Hon satte sig hastigt upp och lyssnade. Hon visste redan när hon satte sig upp vad det var som väckt henne. Steg i korridoren. Hon plockade tyst upp automatvapnet från väskan som stod bredvid hennes säng. Det var strunt samma om de kände igen vapnet nu, hon var redan eftersökt och om det här inte var militären skulle militären inte vara långt efter i alla fall. Achillies hade också vaknat och han trampade oroligt bredvid henne medan hon med snabba rörelser plockade ihop vapnet och tryckte i magasinet. Milan slog upp ett sömnigt öga när klicket från magasinet hördes och han tittade på henne från sängen mitt emot. Åsynen av vapnet gjorde honom genast klarvaken.
”Vad i..!” började han, men Nyx lyssnade inte på honom utan bara gjorde en vink åt honom att vara tyst.
”Klä på dig,” väste hon. ”De kommer!” Han såg på henne som om han trodde att hon blivit galen, men han började ändå ta på sig byxorna. Nyx lyssnade igen. De var i trappan än så länge, det gjorde att hon hade en kort stund på sig att skaka liv i Léonin.
”Ta min ryggsäck!” manade hon. ”Ut genom fönstret!” De var nära nu och Nyx ställde sig ner på ena knät och siktade mot dörren. Hon väntade, visste att de på andra sidan dörren väntade likväl. När hon var säker på att det stod någon framför dörren sköt hon och hon stannade inte för att se efter vad hon träffat, skriket talade om för henne att hon träffat något. Hon kastade ut sig efter Léonin och Milan genom fönstret och klättrade ner för den lilla brandstegen som fanns där. Hon nådde marken med ett dovt ljud mot snön och kunde konstatera att det varit smart av henne att gå till sängs med kläder och skor på. Det var iskallt ute. Milan och Léonin stod och tryckte utmed husväggen och Milan hade åter fått det där blanka panikslagna uttrycket i ansiktet. Nyx svor. Vid parkeringen stod det flera polisbilar, dit skulle de aldrig kunna ta sig. Hon vred på huvudet och fick syn på ett högt stängsel som inte skulle vara allt för svårt att ta sig igenom.
”Stängslet!” manade hon. ”Spring!” Léonin fattade på en gång och sprang, men Milan fick Nyx knuffa på. Han verkade vilja springa åt andra hållet, rakt i armarna på polisen. Hon grep tag om hans arm och tvingade honom att springa åt hennes håll och hon försökte låta bli att lyssna på hans protester. Hon kunde inte låta honom bli tagen av polisen nu. Hon tryckte upp honom emot stängslet med ena handen och fräste åt honom att han skulle göra som hon sa, sedan fällde hon ut klorna och slet upp stängslets ståltrådar så de kunde krypa igenom. Lèonin och Achillies var snabbt igenom och hon hörde Milans tröja rivas sönder när hon ganska vårdslöst tvingade honom efter. Sen slängde hon ryggsäcken över staketet och klättrade genom hon med.
”Nyx, jag fryser!” gnällde Léonin när de åter började röra på sig. Nyx tog flickans iskalla hand. Det var fortfarande snö på marken, men det var troligen i alla fall två plusgrader ute, trots nattkylan.
”En soldat får uthärda sånt ibland för att överleva.” Hon hatade sig själv i samma stund som hon kläckte ur sig meningen. Hon lät precis som alla de där idioterna på St Claire. Bakom sig hörde hon hundar och hon märkte att Milan tänkte springa åt helt fel håll igen, in i skogen istället för ut mot vägen, och hon slet tag i honom.
”Ta dig samman!” morrade hon medan hon tvingade honom med sig åt andra hållet. Han flåsade bredvid henne, inte av ansträngningen utan av rädslan, men han sprang åt det håll hon förde honom. Kvistar slog dem i ansiktet och Nyx kände hur en kvist som låg på marken rev henne mycket smärtsamt på benet, men hon tvingade dem att springa, lyfte upp Léonin när flickan saktade efter och bar både flickunge, ryggsäck och hund. De nådde vägkanten och hon klev ut i vägen och försökte stoppa en bil som kom. Den verkade inte se henne och det var kanske inte så konstigt, mörkklädd som hon var. Hon svor igen. Hon hörde Milan bakom sig tjata något om att återvända, låta polisen ta dem, det var bättre.
”Vi kommer aldrig klara oss! De tar oss i alla fall!” hävdade han. ”Ger vi oss kommer de kanske tro på mig…” Hon slet tag i honom och höll honom nära sig så han kunde se hennes gula ögon glimma i mörkret.
”Polisen tror inte på nån!” morrade hon. ”De har redan dömt oss och det där är inte polisen! Vi måste härifrån!” Han verkade vakna till, verkade ta sig samman. Muttrande på sitt eget språk klev han upp på vägen och höjde en hand åt nästa bil som susade förbi. Nyx trodde först inte att den heller skulle stanna, men så saktade den av en bit ifrån dem och stannade. Milan var nästan snabbare än hon på att ta sig fram till bilen.
”Ursäkta, men…” började han. Det var ett gammalt par i bilen och Nyx såg på mannens min när hon kom i närheten av bilen, med automatkarbinen över axeln, att de var påväg att köra igen. Hon slet ut kvinnan på passagerarsidan.
”Vi lånar den här bilen en stund,” sa hon. Mannen grep hårt tag om ratten, som om han var beredd på att bli utsliten av Milan på samma sätt.
”Ni kan inte…!” började han medan Milan påbörjade en liknande mening innehållande fler tjeckiska svordomar åt henne. Hon osäkrade vapnet och riktade den mot mannen bakom ratten.
”Kliv ur bilen!” sa hon. Mannen fick bråttom ur och Nyx satte sig på passagerarsidan medan Léonin klev in i baksätet igen tillsammans med Achillies. Milan svor åt henne igen, den här gången på franska.
”Jag tänker inte stjäla den här bilen!” protesterade han. Nyx blängde på honom.
”Kör!” beordrade hon. ”Det har du betalt för!”
”Psyiskt störda människa!” fräste Milan, men han satte sig bakom ratten och slog igen dörren om sig. Det gamla paret stod tryckt mot vägkanten när han svängde ut på motorvägen igen och Milan var däremot ursinnig på henne.
”Hur fan ska du ha det?” undrade han medan han med ryckiga rörelser växlade upp och ökade farten på bilen. ”Antingen så gör jag det här under pistolhot eller så betalar du mig. Bestäm dig!” Nyx säkrade karbinen igen och lade ner den på golvet. Hon såg sig om bakåt men kunde inte se några blåljus och hon hörde inga sirener. Det fick henne att andas lugnare.
”Gör du om det där så kör jag inte!” fortsatte Milan. ”Fattar du det? Det där var gamla människor! De hade säkert kört oss om vi bara bett snällt!” Nyx började bli trött på hans gnäll.
”Håll käften och kör, jag är trött!” avbröt hon. ”De skulle säkert ha gett lift åt en man utan skor, en flicka utan jacka och en kvinna med en FA A12:a på axeln. Säkert. Men håll käften nu är du snäll.”
”Vet du vad du just gjorde?” Nyx suckade. Han tänkte uppenbarligen inte sluta.
”Ja, jag kapade en bil och räddade antagligen livet på oss. Hur så?” En ny ryckig rörelse i växellådan fick Léonin att nästan tappa greppet på Achillies. Milan skrek åt Nyx
”Du räddade inte livet på oss! Du fick oss att springa från polisen! Igen!”
”Vilket inte var första gången för dig,” påpekade Nyx, men det var för döva öron.
”Nu är de naturligtvis helt säkra på att jag är i maskopi med dig! Vad är det du har gjort egentligen? Herregud! Det där var inte vanliga poliser!”
”Nej, det var militären,” erkände Nyx. ”Det sa jag ju. Antagligen specialstyrkorna.”
”Militären! Specialstyrkor!” Hans röst hade stigit nu så han skrek i falsett. ”Har du mördat presidenten eller? Ni är inte kloka någon av er! Du har förstört mitt liv, damen! Fattar du det?” Han tvärbromsade plötsligt och Nyx fick brått att hindra sig själv från att dunsa in i vindrutan samtidigt som hon försökte fånga upp Léonin och Achillies med andra handen. Hon blängde på honom.
”Vad i helvete gör du?” morrade hon. ”Kör! De är efter oss!”
”Jepp, men insatsen höjdes just!” fräste han tillbaka, utan att se på henne. ”Jag ska pengar nu. Jag vill se de där 6000 om jag ska köra en meter till! Och jag vill ha tillbaka mina pengar som du tagit och jag tänker inte göra det här under pistolhot. Det här ingick inte i dealen vi gjorde! Inte att bli jagade av militären!” Nyx stirrade på honom utan att riktigt fatta att han verkligen begärde det av henne, och sen kastade hon en blick bakåt på vägen. Ännu inga sirener, men det var bara en tidsfråga.
”Jag har ju sagt..!” började hon, men så gav hon upp. Okej, då fick det bli med våld tills dess hon kunde göra sig av med honom och fortsätta ensam. Hon tog upp sin pistol.
”Milan, vi har inte tid med det här nu. Kör.” Han hade fortfarande foten på bromsen och hon kände att hon började svettas. Hon fick inte bli nervös, inte mer nervös. Det skulle sluta med att hon hotade honom igen. Det var inte rätt sätt att ta Milan, det visste hon, men nu hade hon inget val.
”Milan, om du inte kör nu så kommer polis, militär och allt annat som jagar oss att få veta att du var med på hela planen. Du kommer aldrig att se dagens ljus igen. Kör nu så kommer vi båda klara oss.” Han såg på henne, verkade förstå att nu var det inte läge att säga emot. Åter igen trampade han på gasen så de började rulla.
”Du har förstört mitt liv!” upprepade han. ”Jag hade ett bra liv här innan du dök upp! Fattar du det? Visst, jag skulle fått hålla mig undan några dagar, men det betydde ingenting! Åker jag fast nu så är det ditt fel! Ditt fel och ingen annans! Det är upp till dig att se till att vi inte gör det! Okej?”
”Du gnäller en hel del, vet du det?” Kommentaren fick honom att tystna och bara blänga på henne en lång stund. Sen kom det ett svagt mutter hon inte riktigt uppfattade och så blev det tyst igen. Nyx gjorde sig inga besvär med att försöka få honom på gott humör igen. Vad hon än sa så skulle det antagligen bara starta ett nytt gräl och hon var verkligen alldeles för trött för gräl. I stället lutade hon sig framåt mot bilradion och knappade på den tills hon hittade den där stationen som brukade sända hennes typ av musik. När hon väl hörde de välbekanta tonerna av The Animals klättrade hon bak så hon satt vid Léonin i stället och hon rotade fram en varm tröja ur sin packning och svepte in flickan i. Genom banden strömmade det en konstig blandning av känslor från Léonin, rädsla, trötthet och osäkerhet. Nyx såg att hon försökte kämpa tillbaka tårar och Nyx fick de där känslorna i maggropen av dåligt samvete igen.
”Du får gråta,” viskade hon och tog upp sin vän i knät och höll henne hårt intill sig.
”En soldat får inte gråta,” mumlade Léonin, men rösten var på väg att spricka. Nyx kände sig hjälplös och visste inte riktigt vad hon skulle ta sig till.
”Ehm, nä,” erkände hon. ”Det är förstås sant. En soldat får inte gråta. Men du är ingen soldat, Leo.”
”Det sa du när vi sprang. Vi är soldater nu, på flykt undan de där människorna i svarta kostymer som du är så rädd för.” Nyx sneglade på Milan. Han lyssnade och hon undrade vad han egentligen tänkte om saken. Antagligen trodde han att hon var helt galen och att hon slagit i ungen samma tokiga idéer.
”Jag är soldat, inte du. Du är min syster. Eller hur?” Léonin nickade.
”Bara låtsassyster,” viskade hon och sen bröt gråten fram på riktigt, samtidigt som bandet gav Nyx en känsla av lättnad. Nyx själv hade aldrig fått gråta när hon var liten, inte inför Gerard. Tårar var inte konstruktivt, det ledde inte till någon lösning. Hon kom dock ihåg den underbara lättnaden hon känt när Pierre kommit in efteråt och hon fått krypa upp i hans knä och gråta i smyg.
”Förlåt att jag sa så,” mumlade Nyx ner i Léonins mjuka hår. ”Jag var dum. Okej?” Hon satt kvar och höll om Léonin ett stund och efter ett tag övergick snyftningarna till lugna andetag som så småningom talade om för Nyx att Léonin somnat. Nyx såg på klockan ovanför bilradion. 01:23. De hade bara sovit i knappa tre timmar innan polisen dykt upp. Hon lade försiktigt ner Léonin på sätet och klättrade sen tillbaka till passagerarsätet bredvid Milan. Achillies hade redan rullat ihop sig till en liten boll nere på golvet och han verkade sova även han. Milan och Nyx satt tysta en bra stund medan bilen i en stadig hastighet slukade kilometer efter kilometer. Nyx lät tankarna vandra och de vandrade nästan genast åt löjtnant Cathryn Taylors håll åt. Det här hade inte börjat bra och det såg inte ut att bli bättre. Nyx kunde ringa Cathryn. Hon kunde ringa och säga hjälp och Cathryn skulle troligen komma sättande till hennes undsättning. Nyx trodde Cathryn om det, men hon visste att det betydde att MI6 skulle kräva äganderätt på henne. Hon tänkte inte ge dem den rätten, inte förrän hon inte hade några andra val. Det var nog som Cathryn sa, Frankrike var helvetet, men MI6 skulle inte bli mer än helvetets förgård. Hon kunde inte utsätta Léonin för det heller, påpekade hon för sig själv och avslutade därmed diskussionen i sitt huvud. Milan svängde av på en mindre väg som ledde bort från motorvägen. Léonin rörde på sig i baksätet, men hon vaknade inte. Han kastade en blick i bakspegeln på henne.
”Du kan inte dra med henne på något sånt här,” sa han. Nyx suckade.
”Nej, egentligen inte,” höll hon med. ”Men jag kunde inte lämna henne i Melun.”
”Det kunde du visst om du bara velat,” sa han. ”Du får tycka vad du vill om franska polisen, Nyx, men de skulle inte göra illa ett barn.” Nyx tänkte på Frank Millard och ryste.
”Hade hon stannat hos sin mor hade hon blivit utnyttjad och antagligen såld som hora, hade hon hamnat på barnhem hade hon utnyttjats av företagen och om militären tar henne…” Nyx tystnade och skakade bara på huvudet. Det var mer komplicerat än vad han någonsin skulle kunna tänka sig. Det var inte bara militären och barnhem och såna svin som Frank Millard. Det var banden, de där osynliga trådarna som Nyx skapat med flickan. Nyx var självisk, det var hon fullständigt medveten om. Hon kunde inte rå för det.
”Jag tar hand om henne bättre än någon annan,” sa hon, men Milan satte åter foten rakt på den ömma punkten.
”Du? Som kidnappat mig, som är jagad för polismord och gud vet vad i övrigt? Du är säkert en bra förebild för henne.” Han gjorde en grimas åt henne och Nyx skämdes. Kanske han såg det, det verkade som om han blev nöjd med att ha fått sista ordet i alla fall.
Mentalpatient, mördare, militär, genmod, vad hon nu än var så var hon farlig och hon var desperat nog att göra vad som helst tydligen. Milan tyckte inte om sin situation och var det något han hatade desto mer så var det att han inte kunde göra någonting för att ta sig ur den för närvarande. De hade kört i timmar redan och det verkade inte bättre än att det skulle bli flera till. Han hade försökt få hennes att köra och det hade visat sig att hon inte hade ljugit när hon sagt att hon aldrig suttit bakom ratten på en bil. Det gjorde hon i alla fall nu, spänd som en fjäder och med ögonen stadigt riktade mot vägen. Så fort något gick fel mumlade hon något om test och sen gjorde hon om det hela med en koncentration och ett tålamod som han inte kunde låta bli att bli imponerad av. Skulle han dra en slutsats av hennes mummel, som hon inte ens själv verkade medveten om, så verkade det som om hon trodde att hon var värdelös om hon inte klarade det hela. Han hade haft på tungan att kommentera det hela, att man faktiskt inte behövde vara en idiot bara för att man råkade sätta i fel växel första gången man körde bil, men så hade han hållit tyst i alla fall. Han tyckte inte om henne, påminde han sig. Tyckte hon att hon var en värdelös idiot så fick hon gärna göra det, hon hade faktiskt kidnappat honom. Nu hade de en ny deal. Han lärde henne köra bil och när hon kunde ta sig vidare själv så skulle hon ge honom de 6000 euro som hon pratat om och sen låta honom gå. Han antog att han fick vara glad för den lösningen och han trodde inte att hon gett honom en så bra deal om det inte varit för flickan i baksätet. Nyx stannade vid en liten vägkorsning där det fanns en skylt om bilskrot in till höger.
”Vi byter,” meddelade Nyx. ”Du får köra nu. Men sväng in där vid bilskroten.”
”Den vägen leder ingen vart,” påpekade han medan han kravlade sig över till förarplatsen igen. ”Bara till en bilskrot.”
”Vi ska ha en ny bil.” Nyx krånglade sig förbi honom på liknande sätt och efter att ha varit nära att fastna i varandra några gånger så lyckades de i alla fall sätta sig ner på sina platser igen. Léonin rörde på sig i baksätet. Hon lyfte på huvudet.
”Var är vi?” mumlade hon. ”Varför har vi stannat?”
”Vi ska byta bil,” svarade Nyx. ”Somna om så länge.” Milan svängde in på den lilla grusvägen som ledde in till bilskroten och stannade en liten bit ifrån själva uppfarten och slog av lyktorna.
”Ska vi gå sista biten fram kanske?” Han fick ett leende av Nyx genom mörkret som blev när billyktorna var avstängda. Det verkade som om hon blev nöjd över hans fråga av någon anledning. Så nickade hon och gled tyst som en skugga ut ur bilen. Han följde efter, inte riktigt lika tyst och smidigt. Han retade sig på hennes tysta sätta att röra sig, han visste aldrig riktigt vart han hade henne. Hon tassade en halvmeter före honom genom snön och när han gick blev han påmind om att han inte hade några skor. Snön smälte och sög sig in genom de sockar han fått låna av Nyx, vilket lämnade han fötter blöta och iskalla. Efter en liten stund kändes det som om han tappat känseln i dem trots att det egentligen inte var särskilt långt att gå. Det stod två bilar på uppfarten till ett litet grått hus där det lyste i ett fönster. Annars var det mörkt och nersläckt överallt och de smög sig båda upp mot en av bilarna. Milan glömde nästan bort sina iskalla avdomnade fötter för en liten stund när han såg vad för bil det var. En Renault Supreme 40, ombyggd för streetracing. Den hade tvådelad energikälla, både bensin och el, och motorn som plockats i var egentligen för stor, så det hade lagts på en större kupad huv framtill vilket fick bilen att se lite uppnosig och bullig ut. Den här skulle kunna köra ifrån det mesta, det var han övertygad om
”Är den öppen?” viskade Nyx röst alldeles bredvid hans öra. Han kände på dörren och fann att den var det. De klättrade in och började leta nycklar så tyst och försiktigt de bara kunde och Milan var nervös. Det här var som en dålig film och i dåliga filmer fanns det alltid stora otäcka vakthundar på bilskrotar, och nästan alltid feta flintskalliga män med avsågade hagelgevär. Han såg att Nyx hittat en stor revolver i handskfacket och han gillade inte alls vanan hon hanterade den med. Det var en enorm skillnad på revolver och pistol och det där större automatvapnet hon hade, det hade han lärt sig när han gjort värnplikt hemma i Tjeckien. Det tog dessutom tid att lära sig hantera dem väl. Att hon hanterade alla som leksaker gjorde honom nervös. Så gammal var hon ändå inte. Nu höll hon revolvern i handen och såg upp mot huset.
”Nycklarna finns nog där inne,” påpekade hon. Milan stirrade på henne och nya bilder av hagelgevär dök upp för hans inre. Han hann aldrig hejda henne, hon hade redan hoppat ur bilen och var på väg mot huset. Hans fingrar sökte febrilt vidare i hopp om att hitta nycklar så han slapp se henne bryta sig in i huset. Precis när hon lade handen på dörrhandtaget kände hans fingrar ett litet metallföremål under sätet och han slet fram det. En bilnyckel. Han fick bråttom att starta bilen och till hans lättnad såg han henne lämna dörren lika snabbt som en vessla och ta sig tillbaka till bilen. När motorn startades hördes hundskall inne ifrån huset och Milan trampade gasen i botten. Bilen sladdade ut genom grinden och de stannade bara hastigt till så Nyx fick in väskor, Léonin och hundkräket i bilen, sen gasade Milan på igen. Bilen var en dröm att köra, den låg stadigt som en klippa på vägen och lydde hans minsta vink. Hade situationen varit annorlunda visste han att han skulle ha lekt med den mycket mer än vad han gjorde nu. Nu ville han bara därifrån, bort ifrån brottsplatsen. Hon hade en förmåga att få honom att känna sig delaktig, som om han faktiskt inte var kidnappad utan faktiskt följde med henne helt frivilligt. Han tog sig ut på den större vägen igen och bilen spann på som en jakthäst som var ivrig att få göra sin herre nöjd. Nyx fingrade på radion igen. Samma musik som förra gången. Den verkade väldigt retro, han kunde inte påstå att han egentligen tyckte så mycket om den. Hon och musiken hörde dock ihop lika mycket som hon och den där lilla ungen och hunden, så han sa inget. Han ville inte ha mer bråk och inte fler pistoler som hölls upp emot honom. Han sneglade på henne medan han körde vidare in på ännu mindre vägar, i hopp om att hitta någon stans där de kunde stanna för natten och få sova några timmar. Hon hade satt sig med ryggen mot handskfacket så hon hade ansiktet mot baksätet och hon och flickan satt och pratade om några människor från området de kom ifrån. Nyx skrattade. Hon var söt när hon gjorde det. Han ändrade sig och riktade hastigt blicken mot vägen igen. När hon skrattade blev hon mänsklig och han ville inte ha henne mänsklig. Han ville bara få vara rädd och springa åt andra hållet. Han tänkte på den lilla kniven han hade i fickan. Han hade stulit den i affären vid motellet och hon hade inte sett den trodde han, han var övertygad om att hon skulle ha tagit av honom den om hon sett det. Den var visserligen inte stor, bara en liten fruktkniv, men den var vass och det var ett vapen. Något han kunde försvara sig med i yttersta nödfall.
”Kör in där framme och parkera,” sa hon plötsligt och pekade någonstans in åt den svarta vägg som skogen utgjorde. Sekunderna efter såg han den lilla grusvägen och han bromsade in. Han rullade in bilen så den stod en bra bit in på skogsvägen och slog sen av motorn och lyktorna. Det blev kolsvart för ett ögonblick och han fumlade efter knappen för ljus. Hon böjde sig över honom och vred på den, utan att hindras av beckmörkret, och hans trevande hand strök utmed hennes sida för ett ögonblick och hans kände hennes bröst mot sin hand. Hon stelnade till, men så blev det ljust i bilen igen och hon hade rätat på sig så hon inte längre var i vägen för honom. Eftersom hon inte tänkte ta upp det faktum att han just rört vid hennes bröst så tänkte inte han heller göra det. I stället så satte hon sig tillrätta på sitt säte.
”Vi sover en stund,” sa hon. ”Vi kan inte fortsätta längre, då somnar du bakom ratten.” Hon behövde inte tala om det för honom, han kände att så fort han slappnade av det minsta nu när bilen stod stilla så kom sömnen över honom. Inte smygande, snarare som ett väldigt tryckande behov. Han hörde henne mumla med Léonin, men han lyssnade inte mer utan slöt i stället ögonen och fällde bak sätet så han kunde halvligga. Sekunden efter sov han som ett barn.