Motellet vid motorvägen var ett lågt tvåvåningshus som sträckte sig ut som en flygel mot den lilla affären som låg bredvid. Nyx mage morrade åt henne när hon tänkte på mat och hon visste med sig att hon varit tillräckligt irriterad sista timmen för att Milan skulle vara färdig att hoppa ur skinnet. Han vägrade låta sig skrämmas av henne och hon försökte låta bli att skrämma honom också, men han var rädd, det kunde hon känna på lukten. På något sätt kändes det som om att även om de officiellt gjort en deal så var han ändå hennes gisslan. Hur illa hon än tyckte om saken så visste hon att han skulle bli det officiellt om det var så att han försökte lämna henne, så för att försöka undvika det hade hon sett till att ta hans bunt med sedlar så han åtminstone skulle ha svårare att bara ge sig av från henne. De följdes alla åt in till receptionen och det visade sig att den var automatisk och bara tog kort. Hon muttrade medan hon letade upp det kontantkort som hon fått av Fabrice det senaste uppdraget. Det borde fungera och vad hon visste var det inte var kopplat till någon bank eller något namn. Hon tog ett tvåbäddsrum, det var billigast och hon och Léonin kunde alltid dela på sängen. Automaten spottade ut två stycken nyckelkort åt henne och hon räckte det ena åt Milan tillsammans med några sedlar.
”Du och Léonin kan väl se vad ni hittar i automaten där,” sa hon och pekade på en automat som sålde hamburgare och något som liknade en bild på friterad kyckling.
”Är inte du hungrig?” Hon visste att han skulle fråga redan innan han gjorde det och hon kämpade för att behålla det oberörda leendet. Hon kunde döda för att få i sig kött just nu. Döda.
”Nej, inte särskilt. Ät ni.” Hon vände hastigt bort ansiktet från dem och började gå ut. Hon kanske hade tur och hann äta innan de var klara. Hon skickade en önskan åt Léonin att uppehålla Milan så länge som det gick och Léonins nick och känsla av samförstånd sa henne att meddelandet var uppfattat. Achillies skällde och hoppade upp och ner i snön när de kom ut på gården igen, han förmedlade en hög med lyckokänslor över att slippa sitta stilla i bilen mer och snön var en rolig leksak att syssla med ett tag, trots kalla tassar och kall mage. När han såg henne gå mot affären sprang han bort till henne igen och höll sig vid hennes fötter. En mager kille med finnar i ansiktet pekade direkt på hunden när Nyx klev in genom dörren på affären.
”Hundar får inte tas med in här,” sa han. Nyx bet sig i läppen. Hon var van vid Melun, där behövde hon aldrig fråga om lov för saker, där gjorde hon bara.
”Achillies, vänta utanför är du snäll,” bad hon och skickade en bild på ett stort ben som han skulle få bara han var snäll och satte sig utanför. Achillies slokade med öronen, hans tassar skulle bli iskalla om han satt ute för länge, men med ett löfte om att hon skulle skynda sig fick hon honom att med svansen moloket mellan benen gå ut. Den finniga killen såg nöjd ut och Nyx muttrade för sig själv medan hon snabbt norpade åt sig ett stort hundtugg, en burk mjukfoder och det kött hon hittade i kyldisken. Hon hittade en urfånig kylväska i form av en röd läskburk också. Med detta i händerna tog hon sig till disken och betalade. Den finnige killen såg med misstänksamhet på hennes kontanter, men han tog i alla fall emot dem och hon fick rätt växel tillbaka. Hon packade ner köttet i kylväskan och tog hundtugget i handen. Sen skyndade hon sig runt huset så hon kom undan från parkeringen. Hon hade fortfarande bilen i ögonvrån, så mycket litade hon inte på Milan att hon släppte honom ensam med Léonin och bilen, men hon utgick från att han inte skulle se henne där hon satt, lutad mot en liten utskjutande del av byggnaden. Achillies hoppade åter upp och ner och hon fick huvudet fullt med bilder på burkar med hundmat. Hon tog upp en burk och öppnade lockat på den. Han fick äta direkt ur burken, det var enklast, men hon varnade honom för de vassa kanterna. Sen satte hon i sig en del av köttet hon köpt. Det var nötkött, dyrt som tusan, men det berusade hennes sinnen fullständigt när hon satte tänderna i bitarna. Hon kunde inte motstå impulsen att faktiskt slicka rent förpackningen efteråt och sen slickade hon noga av händerna från alla spår av kött. Hon kunde se Milan och Léonin gå in i affären och hon reste på sig, borstade bort snön och gick efter. Achillies och den lilla röda kylväskan fick stanna utanför igen. Hon kunde höra Milan, med sin underliga ryskklingande franska, förklara för Léonin att man inte bara skulle var noga med att äta mager mat utan att man också måste vara noga med vad för slags mager mat man åt. Nyx kom upp precis bakom ryggen på dem innan de märkte henne.
”Fungerade inte automaten?” frågade hon. Milan hoppade till och vände sig tvärt.
”Gör inte om det där!” väste han. Hon lade huvudet på sned.
”Vad då?” undrade hon.
”Smyga dig på så där!” morrade han. ”Nej, det fanns bara skräpmat där. Jag gör en pestosallad i stället. Är det säkert att du inte vill ha?” Hon skakade på huvudet. Köttet i hennes mage började göra verkan och hon var lugn igen, mätt och fylld av energi. Léonin tjatade om godis, lakrits den här gången, och Nyx plockade upp en förpackning åt henne. Åter var Milans hand där och hejdade henne.
”Vet du att sån där billig sötlakrits innehåller gammalt slaktavfall?” frågade han. Nyx såg på korgen han tagit och som han redan fyllt med pastaskruvar, en glasburk med något grönt klegg i och grönsaker som Nyx inte kunde namnet på. Bland all denna nyttiga mat låg det fyra stycken små flaskor med alkoläsk. Hon kände igen dem från Rolling Records, de hade de där flaskorna med färdiga drinkar i kylen visste hon.
”Men du dricker alkohol,” påpekade hon. Han fnös och lade tillbaka påsen med lakrits där hon tagit den.
”Alkohol ökar förbränningen av maten,” svarade han. ”Här, lilltjejen, du ska få se att det här är mycket godare.” Han plockade upp något som verkade vara choklad, men med en massa stämplar på om hur mycket nyttigare den chokladen var jämfört med annan choklad. Som bevis på sin nyttighet kostade den fyra gånger så mycket som vanlig choklad.
”Jag vill ha lakrits!” tjatade Léonin. ”Varför kan jag inte få det? Nyx ger mig alltid lakrits!”
”Men Nyx är uppenbarligen inte noga med att överleva sin trettioårs dag,” avbröt Milan. ”Kom nu!” Nyx gjorde en snabb rörelse åt Léonin att inte diskutera mer. Det var bra om de inte syntes för mycket för de var troligen efterlysta och förövrigt var det säkert bra för Léonin att äta nyttigare. De sedlar Nyx räckt över åt Milan räckte inte till den mat han nu handlade så Nyx fick lägga till lite, något hon inte protesterade över. Rent tekniskt var det ju ändå hans pengar de alla handlade för. De följdes åt upp till rummet efter att Nyx hämtat ryggsäcken ur bilen och hon märkte att Milan slängde en undrande blick på den röda kylväskan, men han frågade inget. Rummet var litet och antagligen var det inte alls något tvåbäddsrum utan ett enbäddsrum som de med våld och vilja klämt in två sängar i, men det lilla pentryt som fanns mot dörren gjorde att det kändes lite större än vad det egentligen var. Lukten sa henne att det i alla fall städats ordentligt efter senaste gästen och när hon stack in huvudet i badrummet kunde hon konstatera att även det var tillräckligt rent för att hon skulle kunna vara nöjd. Sängarna var dåligt bäddade och hon började släta ut sängöverkastet tills hon insåg att de faktiskt snart skulle gå och lägga sig i alla fall. Milan började leta i hyllorna och fick fram en kniv som satt fast i lådan med en lång kedja och likaså ett skärbräde som var stöldförsäkrat på liknande sätt.
”Jag kan inte jobba med det här!” muttrade Milan. ”Slö kniv och en bunke! Det går inte!” Nyx drog upp sin armékniv hon bar vid vristen och räckte över den. Vassare fick han leta efter, men han stirrade bara på henne som om hon vore tokig.
”Tack, men nej tack!” sa han sen. ”Jag måste ha riktiga knivar. Ge mig några sedlar så kan jag springa ner och köpa kniv och några till skålar.” Nyx reste på sig. Nog för att hon officiellt mutat honom att köra henne, men hon litade inte på honom. Hon behövde honom.
”Jag gör dig sällskap i stället,” sa hon. ”Jag kom just på att jag glömde köpa en sak i alla fall. Leo, stanna här med Achillies så länge.” Léonin nickade, hon hade redan börjat leka med Achillies och försökte få honom att sitta fint för några av de där chokladbitarna hon fått av Milan. Hunden verkade tycka bättre om chokladen än Léonin konstaterade Nyx, vilket egentligen inte gjorde godiset till något annat än fruktansvärt dyr och lyxig hundmat. Milan såg irriterad ut när de gick ut ur rummet, han hade antagligen genomskådat den enkla lögnen hon kommit med, han verkade ju inte vara korkad. Inne i affären försökte hon låta bli att stirra på honom hela tiden. Hon gick bort och tittade på leksakerna som fanns där i stället och valde ut en ljusbrun mycket söt nalle. Milan hade tydligen hittat vad han ville ha och han verkade på bättre humör när de gick tillbaka upp till rummet med sina fynd. Det hade börjat mörkna ute och Nyx funderade en stund på bilen. De borde inte låta den stå där utanför. Det vore bättre att köra bort den och dumpa den en bit därifrån så ingen polis hittade den. Kanske hon måste låta Milan och Léonin få äta först. Milan försatt ingen tid när de väl stängt dörren om sig. Han började genast ordna med maten och Nyx satte sig på sängen med Achillies brevid sig och såg tyst på medan den märklige mannen hon hamnat tillsammans med undervisade Léonin i hur man gjorde en egen pestosallad. Léonin stod bredvid och tittade på medan hon kramade nallen hon fått av Nyx. Det slog Nyx hur liten flickan egentligen var när hon stod bredvid Milan. Hon såg inte ut för sina tio år, snarare såg hon ut att vara sju eller åtta. Milan och nallen förstärkte intrycket. Lika bredaxlad som vilken av Fabrice biffar som helst och längre än någon annan man hon mött var Milan ändå den mest ickevåldsamma person hon mött. Hon hade gjort en felbedömning och han skulle få sota för det i slutänden, det visste hon. Léonin hade knäppt på dataskärmen vid väggen och det var nyheter på gång. Milan slutade för ett kort ögonblick upp med sin matlagning och blev stående med kniven i handen när det kom ett reportage som involverade orden ”nedre Melun”. En polis hade dött, en hade blivit skadad när två rånare flytt från scenen. De två rånarna var en kvinna och en man. Polisen hade ännu inte hittat någon identitet på kvinnan, men mannen hette Milan Doubek. De hade en halvdålig fantombild på Nyx och ett foto på Milan som naturligtvis var manipulerat för att han skulle se ut som en riktigt förhärdad brottsling. Polisen uppmanade folk att genast ringa ett särskilt nummer i fall någon såg de båda rånarna, men att inte gå på dem själv då de var beväpnade och mycket farliga. Nyx stängde av skärmen när reportaget var slut.
”Verkar som om vi behöver hålla låg profil,” konstaterade hon. Han stirrade fortfarande på skärmen och verkade knappt höra vad hon sa.
”De kunde väl åtminstone ha satt dit en bra bild på mig!” sa han slutligen efter en lång tystnad. Hon tittade upp på honom. Så, polisen hade bilder på honom. Det var intressant, med tanke på att han hävdade att han bara rymt från ett uppehållstillstånd och en liten påse med knark.
”Varför skulle de ha en bra bild på dig?” undrade hon.
”Herregud, damen!” Milan stirrade på henne som om han verkligen blev förvånad över att hon inte visste det.
”För att jag är modell förstås!” sa han. ”Jag har ju till och med gjort reklam för Citroën en gång! Så de har fan hur mycket bilder de bara vill. Så väljer de den där! Jag såg ju ut som… som nånting ifrån La Defens!”
”Och hur vet du hur de ser ut?” undrade Nyx, men fick inget svar. Milan fortsatte att gå på om att hon förstört hans liv. Enligt den svada som nu for ur honom var han modell, och skidinstruktör, bartender och lite av varje. Han hade lämnat Tjeckien för att försöka sig på en bättre modell-karriär i Paris, men inte lyckats få uppehållstillstånd längre än turistvisumet. Nyx var inte särskilt nöjd över att hon lyckats kidnappa en modell av alla märkliga människor. Det betydde att han skulle vara lätt att känna igen. Hon borde göra något åt det och komma på en bättre plan än Milan och en bil, men det kunde vänta till dagen därpå. Han återvände till sin matlagning, men han fortsatte att beklaga sig.
”Du och ingen annan har sett till att jag är efterlyst för rån och polismord!” fräste han. ”Det här är inte klokt! Jag är kidnappad för fan! Du kidnappade mig! Jag är oskyldig!”
”Det är jag med,” avbröt Nyx. ”Jag har aldrig rånat någon. Och jag har inte kidnappat dig heller. Du får betalt för att köra mig och Léonin till Nice.” Han skakade häftigt på huvudet.
”Du har dödat!” fortsatte han. ”Du dödade den där polisen och nu tror de att jag var med på det!”
”Och? Franska polisen tror var de vill och ser till att skaffa bevis för det. Det här är Frankrike, Milan, inte Tjeckien.” Han himlade med ögonen och stönade högt.
”Jösses!” sa han. ”Vad kommer du med härnäst? Svarta omärkta bilar, män i svarta kostymer utan fingeravtryck och folk som försvinner spårlöst? Det där är rykten från paranoida galningar, Nyx, inget annat. Jag har jobbat i det här landet i säkert ett år och har aldrig sett något av allt det där.” Nyx suckade.
”Dig har de verkligen lyckas med,” muttrade hon, men beslöt att inte driva på mer. Han hade haft fina kläder, han jobbade antagligen i de rätta delarna av Paris. Hade man varit modell för Citroën så gjorde man antagligen det. Pierre hade pratat med henne om det där nån gång, att franska företag tog in utländska arbetare för några månader och de behandlades oftast väldigt väl så länge de inte blev misstänka för spioneri. Företagen utnyttjade det hårt för att föra propaganda utomlands och gästarbetarna blev oftast mycket väl betalda för en kort tid, sen skickades de hem till sina hemländer och kunde föra ut budskap om vilket bra land Frankrike var. Milan tystnade för ett ögonblick och ägnade en liten stund åt att göra klart maten, sen lade han upp två rejäla portioner åt sig och Léonin och kom bort och kröp ihop bredvid Nyx med tallriken i knät och nallen fortfarande under armen.
”Måste ni gräla så?” undrade hon. ”Vad menade de på TV:n? Du har ju inte rånat någon.” Nyx lade en arm om henne och höll henne intill sig. Värmen från flickkroppen fick henne lugn. Det var för Léonins skull hon måste klara det här. Vad skulle inte militären göra om de någonsin fick vantarna på någon som hade så starka band till en CSH21.
”Nej, jag har inte rånat någon,” sa hon. ”Men man kan ju undra om det verkligen var bara ett uppehållstillstånd och ”en liten påse partyknark” som Milan sprang för. Jag kan ju tänka mig att modeller funkar väldigt bra för att smuggla knark med. Eller hur?” Hon fick en blick av Milan som hade kunnat skära genom stål.
”Det är inte jag som viftar med vapen!” påpekade han. Léonin tryckte sig ännu lite närmare mot Nyx och Nyx kände ett starkt obehag strömma genom banden dem emellan.
”Det här var väldigt gott, faktiskt,” mumlade Leónin medan hon stoppade munnen full av den gröna salladen. Det fick Milan att komma av sig och han log mot henne.
”Jepp, det blev bra, fast jag inte hittade några endiver.” Han såg upp på Nyx igen, men avbrottet hade kylt ner dem båda så pass att ingen av dem hade lust att fortsätta grälet.
”Jag har inte rånat någon,” sa Nyx. ”De försöker bara få folk att bli rädda för oss. Vi behöver däremot dumpa bilen. Har du lust att hjälpa mig med den saken, Milan?” Han såg motvillig ut, men han nickade.
”Hur hade du tänkt dig det?” frågade han.
”Vi kör ut den i skogen, lämnar den och går tillbaka. Du ser ut att orka med en joggingtur på en timme.” Han såg fundersam ut ett kort tag.
”Jag brukar träna styrka på kvällen,” sa han sen. ”Det är klart, jag skulle kunna skippa det för ikväll och springa i stället. En kväll kan väl inte göra så mycket kanske.” Han såg upp på henne och han såg generad ut när han insåg vad han just sagt.
”Formen, du vet,” sa han. ”Måste tänka på formen. Du ser själv ut som om du tränar ganska hårt.” Nyx himlade med ögonen.
”Måste ju se snygg ut när man är på rymmen från polisen.” Hon hade aldrig behövt bekymra sig om den saken, hennes ideliga träning var mer på grund av ett fysiskt behov än att hon brydde sig så mycket om hur hon såg ut. Fick hon inte röra på sig blev hon rastlös, blev hon rastlös blev hon aggressiv och då dog det människor. Hon reste på sig och gick in i badrummet. Det var lika bra att plocka ur linserna innan, hon behövde ha full nattsyn i en mörk skog. Hon hörde hur Milan stökade med disken utanför och hans och Léonins låga prat gick rakt igenom dörren. Han försökte övertyga Léonin om att polisen säkert skulle ta hand om henne väl om de åkte dit, att hon skulle få ett nytt hem. Inte ens franska polisen satte små barn i fängelse, de satte bara idioter som Nyx i fängelse.
”Nyx är ingen idiot!” morrade Léonin och en våg av ilska välde över Nyx genom själsbandet. ”Förresten så kan hon höra dig, och jag skulle inte reta henne om jag var dig! Hon äter såna som dig till frukost! Så det så!” Nyx smålog för sig själv medan hon petade ur den sista linsen och lade den i den lilla vita burken hon hade. Hon önskade att hennes ögon tålde linser som kunde sitta längre än några timmar, men optikern hade sagt något om att hennes ögon inte var gjorda för det. Milan hade tydligen inget bra svar på det där med huvuvida Nyx åt såna som honom till frukost och han var tyst en stund.
”Du borde inte umgås med henne,” sa han sen.
”Så hon ska i stället hamna på ett barnhem där hon blir utnyttjad som billig arbetskraft för företagen?” frågade Nyx inifrån badrummet medan hon flätade om håret så det skulle sitta bättre på plats. Hon hörde ett kort skratt ifrån Milan.
”Tror du på de där ryktena om hur genmod och PSI blir behandlade också?” frågade han, något spefullt. ”Det där är bara motpropaganda! Visst, det är väl kanske inte jättebra lagar för dem och det går väl alltid att göra det bättre, men det är faktiskt för deras eget bästa!”
”Jaså, så det är det.” Nyx bet hårt ihop käkarna medan hon gick ut i rummet igen och gick bort till ryggsäcken där hon petade ner burken med linser i ytterfickan.
”Ärligt talat, det är ganska skönt att veta att nån har koll på dem,” fortsatte Milan som stod med ryggen åt henne. ”Hemma i mitt land så vet man ju inte vad som är vad och jag kan inte påstå att jag gillar tanken på att bo granne med…” Han avbröt sig när han vände sig om och mötte hennes gula ögon. Nyx stod tyst och väntade på hans fortsättning. Hans rädsla retade henne, fast hon visste att han skulle aldrig förstå. Han hade levt i en annan värld än hon. Det var ingen idé att bråka på honom eller försöka få honom att tro på henne. Han var för fullproppad med företagens propaganda för det.
”Alltså jag…” han stammade och harklade sig och verkade inte riktigt veta vad han skulle säga. ”Ta det inte fel,” sa han slutligen. ”Jag talade inte om genmod, jag talade om PSI. Okej? Ja, det är jättehemskt att de inte får gå fria och det är naturligtvis inte deras fel att de föds såna, men de är faktiskt ganska obehagliga. Det måste till och med du hålla med om. Du vet, telepater som läser ens tankar och… Ja. Obehagliga. Det är de faktiskt.” Léonin öppnade munnen, men Nyx skickade en tanke åt henne att låta bli. Det var ingen idé att försöka gräla med honom. Milan var ingen elak människa, han var bara självisk och trångsynt. Det var i alla fall vad hon måste tro på, annars skulle hon aldrig stå ut med honom. En tanke föll på att hon skulle ju kunna bara döda honom, gör sig av med honom samtidigt som bilen. Det skulle vara enkelt och sen kunde hon bara kidnappa eller muta nån ny stackare som kunde köra dem. Léonin reste på sig och tog hennes hand.
”Nej, Nyx,” bad hon. ”Nej, snälla.” Nyx såg ner på barnet bredvid sig. Léonin var inte arg längre, nu var hon orolig. Orolig för en man hon egentligen inte gillade. Nyx kramade hennes hand.
”Jag ska inte,” lovade hon. ”Vi ska bara göra oss av med bilen. Okej?” Så släppte hon Léonins hand och vände sig mot Milan som fortfarande såg nervös ut.
”Ska vi gå då?” sa hon. Han nickade och fick bråttom att torka av händerna och ta på sig den varma tröjan. Han såg ut som om han ville be om ursäkt igen, men hon lät honom inte. I stället gick hon bara ut genom dörren. Han var inte elak, påminde hon sig om och om igen i huvudet. Han var bara naiv och full av företagens propaganda.