvudet efter henne, men Nyx beslöt att inte bry sig. Det gick och kom tusentals människor genom den här dörren och med mössa på sig som hon hade så skulle kvinnan inte ens kunna tala om vilken färg på håret Nyx haft. Hissen var trasig naturligtvis, så hon tog trapporna upp. Hennes gymnastikskor gjorde knappt ett ljud ifrån sig under normala omständigheter, men i den här kala trappan så hördes till och med dem. På tredje våningen kom hon in i en skumt upplyst korridor med gröna väggar och brunröda dörrar där någon tagit en stor penna och ritat ett anarkist-A i svart på väggen till höger. På andra väggen stod det skrivet med något som skulle se ut som blod, men som bara var röd färg, ”Jesus är Död!”. Någon hade sen skrivit med en svart penna, kanske samma som anarkist-A:et, ”men satan lever” och sen hade nån lustigkurre skrivit till med mindre bokstäver under ”Satan was here 2101”. Orden fångade hennes blick. 2101. Det var året då hon fortfarande varit kvar i St Claire. Hon hade rymt precis omkring jul, bara några veckor efter att Pierre dött. Hon kunde minnas sin förvirring över omvärldens alla ljus och lukter, hur skrämmande men också fantastisk den verkliga världen varit. Hon hade lärt sig. Ett år senare hade hon kommit hit, till Melun. Här hade hon skapat sig vad hon trott varit ett hem och ett liv. Vem hade hon försökt lura? Hon knackade på dörren där det stod Lisette Beniôt och ett till namn B. Rueter. I informationen med namn hon skulle eliminera hade det funnits en Benjo. Hon kunde ha tur. Hon knackade igen och försökte höra om det var någon i lägenheten, men det verkade tomt. Inga ljud. Med en axelryckning åt sig själv så började hon gå mot trappen igen. De var inte hemma, de skulle få leva ett tag till tydligen. När hon kommit halvvägs ner för första trappen hörde hon röster och hon stannade. En ung kvinna och en man som talade med varandra. Hon stod kvar och väntade tills de kom upp så hon såg dem och hon kände sig nästan besviken när hon såg att det faktiskt var dem hon trott. Lisette hade en annan färg på håret än på fotot Nyx fått och Benjo hade mer skäggstubb, men det var inget tvivel om vilka de var. Så de måste dö ändå. De bar på matkassar och båda stannade till när de såg henne. Hon log mot dem.
”Benjo och Lisette?” frågade hon och förberedde sig på att börja dra en halvdålig historia som skulle få henne att kunna följa med in i deras lägenhet. Benjo började däremot lukta starkt av rädsla och han skakade hastigt på huvudet.
”Vad synd, för jag hade ett erbjudande till dem. Lite info. Ni vet inte vart jag kan få tag på dem?” Båda skakade på huvudet.
”Nej, du har tagit fel,” svarade mannen. ”Kom, Lisa.” Han trängde sig snabbt förbi henne och Nyx stod kvar ett ögonblick och hörde dem gå in i korridoren hon just kommit ifrån. Hon kände sig lite förbryllad. Han borde inte ha fått besked om Leos död så här snabbt, det var ju bara femton minuter sen hon tagit ut det målet och lämnat honom i gränden. Hon kunde höra Benjo viska i korridoren.
”Lisette, pistolen! Skynda dig! Jag känner igen henne. Hon är hitman.” Nyx svor och fick bråttom upp efter. Kniven som alltid satt i sitt hölster nere vid vristen gled upp i hennes hand samtidigt som hon sprang. Lisette var halvvägs in i lägenheten och Benjo höll i dörren när Nyx med var framme vid honom och trängde sig in. Hon drog igen dörren om sig med ena handen och försökte greppa honom med andra, men han var snabb. Han fick tag i något tungt föremål som stod på det lilla bordet utmed väggen och Nyx kände en hård smäll vid tinningen. Smärtan exploderade i hennes huvud och hon höll inte längre i kniven. Hon handlade utan att tänka. Ett grepp om hans arm, upp med hans rygg mot hennes bröst och sen vrida till om hans nacke. Det krasade till när kotorna bröts och hon släppte honom för att lokalisera vart det andra målet tagit vägen. Hon kunde höra henne i andra rummet så hon böjde sig ner och tog upp kniven från golvet. Sovrumsdörren slogs upp och målet som hon skulle eliminera var nära att eliminera henne med ett ganska illa siktat skott ifrån en pistol. Nyx backade bakåt in i lägenheten och höjde händerna.
”Lugn nu!” sa hon.” Jag är inte ute efter dig. Låter du mig gå överlever du.” Kvinnans hand darrade så hela pistolen vibrerade.
”Du har dödat honom!” skrek hon. ”Du har dödat honom!” Nyx ville muttra för sig själv. Dumma brud. Skott var aldrig en bra lösning, det drog till sig poliser.
”Nej, han har fått stryk, det är allt. Och det var allt jag skulle göra. Låt mig gå nu.” Hon började långsamt röra sig mot pistolens mynning, men den här kvinnan var tydligen inte riktigt så korkad som Nyx hoppats. Hon böjde sig ner och la ett finger på sin pojkväns hals och Nyx var redan på väg att ducka när hon hörde tjutet av ilska och sorg från sin fiende. Kulorna slog genom dörren och Nyx kände hur en kula nuddade vid benet. Hon svor igen och ändrade ställning så hon satt i skydd av den bärande väggen som kulorna antagligen inte skulle gå igenom. Hon räknade kulorna och kom fram till att kvinnan hade två kvar om magasinet varit fullt. Smärtan i ansiktet var irriterande men än så länge inte så mycket mer. Det rann blod ner i hennes ena öga och hon förstod att ögonbrynet antagligen hade spruckit.
”Lisette, låt mig bara gå! Jag kommer inte göra dig något!”
”I helvete heller!” Ett skott till satte sig i dörren och Nyx duckade fast hon egentligen inte behövde. Hon såg på dörren. Den var sönderskjuten, men utanför hördes ljud av någon som bytte magasin. Nyx betänkte sig inte ens sekund, med ett hopp var hon genom dörren, kastade sig över målet och medans ena handen greppade pistolen och vred den ur kvinnans hand så begravde den andra kniven i punkten mellan nacken och skallen. Hon vred till och målet andades häftigt till för att sen med ett ryck sluta upp med att röra sig. Nyx flyttade på sig innan hon drog ur kniven så blodet som forsade ut inte skulle spruta på kläderna. Hon såg ner på sina händer. Blod igen. Hon borde tvätta av sig, men det här hade redan tagit för lång tid. Hon måste därifrån innan polisen dök upp. Hon klev över kropparna och skyndade sig in i badrummet. Vattnet blev rött när hon stack in dem under kranen och vattnet gick på. Hon gned av dem hastigt och torkade sen av dem på en handduk som hängde där. Det DNA hon skulle lämna efter sig skulle vanliga polisen inte få något vettigt av, hon var egentligen inte orolig, men hon valde ändå att ta flaskan med toalettrengöringsmedel och dränka in handfatet och handduken med. De flesta sådana rengöringsmedel innehöll blekningsmedel som bröt ner eventuellt DNA till oigenkännlighet. Hon hade blodstänk på jeansen, men det var inget som hon behövde bry sig jättemycket om. Det kunde likaväl ha kommit från hennes eget sår. Hon klev över Benjos lik en gång till och fick flytta honom med foten för att kunna komma ut genom ytterdörren. Det var tyst i korridoren, men hon kunde höra en siren på håll. Nån hade redan ringt så då hade hon bråttom. Hon strök av kniven på Benjos kläder innan hon stängde den brunröda dörren och började röra sig ner mot gatan. Kniven åkte tillbaka i hölstret där hon brukade ha den. Utanför på gatan var det lugnt och även om det kliade i henne att springa därifrån så gick hon. Hon svängde av in på en större väg och började röra sig mot bron där hon kunde ta sig över till sitt eget område. Bakom sig hörde hon hur en bil stannade vid huset och hon behövde inte vända sig om för att veta att det var en polisbil. Polisen i Melun var lättköpta, men en skottlossning kunde inte ens de strunta i. Hon märkte att hon nynnade på Everyday när hon rörde sig nedåt gatan och hon skakade på huvudet åt sig själv. De där melodierna hade hon lärt sig lyssna på för att Pierre lyssnat på dem. Han hade lärt henne att använda dem som meditation för att hålla sig lugn. Koncentrerade hon sig på en riktigt bra låt så kunde hon låta bli att tänka på hur gärna hon hade velat slita ut hjärtat ur kroppen på fienden och ta sig en tugga. En annan bil körde upp bakom henne och hon svor tyst när hon märkte att även det var en polisbil.
”Du där i mössan! Stanna!” Den barska rösten kom från en uniformerad gråhårig man som stack ut huvudet genom rutan. Nyx stannade. Det var ingen idé att springa, då skulle de bara anstränga sig desto mer. Polisbilen stannade och båda polismännen klev ur. Den gråhåriga var lätt överviktig, men den yngre, en mörkhårig kille som såg riktigt bra ut, verkade mer på alerten. Han höll sig en bit ifrån och avvaktade medan hans äldre kollega gick fram till henne.
”Vad har hänt med dig?” frågade han och pekade på hennes blodiga ansikte.
”Jag och pojkvännen bråkade. Bry er inte om det.”
”Var bor du?” Nyx nämnde ett hus längre ner på samma gata som hon verkligen kom ifrån och hon såg att han vägrade acceptera det. Han hade redan bestämt att hon hade något med skottlossningen att göra.
”Det är nog bäst du följer med tillbaka,” sa han. Nyx stod kvar.
”Nej, det är det inte,” svarade hon. ”Jag ska hem till mig och jag behöver lugna ner mig.” Den äldre polisen såg trött ut.
”Legitimation, tack,” sa han och sträckte fram handen. Nyx bet sig i läppen. Hon ville inte döda de här personerna, de gjorde bara sitt jobb, men kanske hon var tvungen.
”Jag lämnade den hemma,” svarade hon, men hon blev uppknuffad mot bilen och nedtryckt med ansiktet mot den varma motorhuven. De hade sett tveksamheten hos henne, hon var såld. De visste att hon ljög. Hon förbannade sig själv medan hon kände polisens hand söka utmed hennes kropp efter vapen. Det tog inte lång stund förrän han hittade kniven och han drog upp den.
”Bråk med pojkvännen, va?” Nyx försökte räta på sig.
”Det är inte förbjudet att ha kniv,” började hon, men blev genast nedtryckt på huven igen och hon kunde känna kallt stål om handlederna. Hon började i huvudet nynna på Everyday igen. Hon måste hålla sig kall, annars gick det här åt skogen. Hon vred på huvudet och såg att den andre polisen hade handen på vapnet, men han hade inte dragit det än och han slappnade av nu när hon var i handfängsel. Hon rätade på ryggen och den här gången lät polisen henne göra det. Han sträckte ut handen för att ta tag i hennes arm och hon tog ett steg mot honom i stället samtidigt som hon spräckte kedjan på handbojorna så hon fick händerna fria. Ett slag var allt hon behövde ge honom för att han skulle tappa fokus och den andre polisen hade inte vapnet uppe. När han sköt var hon inte längre där, hon tog två hopp i en halvcirkel så hon kom upp bakom honom och trots hans polisträning hade han inte en chans när hon fällde honom och fick tag på hans vapen. Den äldre hade fått upp sitt vapen och riktade det mot henne, men upptäckte att han riktade det mot sin partner och hejdade sig. Nyx sköt båda i huvudet och när kroppen hon höll i segnade ner på asfalten kände hon att det började regna igen. Regn betydde inga spår. Hon förflyttade sig bort till stället där den äldre polisen låg och plockade upp sin kniv, sen var hon därifrån. Hon sprang bara ner för två gränder, sen fällde hon ut klorna och klättrade upp för en stupränna så hon kom upp på taken i stället. Det var en säkrare väg för där letade de inte efter henne. Regnet gjorde taken hala, men hon litade på sin balans nog för att ändå våga småjogga tvärsöver och sen ta ett hopp över till nästa byggnad. Vissa hus stod så nära varandra att det skulle ha varit möjligt för en vanlig människa att hoppa mellan dem, men vissa krävde att hon tog i. Hon stod ett tag och tvekade vid ett hopp, men så beslöt hon att ta chansen. Hon landade på fötter och händer och såg till att det blev till en mjuk rullning så hon inte behövde skada sig mer än nödvändigt. Sen tog hon sikte på en ventilationstrumma som stack upp en bit. Hennes handleder smärtade och hon måste se om dem. Dessutom måste hon ta av sig de trasiga handbojorna. Hon slog sig ner och slet loss en bit ståltråd som någon använt för att tvinga ihop gångjärnet på ventilationstrumman med. Handbojor var egentligen inte så svåra att dyrka upp, men det regnade och hon halkade på sitt eget blod som droppade ner från pannan. Det tog henne förskräcklig tid med den första och hon såg att handlederna tagit stryk av att hon slitit av kedjan mellan dem, de blödde efter skärsår som blivit av kanten på handbojorna. När handbojan äntligen föll ner i hennes knä såg hon på den andra med en kritisk min. En kvar och hon hade redan suttit här en halvtimme. Förbannad på sig själv och på världen i allmänhet slet hon tag i den med ett morrande och med ren fysisk råstyrka tvingade hon upp metallen. Såret i handleden blev värre och när hon väl lyckats få sönder metallen så blödde det ganska kraftigt. Hon slet sönder ena ärmen på tröjan och lindade om såret så blodet inte rann, sen reste hon på sig igen. Halvtimmens jobb hade i alla fall sett till att såret i hennes panna inte såg färskt ut längre, det var bra. Hon började röra sig bortåt mot sitt eget område, klättrade över taken och smet genom gränderna som en skugga. Hon trivdes på taken. Hon trivdes högt upp där hon slapp lukterna av sopor och där hon slapp ljuden från trafiken som alltid störde hennes hörsel från att höra vad som var relevant. På taken var det en annan värld, en bättre värld där så mycket elände inte syntes. Hon halade sig ner för en stupränna och tog sig bort mot bron som ledde över floden. På andra sidan var hon säker igen, där störde inte någon henne med irriterande frågor, där hade hon en konstig känsla av trygghet. Hem. Ordet hade aldrig haft någon mening för henne innan, men på sistone hade hon förstått innebörden av det. Hem var där man var trygg, där man hade vänner och fiender och där man hade ett liv. När hon kom upp på bron tog vinden tag i hennes våta kläder och hon drog regnkappan tätare om sig och fällde upp huvan så hon skyddade såret i ansiktet. Precis när hon kom av bron lugnade sig vinden och en välbekant lukt smög sig in i hennes näsborrar. Hon lyfte huvudet och vädrade. Parfym. Framför sig, säkert bara tjugo meter från henne, såg hon ryggen på en välklädd slank kvinna i marinblå rock. Leendet var i Nyx ansikte redan innan hon tänkt sig för och med snabba steg följde hon efter Taylor och insåg att hon var på väg in i affärskomplexet som låg en bit bort. Taylor verkade inte märka henne och Nyx höll sig på avstånd, väl medveten om att hon antagligen skulle börja bete sig orationellt om hon kom nära Cathryn igen. Hon stack ner händerna i fickorna så hennes blodiga handleder inte skulle synas när hon gick efter in i köpcentrumet. Cathryns gestalt försvann bland människorna som rörde sig där inne, det var fredag och det betydde att de flesta människorna var ute för att handla inför helgen. Regnet gjorde naturligtvis att de valde en av de få galleriorna där i området så de slapp gå utomhus. Nyx hade ändå inte svårt att leta rätt på Cathryn, hon kunde urskilja doften av henne i en hop på tusen trodde hon. Sval, elegant och så kvinnlig att Nyx blod ville koka över av längtan. Det var fysiskt, det var inget annat än en fysisk reaktion, men hon kunde inte förtränga den. Hon såg Cahtryn efter en liten stund när hon lokaliserat hennes doft till caféet som låg i mitten av gallerian. Cathryn höll precis på att köpa något och Nyx stannade, lekte lite med sina sinnen för att försöka avgöra vad Cathryn köpt. Det var för mycket lukter omkring henne för att Nyx skulle kunna känna dofterna klart, men när Cathryn klev upp på den lilla upphöjda plattformen där borden stod så fick Nyx lättare. Te trodde hon. Det var klart, engelsmän drack ju te. Det som låg på det lilla vita fatet verkade vara en biskvi med citron. Cathryn hade fortfarande inte sett henne, hon tog av sig rocken, hängde den bredvid sig på en annan stol och slog sig sen ner. Hon hade visst köpt en tidning också, för hon tog upp en och började läsa. Doften av parfymen började göra Nyx yr, började få henne att göra dumheter. Hon insåg att hon var på väg mot Cathryn, att hon gick i en halvcirkel så hon skulle kunna komma upp bakom Cathryn och hon förbannade sig själv, samtidigt som hon fortsatte sin väg genom folkhopen som rörde sig omkring henne. Nyx behövde inte smyga, att röra sig ljudlöst satt i hela hennes sätt, och Cathryn märkte henne inte förrän hon var ett par centimeter från hennes öra.
”Bu,” sa Nyx och skrattade när Cathryn hoppade till och nästan spillde te i knät. Cathryn vände sig om och stirrade på henne, uppenbarligen förvånad över att se henne.
”Du skräms,” sa hon sen och log mot Nyx. Hennes leende fick Nyx leende att bli bredare och hon stod där och bara tog in hela Cathryns gestalt en stund. Cathryn såg road ut när hon såg på Nyx.
”Ville du något särskilt?” frågade hon. Nyx flyttade på sig så hon stod framför Cathryn.
”Nej,” svarade hon. ”Vad använder du för parfym?” Cathryn lade huvudet på sned och såg fundersam ut.
”Dunhill nånting. Kommer inte ihåg. Hur så?” Nyx böjde sig fram mot henne, på väg att kyssa henne, men hejdade sig när hon bara var några centimeter från Cathryns läppar.
”Inget,” svarade hon. ”Ingenting.” Cathryn såg fortfarande lugn ut och gjorde inte en min av att flytta sig, men Nyx kände en svag lukt av osäkerhet som blandade sig med parfymen.
”Är du alltid så här framfusig?” frågade Cathryn. Nyx skrattade till och rätade på sig igen. Herregud, Cathryn måste tro att hon var tokig. Så där betedde sig inte människor. Cathryn fick henne att glömma allt hon lärt sig om människor och deras sätt att umgås, hon måste skärpa sig.
”Nej,” sa hon. ”Inte vanligtvis. Inte med kvinnor.” Cathryn lutade sig lite bakåt och trots lukten av osäkerhet så såg hon fortfarande lite road ut.
”Jaså? Du verkar ganska säker på vad du vill ha av en kvinna.”
”Misstycker du?” Cathryn skrattade.
”Ser jag ut att misstycka?” Det fick Nyx att skratta även hon eftersom trots att Cathryn var osäker så var det heller ingen hemlighet för Nyx att kvinnan framför henne fann Nyx otroligt eggande. Hon flyttade sig undan ett steg och försökte kontrollera sina förbaskade instinkter som sa åt henne att stryka sig som en katt emot Cathryn.
”Har du hört något från dem?” frågade hon. Cathryn skakade på huvudet.
”Nej, men de skulle ringa i kväll. Kanske vi kan ses då?” Nyx nickade medan hon insåg att lukten av osäkerhet från Cathryn förstärkts samtidigt som hennes sexlust höjts även den, så där som de flesta män brukade reagera när de mötte Nyx. Nyx försökte tvinga bort sitt leende som hon hade, men lyckades inte. Hon ville ha Cathryn och att Cathryn uppenbarligen ville ha henne gjorde inte saken bättre.
”Vad har hänt med ditt ögonbryn?” frågade Cathryn. ”Och din handleder? Behöver du hjälp med det där?” Nyx skakade på huvudet.
”Nej, det är inget. Du vet vart du ska fråga efter mig,” sa hon. ”Vi möts där ikväll.” Hon måste bort därifrån, nu, innan hon gjorde något dumt. Hon försökte koncentrera sig på något annat, på bilderna av de döda hon lämnat efter sig för bara någon timme sen i en lägenhet på andra sidan Seine. Hon böjde sig åter fram mot Cathryn och såg in i hennes ögon.
”Jag har ögonen på dig, Cathryn Taylor,” sa hon. ”Var försiktig.” Med de orden lämnade hon henne, mer eller mindre flydde från Cathryn igen. Huvudet på henne ville explodera av känslor hon inte ville ha där, och de olika viljorna i henne förde en kamp stridigare än aldrig förr. Det skulle vara så enkelt att bara locka Cathryn i säng, hon hade känt på lukten att Cathryn fångats av hennes leenden, precis som de flesta män. Hon hade inte tid med att känna så här! Med den eviga frågan ”varför just jag?” i huvudet halvsprang hon genom de grå gränderna på väg hemåt. Hon brydde sig inte ens om i fall Cathryn följde efter henne, hon var för snabb för Cathryn i alla fall. Cathryn var bara en människa. Hon var bara en människa och ändå så kunde Nyx inte släppa lukten av henne, hennes leenden och hennes mjuka sköna röst som Nyx skulle kunna lyssna till i evighet.
”Vänta, jag behöver veta… ”Cathryn vände sig om, men Nyx var borta. Cathryn såg sig om bland folkmassan som i maklig takt rörde sig runt henne, men hon såg inte det där långa svarta håret någonstans och hon blev irriterad på sig själv. Fem år som operativ MI6 och hon tappade bort en kvinna så vacker att man borde se henne lysa som en stjärna bland tusen människor. Hon knäppte med en irriterad rörelse på e-tidningen hon hade och fortsatte läsa, men tankarna ville inte stanna kvar vid texten framför henne. Hon hade fallit för Nyx, det visste hon. För en gångs skull var det inte Cathryn Taylor som var jägaren, det var Nyx. Cathryn borde bli orolig med tanke på alla underligheter som Cathryn fått höra om henne. Cathryn hade aldrig läst ”De tre musketörerna” särskilt väl, men hon hade sett filmen nån gång för länge sen och hon hade för sig att Milady de Winter, den vackra lönnmöderskan, svek hjälten i slutet. Satans kvinna. Cathryn vore en idiot om hon lät en kvinnas sensualitet bli ett problem. Hennes e-com pep till och hon öppnade upp linjen. Ingen hade det här numret om det inte gällde jobb.
”Ja?” Det var ingen bild, men det hade hon inte förväntat sig.
”Jag fick informationen tidigare än jag räknat med.” Cathryn kände igen den pipiga nasala rösten på mannen, Källan som Cathryn valde att kalla honom, men ville ändå vara säker. Härma röster var inget svårt och militären hade onekligen fria resurser till precis allt här i Frankrike.
”Så trevligt,” sa hon. ”Jag antar att mr Harley kommer tacka dig.” Hon hörde ett litet kort skratt, det där välkända som avslutades med ett flämtande andetag, som om mannen glömt bort att andas.
”Mr Davidsson kommer bli mycket nöjd,” svarade han. Cathryn log. Kodorden var fåniga, hon hade varit nära att skratta när chefen gett henne orderna första gången hon skulle ut i fält, men de var effektiva.
”Då så,” sa hon. ”Nå?”
”Betalning som vanligt,” påpekade Källan och Cathryn hade inte förväntat sig något annat med det heller. Hon navigerade snabbt bort över nätet och lade in en girering på kontot, som vanligt. Hon tyckte om Källan. Mannen lät som om han ständigt hade astmabesvär, men var han en gång köpt så förblev han så och lät sig aldrig köpas av någon annan. Som om mannen hade en slags konstig heder, trots att han förrådde sitt eget land.
”Åh, så mycket.” Mannen lät mer än nöjd, men lite undrande. Cathryn förklarade snabbt varför hon lade på mer pengar än vanligt, att informationen var så hemlig att inte ens Frankrikes vanliga militära underrättelsetjänst visste om det, hon misstänkte att inte ens Frankrikes Säkerhetspolis visste om det, och då var det hemligt, för La Police de Sécurité var en av världens bästa underrättelsetjänster.
”Vad är det för brud?” undrade Källan. ”Har du hittat henne än?”
”Inga kommentarer, Källan, det vet du.” Hon kunde höra några småljud som gick att tolka som missbelåtna grymtningar.
”Nå, jag crackade deras dator igen och lyckades höra deras planer. Korkade militärer. De sitter på jordens säkerhetsgrejer och så har de inte vett att stänga av micken på datorn när de planerar hemliga militära superoperationer.” Ett nytt skratt hördes och den här gången skrattade han så han flåsade ordentligt. Cathryn sa inget, bara väntade tills skrattet gått över.
”De vet vart hon bor,” fortsatte Källan. ”De förbereder en attack där. Klockan ett om jag förstod deras dumma militära snack rätt. De skulle träffas tolv och förbereda sig, de har hyrt en lägenhet på adressen Rue Chapu 13:4. Det verkar som om de förbereder sig att gå i strid mot en noshörning minst, de kommer använda Terminator-pistoler, men de var noga att påpeka för några av de nyare att de inte får döda henne om hon inte försöker döda dem. Verkar som om du har att göra med en farlig brud.” Cathryn kunde inte låta bli att flina till.
”Kanske farligare än vad du och jag någonsin kan fatta,” svarade hon. ”Tack, Källan. Vi hörs vid om du hör något mer.”
”Lita på det, tjejen!” Linjen kopplades ner och Cathryn tog åter upp sin e-tidning. Ännu en orsak till att hon tyckte om Källan. Mannen verkade klara precis allt som han fick i uppgift, om det så vore att cracka huvuddatorn i Frankrikes innersta bunker. Antagligen arbetade mannen inom murarna på antingen La Deféns eller kanske till och med inom murarna för någon större militäranläggning, vilket gjorde honom riktigt modig om han då vågade sig på att sälja uppgifterna. Straffet för spioneri i Frankrike var döden och säkerhetspolis och militär brukade se till att det kom som en belöning snarare än ett straff. Hon tog en munfull te och svalde ner det. Ingen vidare kvalitet på det här stället, men det fick duga. Nyx de Winter ville inte släppa hennes tankar medan hennes ögon vilade på nyhetstexterna framför henne. Hennes frågor och hennes beteende gav Cathryn vissa vinkar om henne, att Nyx var genmod hade ju stått klart redan första gången de träffats, men vad för hemlighet hon än hade så hade Cathryn lovat sig själv att nysta upp den.